Nyårsaftnar

Nyårsafton 2004. Snart börjar ett nytt år. Vad kommer det året att bära i sitt sköte tro? Det kan väl för sjutton inte bli värre än året som gått i alla fall, eller är det möjligt? Klart att det är möjligt, allt är möjligt, t.o.m det som från början känns omöjligt. Som att överleva.
Nyårsafton 2003. Jag minns den knappt. Jag var så sjuk då, sov mest, men hade ännu inte fått svar på vad det var för fel på mig.

Och nu, nyårsafton 2013. Tio år har gått, det känns som en ocean av tid. För 10år sedan var jag så dålig att jag knappt kunde stå upp. Det känns så märkligt. Så jobbigt att minnas. Så härligt att just minnas. På tio år har jag tagit mig tillbaka till livet. Jag har jobbat, jag har flyttat, jag har träffat papporna till mina barn. Och ja, det största av allt, jag har blivit mamma! Tänk om jag hade vetat hur de kommande tio åren skulle bli då på nyårsafton för 10 år sedan, då jag antagligen låg i min säng, eller satt i soffan, och hade ångest. Ångest för att livet förändrades så snabbt, att livet skulle bli ett liv jag inte kunde styra över, att jag skulle bli lämnad, att livet skulle lämna mig. Så märkligt. Så jobbigt. Så härligt.

Jag lever än. Jag sitter här ikväll och kan se fram emot ett nytt år. Ett år som jag hoppas innehåller mycket kärlek, en massa bus, ett och annat äventyr, men mest vardag. Jag önskar mig mest av allt att jag och mina nära och kära får vara friska, det viktigaste av allt. Har vi hälsan är allt möjligt. Låt 2014 bli ett möjligheternas år!

För övrigt:

• ...saknar jag Matilda som för första gången inte är hos mig på nyårsafton.
• ... har jag blivit något besatt av "Orange is the new black". Kan rekommenderas! 
• ...ser jag verkligen fram emot att åka på "mordhelg" i februari! 
• ...önskar jag att någon kom hit och trollade och gjorde min blogg snygg! 

/Ida

Elvis är jul för mig.

Jag minns det så väl. Pirret i magen. Alla härliga dofter, en salig blandning av skinka, kakor, kaffe och knäck. Förväntan. Längtan. Dagen före julafton. En dag då mycket skulle ordnas med, som att slå in alla paket, skriva rim (som inte fick vara för bra, det var tradition), klä granen (det skulle vara så mycket saker i granen att själva granen inte syntes, även det tradition) och ställa ut alla miljarders ljus av alla de slag i trappen. Hade jag inte gjort det än, var det hög tid att baka mina kakor, vilket innebar att man fick trängas med någon syrra och så mamma och pappa i köket. Det var så att alla i familjen skulle göra varsin sorts kaka, som vi sen skulle mumsa på och bestämma vilken som var godast. Mittensyrrans var det aldrig någon som åt av, men hon gjorde ändå samma kakor år efter år. Tradition. Julstök. Och allt ackompanjerades av p1 i köket, pappas musik som skrällde från vardagsrummet, och så lite pianomusik från nedervåningen (och så ett och annat utbrott från farsan:)). Framåt kvällen var det dags att koka knäck, och som traditionen gjorde gällande så skulle vi alltid vara två som gjorde den, och vi skulle korsa armarna när knäcken skulle i formarna så att vi garanterat brände oss. Tradition. Sent på kvällen satt alla syrrorna i källaren och skrattade och tjafsade och skrev klart rimmen, och när någon lagt paket under granen var vi där och läste rimmen, klämde och gissade.

Så kom den då. Dagen med stort D. På morgonen gällde det att gå upp tidigt så att man var bland de första att länsa julstrumpan, och fick välja chokladsort (om detta brydde sig inte den coolaste syrran om, hon sov nog fram till lunchen!) som man sen satt och mumsade på före frukost. Det gällde att äta frukost långsamt för sen hände ju inte så mycket förrän vid halv 12 då det magiska ögonblicket inträffade; stunden då mamma satte på julskivan med Elvis. Den bästa av stunder. Mamma satt först själv med ett glas sherry och tindrade med ögonen och tänkte på...ja vadå?...svunna tider? När hon träffade pappa? Julskinkan? Vad vet jag, men hon satt i alla fall och tindrade och lyssnade sig igenom första sidan (LP my friends!) själv. Och sen kom den stunden som nog var bättre än de bästa av stunder, då skivan vändes och vi andra kom och satte oss i vardagsrummet. Andra sidan var dessutom bättre, det sade mamma. Tradition. Mys! Utom det år då mamma inte hittade skivan och trodde att äldsta syrran hade tagit den. Har nog aldrig sett mamma så arg. Men skivan återfanns, julfriden sänkte sig återigen och LP-skivan byttes snabbt mot en cd, för det var bra att ha en i reserv. Fast cd-skivan är inte riktigt lika bra.

Efter Elvis blev det mat, följt av Kalle Anka (pappa skrattade alltid på samma ställen) och julklappar. Vissa av oss såg Karl-Bertil, pappa skrattade även där på samma ställen. Sen blev det gröt, en massa godis och frukt och så spel, spel, spel, följt av någon dålig film där, tro det eller ej, pappa alltid skrattade på samma ställen. Och så tomtebloss, och när mamma och pappa gått och lagt sig satt vi syrror uppe länge i källaren och pratade. Tradition.

Tänk så många julaftnar jag firat på ungefär samma sätt. I takt med att åren gått, och andra personer (5 systrar, det blir många pojkvänner det!) tagit sig in och ut ur familjen, har traditionerna ändrats något, tagits bort, lagts till. Någon julafton var vi i kyrkan på förmiddagen, men det gjorde vi sen aldrig om. En annan var vi ute hos äldsta syrran, det gjorde vi heller inte om. För 10 år sedan dök jag upp och betedde mig som en fullgubbe och var nästan blind. Året därefter åkte jag färdtjänst hela vägen från Värmland med permobil och allt. Så visst har saker ändrats genom åren. En sak har dock varit konstant, den traditionen bryter vi nog aldrig; att lyssna på Elvis en stund före lunchen. Det symboliserar jul för mig.

Imorgon är det dags, då åker vi hem till Sunnersta, jag och min lilla familj. I över 40 år har jag firat jul där. Jag hoppas att mina barn tycker julafton är lika magisk som den var för mig som liten, att de även i år tror på tomten (och inte avslöjar att det är mormor som gömmer sig bakom skägget). Elvis har vi redan lyssnat på lite hemma, jag vill ju att de vänjer sig:). Själv ser jag fram emot att kliva in genom dörren, tränga mig fram genom kökets p1 och alla dofter, fortsätta till vardagsrummet och sätta mig bredvid mamma i vardagsrummet och med tindrande ögon lyssna på Elvis. Det pirrar faktiskt lite i magen nu. God Jul allesammans!


