Summering 2017

Ännu ett år har gått, som vanligt fyllt av glädje, tårar, sammanbrott, lycka, halvtaskig ekonomi, impulsköp, skrattanfall, för lite ork, rastlöshet, drömmar som uppfyllts, drömmar som gått i kras, vänskap, avundsjuka, stolthet, mammasysslor, oro, Bolibompasex, jobb, semester, högtider, kärlek och ännu mera kärlek...

Jag har valt ut några händelser som får sammanfatta mitt år, och jag ska även ge några tips inför årets julklapp 2018. Innan det vill jag passa på att säga att det här blir mitt sista blogginlägg. Jag tror bloggen har gjort sitt, jag skriver i andra forum nu, och kan dessutom lägga ut direkt på fb i stället. Stort tack till er som läst, och ett extra tack till min trogna följare, du är ju bara bäst!

Så...


Årets glädjetjut: När jag fick mejl från Ulrika på Idus förlag som skrev att hon blev berörd av min bok och ville ge ut den. Vilken känsla!

Årets surrealistiska: Samma som ovan.

Årets roligaste: Helgen vi var på Kolmården. Vet inte om jag någonsin skrattat så mycket, och det gjorde jag tillsammans med barnen som då var 6 och 9 år, och åt så knäppa saker. Så glad att de har ärvt min briljanta humor (eller vad säger du Robert?)!

Årets bästa "framträdande": När jag föreläste för sjuksystrar som har hand om organdonation. Vilket gensvar och vilket intresse, det var skoj!

Årets jobbiga: Att sammanställa boken. Så många minnen, det var smärtsamt att skriva men samtidigt väldigt befriande. Bästa terapin ever!

Årets impulsköp 1: Ännu en träningscykel. Än så länge används den i alla fall.

Årets impulsköp 2: Marsvin. De flesta barn får tjata ihjäl sig för att få ett husdjur, hos oss är det mer föräldrarna som ger på barnen djur...(jaja, iaf jag)

Årets mesfason: Att föreläsa utan att ta betalt. 6000 ska man ta enligt någon lathund, jag tar 0, förutom när jag föreläste i Uppsala, men de pengarna fick jag aldrig. Ida, ett ekonomiskt snille!

Årets arga 1: När barnens skola inte gör det rätta enligt mig...

Årets arga 2: När Metoo får en att komma ihåg hur man har behandlats vissa gånger...

Årets hopp: Metoo-kampanjen. Må den leda till en mer jämlikt och bättre samhälle för våra barn!

Årets skärpning: De gånger jag brusat upp och skällt på barnen

Årets mirakel: Den antidepressiva medicin jag börjat ta som gör att jag brusar upp betydligt mer sällan och som gör att jag kan stå i kö utan att freaka ut!

Årets vårdproblem 1: Förlossningsvården

Årets vårdproblem 2: BUP. Både privat och i jobbet har jag fått se hur barn och ungdomar, uppenbarligen i behov av hjälp har skickats hem eller hänvisats till en kö eller vårdcentralen. Vi har väntat på att få träffa en arbetsterapeut i över ett halvår, och jag har bestämt mig för att ta mitt barn ur kön så jag kan söka hjälp någon annanstans om det behövs...Den psykiska ohälsan ökar lavinartat hos våra ungdomar och så finns dessa köer, bedrövligt!!! För att citera Sverker O: "SKA DET VARA SÅ?"

Årets stolta ögonblick 1: När jag satt som en riktig idrottsförälder i simhallen och såg Tilda simma som bara den. Hon som minsann inte velat gå på någon aktivitet och hon som minsann inte ville tävla. Dessutom var hon med på en fest precis i början där hon inte kände nån men ändå vågade gå dit.

Årets stolta ögonblick 2: Att många gånger få se Stina vara den allra finaste kompisen genom att låta alla vara med, ta hand om sina småkusiner och stå för ett enormt rättvisepatos:).

Årets stolta ögonblick 3: Robert tog sin undersköterskeexamen!!!

Årets stolta ögonblick 4: När jag höll min bok i mina händer för första gången. Wow, det blev ju en riktig bok!

Årets naiva: Att tro att jobbet var över när boken var skriven...sen ska den ju sälja också.

Årets insikt 1: Jag är ingen försäljartyp. Eller jo, kanske om jag skulle sälja någon annans bok.

