Nervösa, oroliga men uppspelta åkte vi till gynmottagningen för att få se det lilla livet. När läkaren började med ultraljudsundersökningen förstod vi direkt att allt inte var som det skulle. Det syntes inte så mycket på läkaren men kandidaten som var med visade tydligt med sitt minspel att vi skulle få ett tråkigt besked.
Och under de korta, smärtsamma sekunderna stannar världen. Allt står still, förutom hjärtat som pumpar så att det känns som om det ska explodera. Jag andas inte ens.
Och så kom bekräftelsen. Det fanns inget foster i livmodern. Missed abortion. Om fostret inte växte utanför livmodern, vilket måste följas upp noga. Förmodligen skulle det bli det en skrapning.
Och läkaren pratar på men jag är inte där. Jag är i ett virrvarr av tankar. Det här kanske är en mardröm. Jag har ju mått så dåligt den här gången, det måste väl vara något där? Fast nej, jag vet att hon har rätt, att mina planer och förväntningar återigen har krossats. Och det gör så ont. Så förbaskat ont. I hjärtat. I själen. I livmodern.
Och jag tänkte tanken. Tanken som jag faktiskt inte tror att jag har tänkt, varken under min sjukdomstid eller vid tidigare missfall. Men nu kom den. "Varför jag?". Varför ska jag drabbas igen? Varför glider andra genom livet på en räkmacka medan jag får möta så stora svårigheter? Någon dag efter den skrapning som följde skrev jag till min lillasyster att om man ska tro på karma så måste ju jag ha varit massmördare i mitt förra liv. Hon tyckte dock att jag ju fått mycket bra i livet också så jag var nog "bara" djurplågare:). Och det hade hon ju rätt i förstås. Jag har två fina barn. Jag har en man, vänner, familj och släkt. Men vi ville verkligen ha det där barnet, ett syskon till barnen. Visa att det går att få barn när man passerat 40 fast någon upplyst mig om att det endast är 5 % chans...Nummer tre. Hon hade blivit så älskad!
Så nu är det tungt. Det får det vara ett tag. Innan jag reser mig igen, för alltid förändrad, för alltid sorgsen när jag tänker på det lilla liv som aldrig blev. Och jag inbillar mig att jag rent fysiskt kan känna tomheten. I hjärtat. I själen. I livmodern.
För övrigt:
- ...hade vi härliga dagar i Värmland med sol och bad, resor, skratt och tjafs - allt som hör en semester till!
- ...vågar jag knappt skriva det men jag är urbota trött på värmen!
- ...får jag besök av lillasyster i helgen. Jippi!