För övrigt:

• ...har jag fortfarande inte packat, gjort kola, slagit in alla julklappar...hjälp!
• ...har jag faktiskt varit väldigt snäll i år Tomten!

Om. Om inte.

För ungefär ett år sedan fick jag ett missfall. Eftersom jag inte började blöda av mig själv fick jag åka till sjukhuset och blöda ut resterna av graviditeten. Vilken fruktansvärd dag det var! Jag var ledsen, hade ont och kände mig mer ensam än jag någonsin gjort. Robert var tvungen att åka ifrån en stund för att hämta barnen och trots att personalen visste om det så var det ingen som tittade till mig. Sköterskorna avlöste t.o.m varandra utan att säga hej då, de lade bara medicin på mitt bord medan jag var på toaletten. Tårarna sipprade oavbrutet i takt med blodets droppande, och jag sörjde. Jag sörjde bebisen som jag aldrig skulle få hålla i min famn, som jag aldrig skulle få busa med, bli arg på, älska av hela mitt hjärta...men jag sörjde också så mycket mer. För på den korta tid som jag var gravid hade jag hunnit börja längta och planera för livet som 3-barnsmor, i mitt huvud hade det redan utspelat sig scener mellan Tilda, Stina och deras lillasyster (har ju gett upp det där med pojkar:)).

Idag tänkte jag på den där hemska dagen för ungefär ett år sedan, och jag började fundera på hur livet skulle ha sett ut idag om jag inte hade fått missfall. Förmodligen skulle jag ha suttit med en bebis i famnen och ammat nu, medan två systrar avundsjukt tittat på. Eller? Och förmodligen skulle jag ha varit tröttare än vad jag är nu,och förmodligen skulle jag inte ha börjat blogga för det hade jag nog inte haft tid med. Eller?

Våra liv. Vad styr? Är det ödet, slumpen, tillfälligheter, en högre makt? Om. Om inte. Hur hade mitt liv sett ut om jag gjorde som jag sade under hela gymnasietiden och utbildade mig till journalist? Tänk om jag aldrig hade blivit sjuk, var hade jag befunnit mig nu då? Eller om min familj inte hade känt en överläkare vid neurologen på Akademiska Sjukhuset? Tänk om jag inte bestämt mig för att ta upp mailkontakten med mannen med de vackra ögonen igen, mannen som numera är min äkta man:)? Ja, sådär kan man ju hålla på och fundera i alla evighet, till ingen nytta kanske men ibland gillar jag att få fantisera om de där "om", "om inte". Och det häftiga är ju att det inte finns några svar. Jag får ju aldrig veta hur livet hade gestaltat sig om jag tagit en annan väg eller om någon/något annat lett in mig på ett annat spår. Men jag är glad för att mitt liv är som det är, att val, skeenden, tillfälligheter har gjort att jag idag har mina fina döttrar, en man som jag älskar, ett bra jobb.

Fast nog önskar jag att den där hemska dagen för ungefär ett år sedan aldrig hade varit, att den i stället hade varit en bra dag då jag fick se bebisens hjärta slå på ultraljudet. Då hade jag kunnat fortsätta drömma och fantisera om vem hon skulle vara, hon som jag skulle busa med, bli arg på och älska av hela mitt hjärta...

För övrigt:

• ...blev jag så ledsen i ögat nu att jag inte kommer på något övrigt att skriva.

/Ida

Yrvädret Stina - en kärleksförklaring

Du kom som ett yrväder en morgon i juni, och sedan dess har mitt liv inte varit sig likt. Stina Svea Marie Berner. Min andra dotter. Mitt mirakel. Min lilla tjej (ok, ganska stora:)). Hjärtat mitt. Som jag älskar dig! 

Jag har älskat dig ända sedan du var ett litet frö inne i min mage. Och jag vet precis i vilket ögonblick du blev till:)! Vi får tacka mammas syster och moster Maggan för att de kom på besök och tog med sig din syrra på stan, för då fick pappa och jag lite extra tid att kramas:). Jag förstod nästan direkt att jag var gravid men jag sade ingenting till pappa förrän jag var säker. Då slog jag in ett graviditetstest i presentpapper och jag kan lova att pappa blev både glad och överraskad när han öppnade paketet!

Vår lilla piggelin! Jag fick väldigt hög puls när du låg i min mage så vi fick se dig på film många gånger. Det var så härligt att se dig sprattla runt i min mage, jag tror inte du var stilla en enda gång som vi tittade. Och som vi längtade pappa och jag efter dig! 

Du kom till världen 09.36 en morgon i juni. Som det yrväder du är hade du förstås bråttom ut, så de fick ta ut dig lite tidigare än planerat. Mamma sov när doktorn tog ut dig ur magen, så pappa fick ta hand om dig först. För mig kändes det som en evighet innan pappa kom in och lade dig i min famn. Den lyckan jag kände då var så oerhörd, jag tittade på dig och kände en sån gränslös kärlek. Och det var så självklart att den lilla parvel som legat och sprattlat i min mage var just du.

Ända sedan du kom har alla tjatat om att du är så lik din pappa. Och det är du. Men jag ser även mycket av mig själv i dig och blev glad när jag härom dagen hittade ett kort på mig när jag var i din ålder, och vi var riktigt lika (det såg t.o.m pappa:)). Dessutom verkar du ju ha ärvt min intelligens, min charm och mitt glada humör:)!

Du är en av de gladaste ungar jag någonsin mött! Du charmar din omgivning och ditt bubblande skratt kan göra den gråaste av dagar till en fest! Sen är du busig och ganska vild, och jag kan redan se att du har ett stort hjärta! För en tid sedan hade jag ont i ryggen. Du frågade om jag var ledsen. "Nej, jag har bara lite ont", sade jag. Då svarade du: "stackars mamma, ska jag hämta ett plåster?" Gullunge!

Jag är så nyfiken på hur ditt liv kommer att bli, och jag hoppas att jag får följa dig länge, länge på din väg. Kanske sitter dina skådespelartalanger i och du blir skådis? Eller så blir du skolfröken? Eller ingenjör? Eller lastbilschaufför som pappa? Det spelar ingen roll vad du blir, det viktiga är att du trivs med ditt liv och att du i slutändan är nöjd med dina val. Och kommer du att gifta dig? Få barn? Skaffa hund? Säkerligen kommer jag tjata om barnbarn så småningom men strunta i mig, det viktiga är vad du vill!