Årets insikt 2: Många har otippat köpt boken och gett komplimanger, kommit på bokrelease osv. Vissa, som jag räknat som hyfsat nära vänner, har lika otippat inte köpt boken, och jag undrar fortfarande varför...

Årets frisyr: Trumps. Vem kan slå den liksom?

Årets hårfärg: Olika nyanser av lila.

Årets förvandling: Anna Book (men blev det till det bättre?).

Årets skämtpryl: Lösmustaschen (eller hur syrror?).

Årets hemska: Terrordåd, i Stockholm (när jag och T var där) men också på så många ställen. Så skrämmande!!! Vad händer med världen hörrni?

Årets möte 1: Härliga författare som jag har fått träffa i samband med mässor och signeringar.

Årets möte 2: Alla fina ungdomar på min skola.

Årets kalas: Mitt boksläppskalas.

Årets sommar: De flesta klagade på vädret, men jag var skitnöjd och badade över 20 gånger.

Årets sommarprat: William Spetz

Årets Spotify: På min lista fanns en del Åsa J (otippat), Laleh, några låtar om bajs (faktiskt inte mina) och ettan är för pinsam för att avslöja.

Årets prestation: När jag plötsligt sprang på riktigt och lyckades komma före Stina uppför en backe.

Årets missbruk: Som vanligt nezeril.

Årets bästa tv-serie: Vår tid är nu.

Årets fantasi: Trodde ni va...:)

Årets tjat: Jag själv som tjatat om boken.

Årets löfte: Alltså löftet för nästa år. Som vanligt ska jag inte börja knarka. Ska även försöka dra ner rejält på sockret.

Så, det får nog räcka.
Tänkte avsluta det hela med ett föreslå vad som kan bli årets julklapp 2018.

1. Jag skulle bli glad om någon kunde uppfinna en "gnäll-varnare". Så fort någon börjar gnälla så börjar det spelas en munter melodi typ "sudda sudda...", så blir personen förmodligen skitsur men hen slutar iaf att gnälla.

2. Med tanke på hur långt läkarvetenskapen har kommit vill jag att någon snabbt som ögat uppfinner en maskin som kan radera speciella saker ur minnet. Tex skulle man då kunna radera något pinsamt man gjort, eller minnet av en bra tv-serie så att man kan se den igen. Det bästa vore om folk då raderade minnet av att de läst min bok så att de köper den igen. Vad snopna de skulle bli när de ser två i bokhyllan sen.

3. Eftersom politikerna vill att vi ska jobba tills vi trillar av pinn, så borde ju robotar inte ersätta oss på jobbet (bättre att slita ut oss människor) utan det borde uppfinnas robotar som ger oss mer tid för våra arbeten. De kan ta hand om hemmet i stället, ha sex med oss (så att partners kan jobba och vice versa), och det bästa av allt; tänk en robot som kan föda våra barn. Då behöver ingen vara sjukskriven inför en förlossning, och kan roboten amma så kan ju den vara hemma med barnet sen. För JOBB, det är melodin det!

4. Till min egen kommun: Jag behöver ingen liten högtalare eller ljusstake eller knäckebröd heller för den delen. Skänk julklappspengarna till välgörenhet i stället.

Med det sagt, tack, och vi ses på andra ställen men nu bommar bloggen igen!

All kärlek /Ida

Detta ständiga räknande

Idag är det två veckor och sex dagar kvar av min semester. När jag väl börjar är det hela 11 veckor till höstlovet (i skolans värld är det här den segaste perioden på året, enligt mig i alla fall), och sen är det sex veckor och fyra dagar till jullovet, eller sex veckor och tre och en halv dag för att vara exakt...

Någon som känner igen sig? Som håller på som jag? Det tror jag nog. Jag ser ständigt på facebook hur ni räknar ner: en vecka kvar till semestern, en vecka kvar på semestern, åtta timmar kvar till den efterlängtade ledigheten. Varför håller vi på så? Med detta ständiga räknande...

