Lilla Kerstin, det verkar som om vi aldrig kommer att träffas...

"Jag är hemskt ledsen, men fostrets hjärta har slutat att slå".
"Tyvärr. Graviditeten verkar ha stannat upp, jag ser inga hjärtljud."
"Hm...jag ser faktiskt ingenting, det måste ha varit en missed abortion".

Tre meningar. Olika formulerade men med samma innebörd. Missfall. Första gången ofattbar, för då hade vi sett den lilla sjöhästen några veckor tidigare. Och nu hade hjärtat slutat att slå. Varför? Vi ville så gärna träffa dig lilla vän. Andra och tredje gången fanns det aldrig något egentligt foster som vi fick se, endast första stommen i det som var tänkt att bli en graviditet. Lika jobbigt ändå. Ofattbart. Orättvist. Förjävligt.

Sista gången blev jag gravid en tid efter att en av mina närmaste fått plus på sin sticka. Som tur var fick hon behålla sitt barn, allt gick fint och barnet kom till världen. Jag gick ett annat öde till mötes. Samma dag, och ungefär samma tid som hon var och tittade på bebisen på det stora ultraljudet i v. 18-19, så sövdes jag ner, och ur mig sögs resterna av min graviditet. Jag glädje mig åt hennes graviditet samtidigt som jag sörjde mitt eget missfall, sörjde det liv som aldrig fick bli till, som aldrig fick träffa sina syskon, ligga i min famn. Några månader senare kom mamman hem till mig och hämtade bebiskläder till sin lilla tjej. Kläder som Matilda och Stina haft, som det var tänkt att min lilla skulle ha. Jag ville såklart låna ut kläderna, bra att de kom till användning. Men att stå där och vika ihop kläderna, minnas, sörja, det var bland det jobbigaste jag har gjort.

När vi väntade Stina så var Kerstin ett potentiellt namn. Ett tag var jag helt besatt av att bebisen, om det blev en flicka, skulle heta Kerstin. Jag fick nog aldrig med mig Robert på den tanken så jag fick till slut släppa taget om namnet. Men när jag sedan blev gravid igen, och något år därefter igen, så började jag åter tjata om att jag ville ha en liten Kerstin. Sista bebisen hade jag redan döpt (Robert fick säga vad han ville), hon skulle heta Kerstin Ida Josefin, kanske med ett e på slutet av Josefine, det såg bättre ut tillsammans. När så även den graviditeten slutade med missfall lovade Robert att om vi nånsin får ett barn till så ska hon (oddsen för tjejer i vår släkt är bra) få heta Kerstin.

Men hon har ju aldrig kommit! Varje månad har jag hoppats, misstänkt, glatt mig, blivit besviken, tänkt positivt och misströstat. Varje månad har jag gått upp tidigt för att kolla när ägglossningen kan tänkas komma...nej, inte varje månad för ibland har vi bara inte orkat. Jag har testat akupunktur, någon "rökelse", alla möjliga ställningar (!), olika ofta, massage, speciella krämer, givetvis gått till gynekolog (som mest suckade eftersom jag ju inte är purung direkt), och läst på alla möjliga forum och tagit till mig alla tips man bara kan få. Jag har också många månader suttit och läst på olika forum om hur en riktigt tidig graviditet kan kännas, hur flytningarna kan se ut, och försökt hitta halmstrån, något som kan passa in på mig. Jag har gjort av med miljontals graviditetstest, ok, något överdrivet men ändå. Jag har läst vidare, för trots att mensen verkar ha kommit så finns det faktiskt de som får mens fast att de är gravida. Och så har jag läst solskenshistorier om de som faktiskt fått barn efter att de fyllt 40.

Ja. Jag har varit besatt. Besatt av längtan efter Kerstin.Efter det rödhåriga yrväder som jag tänker mig att hon skulle vara. Och ja, jag vet, jag har två friska barn, två barn som jag älskar mest av allt på hela jorden. Två barn som jag inte ens skulle kunna få. Jag vet att det kan sticka i ögonen på folk att jag, som ändå har barn, så förtvivlat gärna vill ha ett till. För det finns ju kvinnor/par som aldrig får barn. Så jag vet att jag är lyckligt lottad, jag kan förstå att ni tycker jag gapar efter för mycket. Men ändå...modershjärtat i mig har längtat. Längtar. Och nu sörjer det, för det ser ju onekligen ut som om det inte blir någon Kerstin som kan hålla oss vaken på nätterna.

Önskar att ingen någonsin behöver höra att deras barns hjärta, deras kärlek och längtan, har slutat slå. Jag önskar så att du kommit till oss finaste Kerstin Ida Josefine. Men du, det är dags att jag börjar ta till mig det faktum att vi nog aldrig kommer att träffas.

/Ida

Att pennfajtas, eller att tala är silver men att skriva är guld

Skrivandet går trögt nu. Ibland har jag ingen lust, ingen inspiration, och då får det vara så. Inte heller händer det så mycket i livet just nu, och promenaderna har p.g.a vädret varit sparsamma. Det är under promenaderna som idéerna till mina blogginlägg brukar komma lustigt nog, så det är visst bra med motion:).