Mitt yrväder. Stina Svea Marie. Jag älskar dig! Tusen gånger mer än vad du kan säga! För evigt och vad som än händer! Så mycket att jag knappt kan förstå det själv. Eller beskriva. Oändligt mycket. Precis som du är. Jag. Älskar. Dig.


För övrigt:

• ...drömde jag att jag fått ett annat jobb natten som var. Det var värsta toppjobbet men under hela drömmen gick jag runt och ångrade mig och längtade tillbaka till hab i Hedemora. Jag trivs nog väldigt bra på mitt jobb:)!
• ...älskar jag den här tiden på året. Jag känner mig lite from när jag går runt och julpyntar samtidigt som jag lyssnar på Carola (jaja..!).
• ...vill jag ha jullov! Eller heter det semester? 

/Ida

Skärpning Ida Berner!

För någon dag sedan läste jag en krönika skriven av Felix Herngren, komikern ni vet. Han skrev om att det räcker med skattesänkningar nu för hans del, han vill hellre vill ge pengarna till de som verkligen behöver dem. Det var en bra krönika. Han förde fram något viktigt, han tog ställning, fick läsarna att tänka efter! Och då blev jag lite arg...delvis för att klasskillnaderna ökar i vårt land, men jag blev också rätt förbannad på mig själv som bara skriver en massa nonsens på min blogg! Inte för att jag är någon kändis, eller för att jag har så många läsare men ändå...de sista inläggen där jag har skrivit mina uppsatser från högstadiet. Jag menar...hallå, finns det någon hemma!?! Ska vi trumpeta en intressefanfar, hissa en intresseflagga eller be intresseklubben anteckna att Ida Berner som bor i Säter skrev en uppsats om pensionärer när hon gick i 9:an? Nä, skärpning för fan Ida Berner!

Jag har förvisso inte lovat att leverera samhällskritik, eller vara djup eller smart på något sätt, men liiite substans skadar inte. Så, jag ska verkligen försöka skärpa mig. Åtminstone inga fler gamla uppsatser...

Jag varken hinner eller orkar tänka ut något seriöst inlägg såhär på söndagkvällen, men jag kan åtminstone leverera en lista med några uppmaningar från mig, om sånt jag tycker är viktigt:

1. Snälla. Använd cykelhjälm. Jag har sett några av de som inte gjorde det, när jag var inlagd. Någon hade svåra hjärnskador, någon var förlamad. Så kom igen, det är inte värt att bli förlamad för att man inte vill förstöra sin frisyr eller tycker att man känner sig obekväm i hjälm, eller hur? Och psst föräldrar, ni är förebilder för era barn...

2. Snälla. Ta ställning. För eller emot organdonation. Om det värsta händer kan dina organ rädda någon annans liv. Eller så vill du inte det, vilket är ok. Men ta ställning, fyll i dina önskemål  på livsviktigt.se.

3. Snälla. Försök att hänga med åtminstone litegrann i politiken och använd sen dina kunskaper i nästa val. Fundera på hur du vill att samhället ska fortsätta att utvecklas och rösta efter det. Det viktiga är förstås att du använder din rätt att rösta. Jag erkänner; jag röstade inte i senaste kyrkovalet. Korkat! Sverigedemokraterna var bra på att rösta så de gick framåt. Det misstaget gör jag inte om!

4. Snälla. Du som har barn, låt dem få en vit jul! Skippa alkoholen!

5. Snälla. Lev! Ta tillvara varje dag! Och ta inte allting så allvarligt!


För övrigt:

• ...är jag glad och tacksam för alla barnaktiviteter som finns i lilla Säter! Idag har vi varit både på gymnastikavslutning (där barnen dessutom fick se bio) och på barnteater. 

/Ida

Kyssen

Vi tar väl en uppsats till, också den från högstadiet, på temat "kyssen. Minns att fröken pratade med mig om uppsatsen, tyckte nog att mitt ämnesval var lite obehagligt...

Från ett mörkt litet rum knarrningar och några lågmälda stönanden. I den knarriga sängen befinner sig två människor av olika kön. Hans händer rör sig snabbt över hennes slanka lilla kropp, medan han talar uppmuntrande till henne. Hon ligger helt stilla, med händerna längs sina sidor och ögonen slutna. Hon vet att han snart ska ta sig in i henne men hon försöker att inte tänka på det. 

Han gör allting mekaniskt. Själva förspelet existerar inte, utan han smeker bara hennes kropp medan han tränger in i henne Ur hennes mun kommer bara ett litet pip. Hon ligger och hoppas att han inte har hört. Vill ju inte att han ska veta hur ont det gjorde. Hon tror att det är över nu, han brukar ju inte hålla på så länge.

Så känner hon hur hans tunga sakta särar på hennes läppar. Hon ligger och undrar vad som nu ska hända när han börjar prata: "Det här är skönt", säger han. "Håll bara din mun öppen så ordnar sig allting". Hon nickar och öppnar munnen lite mer. Hans tunga springer nu omkring i hennes mun. Det kittlar lite men hon har ingen lust att skratta. Han har inte heller lust att skratta. Något inom honom säger att han gör fel, men han kan ändå inte sluta. 

Nu snuddar hans tunga försiktigt vid hennes. Han känner hur hon rycker till av obehag, men trots det bestämmer han sig för att göra om det. Han trycker sig tungt mot hennes kropp och sätter samtidigt sin tunga mot hennes. 

Hon känner starka kväljningar. Med alla sina krafter försöker hon få bort den kropp som ligger ovanpå henne men hon är för svag. Plötsligt börjar hon att kräkas. Hon försöker hålla tillbaka vätskan som rinner nerför hennes mun, men den fortsätter att rinna. 

Trycket mot hennes kropp minskar när han reser sig upp. "Fy fan", säger han, medan han sätter på sig kalsongerna. "Du tål ju inte ens att din pappa kysser dig!" Så går han.

Från ett mörkt litet rum hörs nu inga knarrningar eller stönanden. Det enda som hörs är små hjärtskärande snyftningar från en liten flicka som är ledsen för att hon har gjort sin pappa illa.

Jag förstår nu att min fröken blev lite bekymrad...nu ska jag inte "terra" er med fler uppsatser!

För övrigt:

• ...har vi för första gången varit på ett lekland idag. Jag är väl sådär imponerad men barnen (och Robert) hade allt bra roligt och det är ju det viktigaste!
• ...har jag lite svårt att förstå att det är första advent nästa söndag. Men mysigt ska det bli! 

