För några veckor sedan såg jag när Kristian Gidlund var gäst i "Jills veranda". Sekvensen när de var i hästhagen och pratade om hur han förberedda sig själv och nära och kära på att han skulle dö träffade mig (och säkert er!) rakt i hjärtat! Vilken kille! Vilken styrka! Och vilken omsorg han visade gentemot dem han lämnade kvar.
Det som också slog mig med Kristian var hans enorm livsglädje, han älskade livet in i det sista, trots svåra smärtor och påverkan av mediciner. När jag hade som ondast låg jag och funderade på om jag med tankekraft kunde få mitt hjärta att sluta slå. Jag försökte, men hjärtat tickade på. Jag funderade på om jag på något sätt, trots att jag var så orörlig, skulle kunna ramla ur sängen och på vägen lyckas (!) få en sladd runt halsen. Som jag har bråttats med dessa funderingar i efterhand! Så svårt det har varit att acceptera att jag, i de svåraste stunderna, var redo att ge upp, att jag struntade i om min familj hittade mig död med en sladd runt halsen. Vid ett tillfälle bad jag även min dåvarande pojkvän, som var jägare, att skjuta mig. För jag ville inte vara med längre. Så ni förstår hur imponerad jag blir av Kristian som orkade in i det sista. Vilken kille! Vilken styrka! Vilken omsorg!
Men visst ville jag oftast leva! Jag ville inte lämna dem jag älskade! Det var så smärtsamt varje gång någon lämnade mig efter ett besök, för jag visste inte om jag någonsin skulle möta den personen igen. Många nätter låg jag i mitt morfinrus och svävade iväg, jag flög över smärtan, och träffade mina vänner och min familj, jag kände kärlek, passion och lycka. Och jag pratade med någon. Jag vet inte med vem, men jag låg i mörkret och pratade, försökte köpslå om mitt liv, jag bad för att bli skonad, för att få fortsätta leva. fortsätta vara bland de jag älskade!
Lite praktisk orkade jag trots allt vara. Jag bad om att få skriva ner ett testamente, mina rikedomar skulle fördelas:). Pappa var den enda som orkade ställa upp på det, och han skrev noggrant ner mina önskemål, och visade inte med en min att han inte förstod var pengarna jag skulle lämna efter mig kom ifrån (för på kontot var det väl som vanligt ganska tomt!). Tack för det pappa! Eftersom jag inte kunde skriva, så bad jag min lillasyster köpa en kassettbandspelare (det här var ju några år sedan!), där jag på dagarna spelade in kassettband till familj och pojkvän. Dessa kassettband har jag sparat, de ligger väl undangömda men inte glömda. För något år sedan lyssnade jag en liten stund, och skrev ner en del sekvenser, men jag orkade inte länge, det gjorde för ont. Nedan återger jag en liten kort sekvens, något av det mindre känslosamma:
..."Ni får skaffa er ett litet hus på landet, med djur. Ni kan ha en mini-gris som heter Ida kanske. En sån där riktigt ful en som växer och blir jättestor fast man inte vill. Man vill att den ska va liten och söt. Det vore kul. Jag hoppas såklart att vi ses igen men det måste dröja. Du ska leva tills du blir 90. Minst. Du ska bli sådär gammal och gaggig och tappa löständerna. Det är vad jag tror och tycker..."
Någon dag, jag tror att det blir någon dag snart, ska jag slänga de där kassettbanden. Skulle jag dö imorgon, vill jag nog ändå inte att de banden ska bli minnet av mig, banden där jag sluddrar och gråter om vartannat, även om jag väl får in en och annan rolig hälsning...nej, jag förlitar mig på att min familj och mina vänner vet hur mycket jag älskar dem, vet vad jag skulle ha sagt, att jag inte har saker osagda...
Ibland kan jag nu ligga i sängen och känna mina hjärtslag, känna tacksamhet över att hjärtat inte slutade slå, och hoppas på att det fortsätter slå länge till...
För övrigt:
- ...älskar jag att våren är på väg, även om den nu gjort ett litet avbrott.
- ...tycker jag det är fiffigt (!) att vi lyckas kombinera 3-årstrots med 6-årstrots här hemma!
- ...ser jag fram emot en tjejkkväll nästa helg, och besök från Karlstad om några veckor!