Jag har däremot börjat att "pennfajtas" med en av mina bästa vänner. Hon är en vän jag lärde känna i 7:an, och vi har hållit kontakten sedan dess. Hon är en sån där "enkel" vän, en man inte behöver känna skuld för att man inte träffat på ett tag eller ens hört av sig till. Hon finns där, om vi så bara hörs av några gånger per år. Jag har några såna vänner, så tacksam för dem! Men nu tycker vi att vi lite för sällan lyckas prata utan störande barn eller män i bakgrunden, och vi har därför börjat att skriva till varandra. Detta gjorde vi även under vår högstadie- och gymnasietid. Jag hittade just några av de breven, och ska av hänsyn till er och oss inte återge något citat därifrån, men det handlade mycket om vänskap, kärlek, fester och skola och ungefär i den ordningen. Nu när vi skriver handlar det mer om 40-årskris, barn, våra män och klimakteriet, också här ungefär i den ordningen.

Det är roligt, jag gillar ju att skriva, och att få läsa vad andra skrivit såklart. Jag längtar tills hon skriver några rader igen, och så vill jag egentligen svara på en gång, men väntar några dagar så att jag inte ska verka alltför desperat. Jag vill ju ändå ge sken av att jag har mycket på gång i livet, t.o.m till en av mina bästa vänner. Förresten så ordnade hon under högstadiet så att de som ville fick en brevkompis i Algeriet. Fråga mig inte varför de bodde just i Algeriet men jag tvekade givetvis inte utan började glatt skriva till de två killar jag fick som förslag. Det ena killen dansade breakdance och var trevlig, men vi skrev inte så länge med varandra. Den andre killen dansade också breakdance. I sitt andra brev bad han att få ett foto på mig. Jag skickade ett foto där jag står och ser snäll och oskyldig ut med en blomma i handen (jag kommer så väl ihåg fotot). I hans nästa brev frågade han när han kunde komma och hälsa på så att vi kunde planera vår framtid. Han gillade nog fotot:). Jag fick kalla fötter, och svarade att jag verkligen endast ville ha en brevkompis, och blev ganska förvånad när han då skrev att jag förstört både han och hans mormors liv. Oj! Snäll som jag var blev jag lite illa berörd över att jag sårat honom men jag höll mig för att skriva mer. Ett halvår senare fick jag ytterligare ett brev där han bad om ursäkt för att han reagerat som han gjorde, och så skickade han med ett kort på sig själv när han dansade breakdance.

Skrivandet har alltid betytt mycket för mig. Mina uppsatser har jag ju skrivit om tidigare. Dagbok har jag skrivit i perioder, och jag tänker inom en snar framtid leta upp dessa dagböcker och bränna innehållet. Tror ändå inte det är något jag vill läsa på ålderns höst. När jag studerade i Östersund kom jag i kontakt med studentspex, och förutom att larva mig på scen var jag med i manusgruppen. Vad kul vi hade när vi satt och spånade timmar i sträck, och fick ner ett litet stycke manus, som vi sedan strök nästa gång. Det var en härlig process att jobba fram något som andra skulle skratta åt och det var spännande att se om det höll för publiken. Inte för att det spelade så stor roll, vi hade själva så roligt! Åh, kan sakna den tiden!

Ord berör (no shit!). Och betyder. En liten lapp från maken på köksbordet (har det hänt Robert?), ett kort från finaste arbetskollegan (det har hänt!), någon skriver något snällt på tavlan på jobbet, arga lappar i tvättstugan, insändare i tidningen, fantastiska artiklar och böcker...och så julkort! Alltså, ni som känner mig vet att jag gillar julkort och att jag upprörs av det faktum att nästan ingen skriver sådana längre. Och jag kan inte riktigt förstå att folk inte har ork eller tid till att skriva ett kort och lägga det på brevlådan, utan att man i stället ska ta ett kort på sina ungar som för en gångs skulle ler, och lägga det på facebook som ett massmeddelande till alla vänner om en God Jul. Nej, jag gillart inte! Jag skickar men glömmer självklart alltid bort någon som skickar till mig. Förra året frågade jag därför på facebook vilka som tänkte skicka julkort (underförstått också till mig). Jag fick svar från två stycken, varav en skrev sin adress. Smarta jag tänkte att det måste vara en hint om att jag ska skicka till dem, vilket jag således gjorde, men inte fick jag något från någon av dem inte. Däremot fick jag ett meddelande från den ena där hon tackade för julkortet som hon var så förvånad över att hon fick. Men hallå!!! Jag fick ju adressen liksom! Jag är nog bara väldigt trög eller lättlurad eller nåt...och så fick jag såklart kort från de jag inte skickat till:)....

Nej, nu tror jag att jag ska ta och skriva till min "pennfajtarkompis", det har gått lagom många dagar nu, så hon borde tro att jag har haft lagom fullt upp med viktiga saker i mitt medelåldersliv. Kanske ska jag skicka med ett kort där jag dansar breakdance?


För övrigt:

• ...har jag lagt undan mina älskade icebugs (puss, ses i december) och i stället putsat cykel och cykelhjälm.
• ...hade vi en synnerligen trevlig syrrhelg i Stockholm för någon vecka sedan. Vi åt, fikade, fikade, åt och drack vin och drinkar. Just ja, sedan var vi på Berwaldhallen, och vi garvade hysteriskt i typ en halvtimme åt våra lösmustascher. 
• ...har jag den här helgen plötsligt börjat tycka att det är godare med kaffe utan socker. Plötsligt händer det!

/Ida