/Ida
 

Uppsatser från förr

Jag gick igenom gamla kartonger förra helgen och hittade en massa gamla skolpapper, bland annat en uppsats som jag fnissade lite åt (minns faktiskt delar av den fast i minnet var den genial:)), återger den här:

Hej Sverige! Det är gamla Gösta som skriver, Gösta på ålderdomshemmet Senilen. Jo förstår ni, jag kunde inte sova och därför började jag rota i min väska. Jag hittade då min gamla ficklampa som jag köpte någon gång under kriget. När jag hittade den kom jag på att den måste komma till användning, så nu tänker jag skriva i skenet från min ficklampa. Ska jag berätta om Lisa? Ja, det gör jag. 

Gott folk! Det var en vanlig söndag på Senilen. Jag och grabbarna satt som vanligt ute i trädgården, spelade poker och tog oss ett glas saft. Det var ovanligt fint väder för att vara i maj månad Länge sedan det var så fint vid den tiden på året, 1987 ungefär sisådär. Ja, det var i alla fall jag, gamla Gösta, och så var det enögde Sixten och långbente Arne, den dumme fan. 

Jag hade just dragit den där roliga historien: "Sixten, du har en fluga på en av dina hakor" när en sköterska dök upp och skulle ge oss mer saft. Jag tittade på henne och herre Jesus vad nära det var att jag tappade mitt emaljöga. Hon var så grann!Hon hade en fin, vit rock på sig, som hon hade dragit åt i midjan. Det var bra, för då kunde man se konturerna av hennes bröst. Jo, och så hade hon fina ben som såg råkade ut. Hon hade nog använt en sådan där kvinno-shave, eller vad det nu heter. Håret var krulligt och hon hade de allra vackraste ögon! Eftersom jag inte är blyg av mig frågade jag vad hon hette och hon svarade kort och bestämt: "Lisa". Inget tvivel om saken, jag blev dödskär!

Gott folk! Det blev måndag och det regnade. Jag tycker inte om när det regnar för då får jag så rysligt ont i benet. Det sitter i sen kriget. En dag när jag kom hem från jobbet trodde min blinda hustru - Gud bevare hennes namn - att jag var en japan så hon slog mig på benet med en stekpanna. Ja, så jag stannade inne den måndagen och läste lite i en dagstidning från 1950 som jag hade hittat i min väska. Rätt som det var om Lisa in och började prata med mig. Jag är inte en sådan där som klagar mycket, men jag berättade i alla fall att jag hade rysligt ont i benet. Till min förtvivlan rådde hon mig bara att dricka en kopp te, det skulle hjälpa. Åh, så vackert hennes bak gungade när hon gick mot dörren. På kvällen var det kåldolmar till middag så jag gick och lade mig hungrig.

Gott folk! På tisdagen kom Lisa, igen. Hon frågade om min krigsskada, det där med stekpannan  ni vet, och medan jag berättade såg jag medlidande i henens ögon. Jag berättade också att jag inte tyckte om kåldolmar. Då klappade hon mig på huvudet och sade: "Stackars Gösta! Men det blir stångkorv och rotmos ikväll." Jag lade mig hungrig den kvällen också. 

Gott folk! Onsdagen var den bästa dagen på hela veckan. Dagen började med att jag fick vända blad i min almanacka, det är kul. Sedan kom Sixten in och vi satt vid mitt röda skrivbord och tittade på gamla foton. Efter sisådär en timme upptäckte vi att vi redan hade tittat på korten några gånger, så vi slutade. Enögde Sixten har bara ett öga. Det är en skada från kriget och han skryter jämt om det. Som om det skulle vara något! 

Onsdag är städdag. Då komemr alltid en tjurig städtant med en maskin som låter som en myggkoloni. Hon var i färd med att städa då Lisa klev över tröskeln. Lisa sade att jag skulle lägga mig på sängen så hon kunde massera mitt onda ben. Oj, det var inte dåligt det ska jag säga! Jag lade mig ner och njöt, och det dröjde inte länge förrän jag inte ens hörde maskinens myggläte. Hennes smala fingrar rörde sig snabbt över mitt ben. Då och då klämde hon snabbt till, för att sedan fortsätta. När hon var klar var jag så lycklig att jag inte fick fram ett ord till tack. På kvällen låg jag och tänkte på henne medan jag räknade fläckar i taket. Jag hittade nitton stycken. 

Gott folk! Torsdagen var en katastrofdag och om den tänker jag inte berätta mycket. Vi satt i allrummet och spelade gamla godingar på stereon. Långbente Arnes ben är inte bara långa, de är vingliga också. Han stod som vanligt vid fönstret, med kikaren i högsta hugg. Hur det nu var vinglade han plötsligt till. Jag var beredd att som vanligt få se honom trilla i golvet, men det gjorde han inte den härgången. Lisa sprang nämligen fram och lade armarna runt hans kropp. I den hemska ställningen befann de sig länge, innan Arne slutligen kunde räta på sig. Hur kunde hon göra så mot mig? 

Gott folk! Nästa dag, som var en fredag, var en mörk dag i mitt liv. Ett tag trodde jag att jag hade satt in emaljögat åt fel håll och blundade med mitt andra öga, ty jag såg bara mörker. Men sedan kom jag på att det var min sinnesstämning som gjorde allt mörkt. Dessutom kanske solglasögonen bidrog en del. Jag satte mig vid fönstret och skrek "hämnd" allt vadjag orkade. Till slut beslöt jag mig för att verkligen hämnas. I min väska hittade jag ett gammalt ärtrör och några ärtor. Jag gav mig ut på jakt och det tog inte lång tid innan jag hittade mitt byte, giraffen Arne. Jag pepprade honom ordentligt! Han trodde att det regnade, trots att vi var inomhus, och började leta efter ett paraply Hoppas Gud förlåter mig! 

Gott folk! Lördagar är riktiga festdagar Då brukar vi åka på utflykt och det gjorde vi också denna lördag. Såren i mitt hjärta hade börjat läka och eftersom jag ångrade vad jag gjort dagen innan skötte jag mig exemplariskt. En gång i tiden jobbade jag som servitör på ett café och därför hjälpte jag till med att servera kaffe. Fåglarna sjöng och himlen var blå. Runt omkring oss sprang det barn, de spelade fotboll och ropade elaka saker åt oss. Jag såg inte till Lisa så mycket, men jag kunde känna hennes närhet. 