Jag minns inte alls att jag höll på så som liten. Jo, kanske att man ägnade någon tanke åt att sommarlovet snart var slut, men mer var det ju inte med det. I högstadiet började nog räknandet, och jag tog det till nya höjder i gymnasiet då jag hade träffat min första pojkvän som bodde långt bort och som jag därför bara kunde träffa på helgerna (ja, de helger han hade tid med mig alltså). Som jag räknade: omsorgsfullt gav jag varje dag ett streck i mitt kollegieblock, och så strök jag...varje dag kom jag ett streck närmare att få träffa honom igen. Natten innan han skulle komma eller jag skulle åka till honom räknade jag i stället timmar, vilket gjorde det väldigt svårt att sova. När vi äntligen var tillsammans ägnade jag mycket tid på att i stället räkna tiden tills vi skulle skiljas åt. Snacka om att inte njuta av tiden vi väl hade tillsammans! Faktiskt var jag så ledsen när vi sagt hejdå att jag ständigt, i min dagbok som innehåller mycket hjärta och smärta, frågade mig om det var värt det. Fast jag kom alltid fram till att det var värt all smärta i världen att få vara med honom, och det var till slut han som tröttnade på min besatthet och mitt tjat...

Nog har jag kommit en bit ifrån det idag men visst är det ett ständigt räknande!? På senare tid har jag kommit fram till att jag har börjat räkna hur många år det kan vara kvar till pension. Apropå det så hade jag en arbetskamrat i Karlstad som räknade dagarna till sin pension (jag håller mig i alla fall till år). Jag har för mig att hon hade 14 år kvar, det blir rätt många dagar det. I mina mörka stunder har jag även räknat på hur många år till jag tror att jag har kvar i livet. Ja, jag är nog lite knäpp!

Som gravid räknade jag veckorna, men det tror jag väl att alla gravida gör? Man läser böcker som beskriver vad som händer vecka för vecka. Jag fick en rätt traumatisk första förlossning, och efter den räknade jag länge hur många veckor sedan det var som hon kom ut...tänk, för två veckor sedan åkte vi in...och så ältade jag förloppet i mitt huvud. Tänk, för 16 veckor sedan åkte vi in...

Som student räknade jag dagar och även timmar tills nästa studiemedel skulle betalas ut. När det var dags stod jag vid bankomaten klockan 24 för att pengarna kom in då. Och så firade jag med nåt gott på macken:)

Jag tycker nog att räknandet har ökat sedan jag fick barn. Värst var det när jag och Tildas pappa precis separerat och Tilda skulle vara hos honom. Då räknade jag timmarna tills hon kom hem igen. Ännu värre blev det när jag började jobba som skolkurator. Återigen delas året in i terminer, och ni ska tro att eleverna har stenkoll på hur många veckor det är kvar på terminen. 

Åh, vad jag önskar att jag inte var så fixerad vid räknandet. Bättre på att leva här och nu! Inte får jag någon hjälp med det direkt, snarare tvärtom, eftersom våra tidningar ständigt skriver om festligheter vi ska räkna ner till eller hur man ska tänka på om man har 20 år kvar till pension.

Nej, dags att sluta, endast 10 minuter kvar till ett tv-program jag följer. Förresten; vet ni att det idag är exakt fem månader kvar till julafton?


För övrigt:

• ...är jag supernöjd med årets sommarväder. Lagom varmt om ni frågar mig, och de flesta dagar har det helt klart gått att bada. 
• ...insåg jag idag att hoppa hopprep funkar bäst när man är själv, och inte när ens barn ska sno (heter det så?)
• ...har jag lyssnat på många sommarprat i år, och många har varit riktigt bra! Lyssna medan programmen finns kvar! 

Fru pms på nya äventyr

Det är spännande att vara kvinna. Att ha en massa hormoner som invaderar kroppen, slåss om utrymme, och ibland exploderar så att det sprutar ut genom öronen. "Krama mig...trösta mig...far åt helvete...buhu, varför vill ingen ha mig?...men skit i det då, ensam är stark...jag hatar allt och alla...jag älskar er så oerhört..."

Att vara kvinna är, åtminstone för mig, som att ständigt befinna sig i en karusell av känslor. Månaderna följer ungefär samma mönster, förutom att det som i tonåren var som en bris idag mer är som en rejäl storm, ja nästan en orkan. Och varför pratar typ ingen om detta? Att vissa har pms i form av lite ont i magen, bröst som spänner eller en extra tår i ögat har jag väl hört genom livet, men det här andra, det helvetiska tillståndet är det inte ofta man stöter på. Visst, det kanske inte är något folk (kvinnor) skyltar med, men någonstans borde det ingått i sexualundervisningen så att man kunde varit förberedd, och inte gått i många många år utan att fatta att det är extrem pms som orsakar kanske inte all, men rätt mycket av turbulensen...Dessutom kunde väl någon hintat att pms kan bli så mycket värre med åren, så fruktansvärt jävla mycket värre!!!