Gott folk! Det blev söndag igen Vi satt som vanligt ute i trädgården, spelade poker och tog oss ett glas saft. Jag hade just dragit den där roliga historien: "Arne, du har en geting på en av dina hakor", när Sixtens dotter dök upp. Oj, vad kär jag blev! Hon var inte lik farsgubben, utan bedårande vacker. Maj hette hon och det tyckte jag var kul eftersom det var maj månad. Det var förresten ovanligt varmt ute ör att vara i maj månad Länge sedan det var så varmt vid den tiden på året, 1968 ungefär sisådär. Men...vad nu då? Har jag solglasögonen på mig eller? Jaså, batterierna har tagit slut. 

För övrigt:

• ..upptäckte en kollega en riktig journalgroda jag gjort. Det skulle stå att ett barn sov dåligt eftersom han oroade sig för sin släkting som var utvisningshotad, men jag hade i stället skrivit att han var utrotningshotad...

/Ida

En kartong med Östersund

I helgen har jag spenderat många timmar i Östersund, och jag har varit 22-26 år gammal. Jag har gått igenom en kartong fullproppad med minnen från den tiden, tiden då jag utbildade mig, blev lite mer vuxen, var olyckligt kär och hade ofantligt roligt!

Jag åkte dit på "vinst och förlust". Uppsala var jag trött på, och när de sände på radion från Storsjöyran tyckte jag att det lät som en trevlig stad. Därför valde jag Östersund som min studieort framför Stockholm, Göteborg, Linköping och Umeå (till min pojkväns förtret, det förhållandet höll givetvis inte!). Och jag kom aldrig att ångra mig!

Östersund bjöd på vacker natur, patriotiska jämtlänningar, fina caféer, många pizzerior, ljusa härliga sommarkvällar och smällkalla vintrar! Idag avskyr jag kylan men när jag bodde där gick jag glad i hågen (?) från Frösön och in till skolan nästan varje dag. Jag brukade ha sällskap med min norska väninna, som jag inte förstod alls i början, vilket hon märkte och hade roligt åt. Eller så gick jag med en annan väninna som inte vågade gå över isen (där lastbilar körde) för att den kunde spricka, och därför fick vi gå en ganska rejäl omväg runt isen)!

I kartongen hittade jag rester från den ambitiösa Ida, hon som skrev typ 1 fel på tentorna. Det var lite förvånande att hitta tentan från Statsvetenskap, en kurs jag gick efter socionomexamen, och som jag brukar säga att jag "totalt struntade i, jag ville bara åt studiemedlen". Nåja, den tentan hade jag 79,5 av 80 poäng så jag tror inte att jag direkt struntade i att plugga... Nej, jag var ambitiös på den tiden, idag gör jag allt för att slippa ägna några minuter åt en uppgift jag fått i en internutbildning på jobbet...:)

Kartongen påminde mig även om den lite vildare Ida, och hon som var vilsen i jakten på kärlek. Jag var under de åren galet kär i en kille som tyckte om mig, men som nog aldrig såg mig som sin framtida partner om ni förstår vad jag menar!?! Där fanns några smärtsamma brev...och så fanns lite brev och annat som jag lättad slängde i papperskorgen, lättad för att det inte var något som jag vill att mina barn en dag ska läsa...

Det som mest fyllde ut kartongen var sånt som hade med Studentspex att göra, och det är framför allt det jag minns från de här åren; att skriva manus, träna in sketcher, stå på scen och vara totalt hämningslös...det var underbart! Och vilka härliga människor som var med där, där passade alla in! Ett år tror jag vi var ca 70 personer som hjälptes åt med en uppsättning, och där alla bitar var viktiga och gemenskapen hög! Det kändes lite vemodigt att tänka tillbaka på fina Lars, han som var vår uppskattade ledare, och som dog för ca 10 år sedan. Och jag blev lite undrande över vad som har hänt med alla mina gamla vänner; är Makaronen och Roger fortfarande ihop? Hittade Foppa någon tjej till slut? Och är Monica och Linda fortfarande vänner?

De där åren i Östersund minns jag med mestadels glädje. Det var nyttigt att flytta en bit hemifrån och att stå på egna ben och få pengarna att räcka till (vilket de ju aldrig gjorde, lånade i slutet av varje månad 300 kr av en kompis som var mer ekonomiskt lagd), och det var fruktansvärt roligt både att studera och att vara en del av studentlivet i stort. Och det var roligt att i helgen få vara 22 år igen, jag var allt rätt rolig på den tiden...:)!

För övrigt:

• ...är det ett himla tjat om nåt Kongo-nr som ringer på telefon. 
• ...är livet faktiskt mycket tråkigare när man försöker hålla sig ifrån godsaker!
• ...har jag varit på kurs med jobbet, och jag kan lova att den ambitiösa Ida höll sig på långt avstånd!

 /Ida

Ida hissar och dissar!

Vi börjar med att hissa tycker jag:

1. JAG. Ja, ni andra får ursäkta men vem är det som fyller år idag? Det säger sig självt att jag hamnar på första plats.

2. ROBERT. Min man. För att han ordnade en helt underbar helg till mig. Jag blev bortskämd med hotell (asful utsikt, superbra frukost, intressant toalett, sovmorgon...), Jonas Gardell, god mat, ett trevligt besök hos syrran med man, riktigt långa promenader, ett biobesök (men Gravity var ett riktigt sömnpiller, varning!) och falafel på ett riktigt tvivelaktigt ställe.

3. JONAS GARDELL. Vilken härlig föreställning, en mix av allvar, skämt och lite falsksång. Han påminde publiken om att livet går så fort och att vi kanske bara får ett liv så ta hand om det!

4. HOTELLET vi bodde på. För att det var roligt att gå in i hissar som spelade olika musik. Där fanns tex jazzhissen och pophissen:). Och för den underbara frukosten! 

5. FIKEN I GAMLA STAN. Så mysiga, så inbjudande med sina mysiga fåtöljer, tända ljus och praktfulla bakverk.

Och så några dissar:

1. Att det finns TIGGARE i Stockholm, och så många...:(. Jag struntar om det är ligor, ingen kan sitta på knä på gatan en hel dag om han inte verkligen behöver pengar. Det var hemskt att se!

2. HOTELLET vi bodde på. För utsikten och för toaletten, där man endast kunde stänga om sig med en typ provhyttsdörr av frostat glas. För det första vill jag gärna skita i fred, för det andra var det ganska trist att bli väckt på natten när den andre gick in där för att kissa och tände lyset (som man då fick i nyllet!).

3. FIKEN I GAMLA STAN. För att vi aldrig fick plats! Är det meningen att man ska köa utanför fiken från 07 på morgonen eller hur ska man bete sig för att få ett bord?

4. GRAVITY. Första 5 minuterna var coola, 3D vet ni:), men sen var det bara en trist transportsträcka och en massa flås från Sandra Bullock.

5. FREDRIK REINFELDT. Bara för att. Han kommer nog alltid att hamna på min dissarlista!

För övrigt:

• Ska jag alldeles strax fira min födelsedag med sedvanlig marängsviss! 

/Ida

Vad gör dig lycklig?

”Det finns inget bättre skönhetsmedel än lycka.” Blessington. 

”Den högsta lyckan i livet är förvissningen om att vara älskad för sin egen skull, eller rättare sagt: att vara älskad trots en själv.”  Victor Hugo

 

Häromdagen fick jag så det fruktade men ack så efterlängtade svaret från Akademiska om min MR-undersökning; puh, inga förändringar, inga tecken på sjukdomsaktivitet. Jag satt länge och stirrade på de underbara raderna, ett leende växte fram och jag kände mig så lättad och tacksam och lycklig! Jag skrev nyheten på facebook och jag fick så fina kommentarer och fler gillanden än när jag skrev att jag gått ner två kg:). Och då blev jag ännu lyckligare, av att det finns så många som bryr sig om mig! 

Jag tänker ofta på lycka. Den lilla vardagslyckan och den stora omvälvande! Den stora som skakar om hela ens innersta, som gör så att det känns som om hjärtat ska sprängas, när det går som en lycklig stråle genom hela kroppen och man inte riktigt vet var man ska ta vägen. Den underbara men lite ovanliga lyckan, som jag nog faktiskt bara har upplevt några gånger i livet. Som när jag gifte mig. Och när barnen för första gången lades i min famn. Och när jag gjorde första MR efter transplantationen och fick höra att de inte längre såg någon sjukdomsaktivitet! Och när jag skrevs ut från sjukhuset och gick på stan med min lillasyster och det plötsligt slog mig att jag ju gick där som vem som helst.

Den stora lyckan i alla ära men det är ju den andra sorten som är mest frekvent, som förgyller våra vardagar och kan förvandla dem till en fest! Som 8-åring skrev jag i min dagbok om den perfekta söndagen: jag var med mina systrar och åkte pulka i Sunnerstabacken hela dagen. Sedan gick vi hem till en av syrrans kompisar, drack choklad och såg på Fame. Jag skrev att jag var så lycklig och att det var den bästa söndagen i mitt liv! Härligt, tycker jag, det behövs ju inte så mycket för att få känna av det där pirret, lyckan! 

Tyvärr stressar vi nog bort en hel del tillfällen till lycka och skratt, eller så förminskar vi det vi känner för att någon vän eller arbetskamrat eller kändis upplever något mycket häftigare. Men ingen annan kan ju avgöra vad som gör dig lycklig, vad du vill uppleva i ditt liv! "Man är sin egen lyckas smed" som det så fint heter. Kanske är du som jag och blir lycklig av att åka pulka och se på Fame eller känner du känner pirret när du bestiger ett berg eller kniper chefspositionen på arbetsplatsen eller köper ett par dyra snygga skor?

Jag skulle hellre velat vara utan ”året från helvetet”, 2004, då jag ju hade så ont och faktiskt korta stunder ville dö. Men samtidigt har ju det där året gjort mig till en mer dödlig person, och jag tror att jag många gånger kan ha en liten genväg till lyckan. När jag stirrade döden i vitögat och klarade mig blev jag så medveten om att det liv jag har är mitt och att det är begränsat. Som många andra så började jag därefter göra en lista på allt jag skulle uppleva innan jag dör! Skulle jag kanske skola om mig? Resa mer? Skriva en bok och bli känd? Ärligt talat fick jag inte ner så många tankar på det där pappret. Först gjorde det mig lite frustrerad och jag blev lite besviken på mig själv som inte kunde komma på några högtflygande drömmar som jag skulle förverkliga! Men sen kom jag ju på det; det var ju inte det jag ville ha, det var ju inte det som innebar lycka för mig. Nej, jag längtade efter den triviala vardagen, jag ville fika på café August, jag ville lyssna på Elvis på julafton hemma hos mamma och pappa. Trygghet. Lycka. Och sån har jag ju alltid varit, en riktig familjemänniska som vill ha nära och kära omkring mig och inte verkar skapt för äventyr utomlands för de äventyren slutar alltid i katastrof. Och så ville jag ju så gärna ha barn och finna kärlek igen! 

Säkert skiftar det genom åren. Om några år kanske jag visst strävar efter den där chefspositionen. Fast jag tror att det för mig aldrig kommer att vara den stora källan till lycka. För mig innebär lycka att Robert håller om mig och säger fina ord i mitt öra, att lyssna på barnen när de sjunger med i någon sång, att få andra att skratta, att öppna presenter på min födelsedag, att träffa mina systrar, att lyssna på vacker musik eller läsa sista kapitlet i en riktigt bra bok, att äta en riktigt saftig bit kladdkaka (med grädde) eller att som sagt få ett riktigt bra besked! Och så mycket mycket mer. Nu ska ni dock inte tro att jag är någon övernaturlig människa som är lycklig jämt. Nej då. Även jag har skitdagar, stunder då jag vill avsäga mig moderskapet, då jag ber Robert fara och flyga, stunder då allt känns svårt. Men jag brukar ändå ganska snabbt komma tillbaka, minnas värdet med livet, mitt liv, min lycka.

Kanske låter jag torr, kanske suckar ni mer äventyrslystna därute av tristess? Det gör inget. Vi kanske bara vill olika saker med våra liv? För mig tror jag att det jag kommer värdera högst när jag sitter med mina glappande löständer på ålderdomshemmet (om jag har lyckan att leva så länge!), det jag kommer prata om så att de andra blir trötta i öronen, är just de saker jag nämnt; kärleken till mina barn,min man, övrig familj, släkt och vänner och alla de saker vi upplevt och gjort tillsammans.

Så, handen på hjärtat, vad gör dig lycklig? 


För övrigt:

• ...är det snart dags för Stockholm, Jonas Gardell och annat skoj! 
• ...är jag snart 41 bast!
• ...vill jag önska er alla en riktigt skön Allhelgonahelg, passa på att skänka en tanke till någon kär person som inte längre finns ibland oss. 

/Ida

Smitta mig med lite käckhet

K.ä.c.k, k.ä.c.k KÄCK! Jag har alltid stört mig lite på käcka människor. Gett dem gliringar, skojat om och med dem, fnissat lite hånfullt sådär. Åt det käcka släktet. De som inte alls är som jag. Jag, som mer tillhör det slöa släktet.

I Svenska Akademins ordbok låter en av definitionerna på käck som följer:  käck - som är livlig o. spänstig till lynnet o. som handlar med friskt mod utan att töva (tveka). 