Jag har två bra veckor varje månad, och så har jag två som inte är att leka med. En vanlig dag i mitt pms-tillstånd behöver jag gå in i mig själv, jag ältar och är sorgsen. Ena minuten alltså, för i nästa vill jag sälja maken och barnen på auktion, alternativt stänga in dem i vedboden en stund...och efter det får jag sån ångest över att jag ens kunde tänka tanken på auktionen (jag har aldrig gjort slag i saken vill jag poängtera) att jag tvångskramar barn och make, som i ärlighetens namn inte är så sugna på att kramas efter tidigare dispyt...sen hinner jag nog med någon timmes sorgsenhet till innan det är dags för grand final; då jag totalt flippar ur och skrattar hejdlöst åt ett roligt foto på facebook eller liknande. I det här läget är det mer maken som känner för att skiljas och barnen suckar åt att de fått en sån barnslig mamma. 

Jodå, det är spännande att vara kvinna...

Min pms har tagit mig med på spännande äventyr. Som den gången jag blev portad från en körskola för att jag fick nog av gubbens (körskolelärarens) tjafs om att jag skulle gasa mer i uppförsbacken och därför började gasa järnet...han bad mig då att "gå hem och mogna och kom inte tillbaka till vår körskola." Eller den gången jag freakade ut på banken och inte alls ville kännas vid att jag slagit in fel kod tre gånger (precis utanför kom jag på rätta koden, och jag vände faktiskt om då och bad om ursäkt). Eller makens inte direkta favoritminne då jag läste upp min trista vegetariska meny kontra hans härliga och varierande meny för servitören. "Lyssna nu noga: linssallad. Jag upprepar, linssallad. Hur upphetsande låter det tycker du?" Servitören föreslog då att jag skulle få en potatis till, och ni kan nog själva föreställa er hur trevlig jag blev efter det förslaget...håhåjaja, det är spännande att vara kvinna.

Sen har vi den gången jag tänkte lämna varor för över tusen kronor för att expediten inte manuellt tänkte slå in siffrorna på mitt Konsum-kort som var sprucket (men hallå, jag missade ju bonuspoäng), och sen har vi dagens lilla ilskna svar i en annan Konsum-butik, då jag artigt frågade om det fanns någon toalett eftersom min 6-åring var väldigt kissnödig. Killen svarade att de inte lånade ut sin toalett till kunder, varpå jag blixtsnabbt hasplade ur mig: "då hoppas jag att hon kissar på ert golv." Ännu en Konsumaffär jag inte kan återvända till alltså...

Jodå, många utbrott har det blivit i mina dagar, Alltså, jag vet att jag har temperament även utan min pms, men jag tror på riktigt att mina hormoner spelar stor roll. Faktiskt har jag nu, vid en nära klimakterieålder, vänt mig till en läkare, och fått utskrivet medicin som läkaren hävdade kommer göra mig till ett något mindre monster i framtiden. "Man ska inte behöva ha det såhär", förklarade hon. Undrar om hon menade att jag inte skulle behöva ha det så eller om hon mer tänkte på omgivningen? Hur som helst, spänningen är olidlig...Det är spännande att vara kvinna!


För övrigt:

• ...tycker jag nog det går lite trögt med intervjuer kring min bok. Var är alla tidningar som jag låtit mig intervjuas av tidigare liksom (Annonsbladet och Hemmets journal på g dock)
• ...har jag så mycket tid nu när jag inte skriver bok längre. Önskar så att jag kunde bli lika besatt av att äta hälsosamt eller att motionera som jag var av att skriva...
• ...njuter jag av långa soliga och molniga dagar med barnen, och ibland maken, som dock mestadels jobbar. Men snart åker vi till Värmland, jippi! 

/Ida

Min blommiga tandborste

Jag har en blommig tandborste. En helt ordinär tandborste, inköpt på Konsum tror jag. Blommorna är rosa, vita och blå. Tandborsten gör mig glad. Varje morgon står den där i tandborstmuggen och ler stort mot mig, och på kvällen ger den ifrån sig ett lite tröttare leende och viskar "godnatt".

Hjälp, tänker ni nu, Ida har tappat det, förståndet alltså, men ta det lugnt. Vänligen ring inte psykjouren, inte än i alla fall. Jag ska utveckla min historia om min blommiga tandborste, som enkelt uttryckt står för glädjen i att vara vid liv.