Det finns några kändisar som verkligen representerar käckhet, fast lite uppskruvat. Pernilla Wahlgren och Sandra (hon från Klimpfjäll) är väl exempel på superkäcka kvinnor, eller? Sådär hurtiga, med tusen järn i elden, med ständiga leenden, och så något eller några välartade barn på det. Jag kommer inte på någon man på rak arm. Fick just Peter Settman som förslag av lill-syrran. Ja, han är ju käck! Sen känner jag en del käcka människor privat, som inte når upp till de nyss nämndas kaliber men som helt klart är käcka. Som vispar blodet till sin egengjorda blodpudding, som går upp extra tidigt på morgnarna för att hinna jogga innan jobbet, som varje år lägger undan vinterkläderna i tydligt märkta kartonger som de sedan ställer undan och, nu kommer det mest finurliga (käcka); de kommer ihåg var de ställde den märkta kartongen när nästa vinter närmar sig.

Alltså...jo, anledningen till det här inlägget...det jag vill berätta, erkänna, lägga fram i ljuset...kort och gott...nä, nu säger jag det bara: jag vill också vara käck! Ni ska veta att jag har gjort, och gör mina försök, men det håller ju aldrig i sig. När jag tittar tillbaka så har jag haft två perioder i livet då jag varit mer käck än annars. Den första var när jag kämpade mig tillbaka efter tiden på sjukhus. Då hade jag ett "jävlar anamma" och en glöd i blicket som åtminstone påminde lite om att vara käck. Fast då gick jag ju på nyligen rengjorda stamceller och ilska över att jag blivit dumpad. Sen var jag faktiskt riktigt käck under min första graviditet. Jag lagade mat som om jag därefter aldrig skulle orka stå i ett kök mer, och jag sorterade kläder och "boade" som det så fint heter. Men i övrigt har mina käcka perioder varit både få och korta.

Ju äldre jag blivit, desto mer har jag börjat längta efter att bli lite mer käck. När jag för tredje gången samma vecka sitter med en Nutrilett-bar eller en tallrik gröt på jobbet till lunch (och låtsas att det är helt enligt planen:)) så önskar jag att jag vore mer käck, för en käck person skulle ha en rejäl portion husmanskost framför sig, som hen tillagat själv förstås. Och när jag försöker komma igång med att motionera...hade jag varit käck hade jag motionerat minst lagom mycket, och jag hade förmodligen aldrig blivit tjock heller! Jag har alltså kommit underfund med att käckhet nog inte är så dumt trots allt, i alla fall i lagom dos. Kanske kan jag få gå en kurs hos någon käck person? Någon som anmäler sig?

Hade jag varit käck hade jag nu noga läst igenom den här texten och ändrat stavfel. Därefter hade jag satt mig vid mitt väldukade middagsbord där söndagssteken (eller vegetariskt alternativ) fått de välartade barnen att utbrista i ett "åh, vad det doftar gott mor!". Resten av kvällen hade jag ägnat åt yoga och brödbak och söndagsmys med familjen. Men eftersom jag är jag tänker jag inte rätta stavfel, vi kommer att käka gröt till kvällsmat eftersom barnen ändå inte vill ha något annat, men jag ska i alla fall ha söndagsmys med familjen! Och så ska jag lägga mig och fantisera om att jag imorgon när jag vaknar har smittats av åtminstone en liten käck-bacillusk!

För övrigt:

• ...är det inte Solsidan ikväll tro?
• ...har jag och Robert snart handlat klart julklapparna på nätet (det kanske är lite käckt?)
• ...är jag så trött på att se Reinfeldts långpannade nuna överallt!   

 /Ida

Minnen

"Jag kommer nog aldrig glömma en enda sekund av den här sjukhustiden" sade jag till en vän när jag äntligen skrevs ut. Men det har jag ju gjort. Glömt alltså. Som tur är. Tiden går och tiden läker, och nu ligger mycket från den tiden inkapslat i glömska. Kanske har minnena borrat sig in i närheten av de plack jag för alltid kommer ha kvar i min hjärna?

Men vissa stunder, blickar, ord, känslor kan jag fortfarande minnas så tydligt som om det känns som om jag befinner mig i min sjukhussäng i mitt gula rum, och aldrig tog mig därifrån...och det kan vara fruktansvärt jobbigt, men även lite bitterljuvt, för när jag tänker efter en stund till eller går ut i lägenheten och får syn på barnen så slår det mig att det var ju just det jag gjorde, jag tog mig därifrån!

Ett av de envisaste minnena är från när jag för sista gången innan inskrivning åkte till akuten. Jag hade då varit på magnetröntgen, men ännu inte fått svar, och jag gick hemma och hade sån ångest över vad som kunde vara fel med mig att jag inte kunde äta, inte sova, knappt andas...min vän Lena stod inte ut med att se mig må så dåligt, så hon ringde till neurologen, som rådde henne att ta mig till akuten. Den stunden, från det att hon sade att vi blivit rådda att åka in, fram tills läkaren tog emot mig var nog den värsta i mitt liv. Jag var övertygad om att eftersom de sagt åt oss att komma så var jag dödligt sjuk, kanske hade jag bara en kort stund kvar att leva?!? Lena, syrran, Johanna, x-et (jag fick med mig en hel hejarklack) försökte lugna mig men det gick ju bra inte...så när jag äntligen fick träffa läkaren, som sade att det fanns tydliga plack i min hjärna som tydde på MS så blev jag ju lättad. Efter ytterligare provtagning åkte vi allesammans hem till mig och X och åt pizza och det kändes så bisarrt...vi försökte bete oss normalt när jag precis fått veta att jag hade MS, och dessutom gjort i brallan på grund av sjukdomen och all oro och ångest...och MS, vad 17 var det för en sjukdom egentligen?

Ytterligare ett jobbigt minne; jag skulle få prova en ny behandling då kortisonet inte bet, och jag skulle få en "öppning" in i halsen. Storsyrran följde med på den operation som skulle ta ca 20 min. Nu blev det ju inte så. Jag var nämligen så svullen i halsen att den första läkaren inte vågade skära i mig. "Du är så ung så jag vågar inte" sade hon ärligt, och så fick de ringa in en annan läkare.  Jag fick snällt ligga under den gröna operationsduken och vänta, och jag kände hur det blev allt svårare att andas. Till slut kom den inringda läkaren som muttrade lite surt, och som tittade med ultraljud på halsen. Jag hörde hur han frågade/konstaterade (?) sköterskan "men det måste vara där jag ska lägga snittet?" innan jag helt stängde av mig själv och lät dem hålla på. Som tur var hade syrran fått dem att ge mig lite lugnande...de utlovade 20 minuterna blev nämligen fem timmar.