För någon dag sedan hade jag en journalist här. Hon ställde frågan som många andra ställt före henne; vad har din sjukdom, din "nära-döden-upplevelse" gjort med dig? Ser du annorlunda på livet? Jag svarade väl som jag alltid gör, att jag älskar livet men att jag som alla andra springer runt i det berömda hamsterhjulet som heter vardag (eller semester, kraven på vad vi bör göra på den är ju rätt stora!), men att jag ändå tror att jag, mer än de flesta, vet att uppskatta det lilla, och att jag så långt det är möjligt vill undvika sånt som i mina ögon bara är bagateller. Observera att jag skrev "i mina ögon" för jag vet att vi är olika! Jag försökte förklara för reportern att jag tror att jag kommit underfund med hur jag vill summera mitt liv när jag (förhoppningsvis) sitter där på ålderns höst och tänker tillbaka. För mig är det så tydligt, så solklart vad som räknas, och det är inte "flest saker vinner" utan det är tid med dem man älskar, de som betyder något för en (det här har jag ju tjatat om till leda, jag vet!). Kärlek. Tid. De bästa orden, i alla fall för mig.

Jag har funderat vidare på hennes fråga sedan hon åkte härifrån. Funderat på varför det ska vara så svårt att få till det, att uppskatta varje underbar men även varje sketen dag just därför att de är dagar i vårt liv. Det korta liv vi har. Varje dag räknas, varje timme, varje minut. Då vill i alla fall inte jag slösa bort det på gnäll och skäll och missunnsamhet, på onödigt skvaller och på att "sätta dit" varandra i stället för att lyfta, hitta fel i stället för rätt, snåla med komplimanger och hela tiden jämföra mig med andra i stället för att fokusera på mig själv. Vad spelar roll i framtiden, vart ska vi lägga vårt fokus? Är ni med mig?

Jag är långt ifrån Guds bästa barn. Jag skrattar på fel ställen, skämtar fast man inte förstår att jag gör det, och kan bli riktigt arg. Jag har märkt att jag blir oerhört provocerad av andra människor som går igång på det jag tycker är "småsaker", kommentarer som jag själv snabbt skulle skaka av mig. När någon skämtar med mig (fast med mig  kan man på riktigt skoja om i princip allt) eller fäller en kommentar väljer jag (oftast) att tänka att personen som sa det hade en dålig dag eller faktiskt inte menade något illa (min kompis Ulrika är dock hundra gånger bättre än vad jag är på att tro gott om folk, hon har lärt mig mycket). Nu menar jag inte att man inte ska säga ifrån, våga ta upp saker, utan var och en måste få utgå från sig själv. Men är inte gemene invånare väldigt lättkränkt? Beter inte vi vuxna oss som att vi går på 8:an i högstadiet och babblar skit om varandra eller skvallrar för fröken? Folk blir kränkta till höger och vänster, och jag skulle så önska att vi i stället för att ständigt bli kränkta (och kränker såklart) lägger fokus på annat, som att ta vara på vår tid till exempel, hjälper varandra, lyfter och bryr oss. Och gör våra liv till de absolut bästa liven, är det inte vårt ansvar nu när vi faktiskt lever? Jag ska försöka bli ännu bättre på det, vilka är med mig?

Åter till min tandborste, min fina blommiga tandborste, som gör mer än borstar mina tänder. Varje morgon blir jag glad för den påminner mig om att jag har en ny dag framför mig, och det gott folk är ingen självklarhet. På kvällen får den mig åter att le, då tänker jag på allt jag upplevt under dagen. Oavsett om det har varit en fantastisk dag, en skitdag eller en dag i mellanmjölkens land så har det varit en dag i mitt liv, ett liv jag delar med dem jag älskar och där jag vill kunna fokusera på det som är viktigt. Tid. Kärlek. Och blommiga tandborstar.


För övrigt:

• ...kanske det finns någon läsare som undrar varför jag inte har skrivit på så länge (senaste inlägget var för nästan ett år sedan). För den undrande kan jag tala om att jag i stället har skrivit en bok, "Mitt år med MS - är jag botad nu?" som är utgiven av Idus förlag. 
• ...inser jag precis att jag missat dagens sommarprat. Tur att det går att lyssna i efterskott. 
• ...önskar jag er alla en fantastisk sommar. Vi ses nog snart igen, jag mår lite pyrt när jag inte skriver något har jag märkt:)

/Ida