Jag brukar ganska ofta tänka på besöket hos kvinnoläkaren som kom till någon dag innan transplantationsproceduren startade eftersom lillsyrran så klokt frågat om jag skulle bli steril av behandlingen. Läkaren där tittade på mig och konstaterade att i det dåliga skick jag befann mig i så var det för farligt att vänta för att jag skulle hinna frysa in ägg för framtiden. Han sade att min enda chans att bli mamma var äggdonation (fast det syntes på honom att han inte trodde att jag skulle bli bättre). Min lillsyrra sade då att "Du får så många ägg du vill av mig, bara du genomgår behandlingen nu." Det var det finaste löfte jag någonsin fått!

Läkarna gav aldrig några löften, snarare förhoppningar. Jag minns när min fina läkare i Karlstad bekymrat rynkade ihop ögonbrynen när jag ledsamt uttryckt att "det verkar ju inte som om några behandlingar biter på mig." Så svarade han "Nej, vi har inte hittat någon bra behandling, än. " Det där "än" klamrade jag mig fast vid, det gav hopp och fick mig att inte ge upp. Än" var min tröst när nätterna var som mörkast, tack och lov för "än". 

Jag kommer heller aldrig glömma när neurologen i Uppsala strax före behandlingsstart kom fram och klappade på mina förlamade ben och uttryckte: "Jag hoppas att behandlingen ska medföra att du en dag kan stå på dina ben igen." Att stå igen, vilken underbar sak att längta till! Även det gav hopp!

Sedan kan jag fortfarande "hemsökas" av blickar jag minns, nervösa blickar som utbyttes över mitt huvud, och som jag blev expert på att upptäcka. Vissa dofter och ljud kan förpassa mig tillbaka till sjukhussalen, det krävs så lite för att bli påmind! Visste ni till exempel att mandelkubb luktar som upptinade stamceller?

Jag tycker vi avslutar med ett härligt minne, en stund jag aldrig någonsin kommer, och heller inte vill, glömma.  Det var på dagen två månader efter transplantationen. Min snygge sjukgymnast tog med mig ut i solen och grönskan, han ville se om det var möjligt för mig att gå själv, med hjälp av kryckor. Och banne mig, jag tog några steg. Jag kände vinden i ansiktet, solen värmde, snyggingen log och jag var så ofantligt lycklig!


För övrigt:

• ...ska vi snart se det allra sista avsnittet av Dexter. Viss separationsångest lär uppstå.
• ...har jag torskat i bowling idag, illa!
• ...är jag redan trött på att skrapa bilrutor. 
• ...håller jag tummarna hårt för en tjej som i detta nu är mitt uppe i en stamcellstransplantation!

/Ida

En hyllningskavalkad

Välkomna till min alldeles egna gala där jag ska hylla mina hjältar! Eftersom jag inte vill att inlägget ska bli en hel bok har jag valt att koncentrera mig på dem som blev hjältar i mina ögon under min sjuk- och rehabiliteringstid. De flesta kommer ju aldrig få veta att jag hyllar dem här, men det är ju tanken (och skriften) som räknas, eller hur?

Först och främst vill jag hylla min familj! Familjen Berner (och dit räknas även moster Maggan), min omtalade, välartade (!) , mytomspunna, roliga, knasiga familj! Jag har sagt det förr men det tål ju att upprepas om och om igen; utan er vet jag inte om jag hade fixat den där resan! All omtanke och kärlek som ni visade genom att mata mig med kinamix ur en termos, med att ta mig ut på rullstolspromenader, genom att borsta mitt hår och böja mina förlamade ben, genom att smeka min ledsna kind och framför allt genom att finnas där vare sig jag var vaken eller inte...den omtanken, den kärleken, fick mig att orka vidare (vilket "snyft och larv va?). Ni hoppades, och trodde, åt mig! Hur kan jag någonsin återgälda? Det går ju inte...ledsamt när jag tänker på vad jag utsatte er för! Förutom all oro och stress orsakade jag ju dessutom viktnedgång hos någon av er men viktuppgång hos några andra (tröstätning på pizzerian intill:)). Hörrni, det låter futtigt men TACK, än en gång! Ni är mina främsta hjältar  (ps. snart fyller jag år! ds)

Nästa hyllning går till mina eminenta läkare, särskilt då Jan och Rune, som med sitt engagemang, mod och lyhördhet såg till att jag fick den bästa behandling jag kunde få! Vilka män! Och läkaren som ringde och skällde ut personalen på sjukhusrestaurangen för att jag serverades mos varenda dag, tack till dig! Jag stötte ju på en del andra läkare, och alla var så bra, förutom en viss sadistisk öronläkare som jag hoppas har hittat ett mer passande jobb...fast jag kan inte komma på ett jobb där man ska vara stressad och vresig...

Jag vill höja glaset och skåla för alla mina vänner som klarade av att finnas kvar för mig! Ni kan inte ens ana vad ni betydde (och fortfarande betyder såklart)! Fina du som körde hem mig i elrullstolen när batteriet dött, du som kom till Uppsala och hälsade på när jag ringt och sagt att jag skulle dö, du som fick självaste chefen att ge efter för att köpa ett mjukdjur som fick "kosta vad som helst":). Och så ni som hälsade på när det var lugnt på er jour. Tusen och åter tusen tack! Och tack till en speciell lång vän som fanns där för mig när tankarna på sjukdomen blev som värst efteråt!

Och så all fin sjukhuspersonal! Vilka hjältar och vilka hjärtan det finns inom svensk sjukvård! Som ni tog hand om mig! Ni tog er tid att trösta, ni peppade, ni badade mig och rakade mig (för även på sjukhus ska man tydligen vara fin), ni torkade min rumpa, ni klädde på mig, ni log ursäktande när restaurangen återigen skickat upp en vegobiff med mos...ni stod vid ert ord och gav mig varm choklad när jag blivit opererad i halsen i fem timmar (det skulle ha tagit 20 min). Ni delade med er av mitt liv till mig och ni vågade visa känslor. Tack för orden "det är så förbaskat synd om dig", för det var precis vad jag behövde höra just då. Tack till den snälle killen på ambulansen som sprang efter morfin när jag uppgav att min smärta var en 9:a av 10!  Och tack till dig som försökte få mig att känna mig mer "normal" genom att övertyga mig om att köpa egna trosor och inte använda Landstingets...ett smärre halleluja till dig som inte anmälde mina smått sexuella trakasserier...

Tack till kvinnan på Hjälpmedelscentralen som alltid var så vänlig, som kramade mig och var genuint glad för att jag kunde lämna igen hjälpmedel efter hjälpmedel. Tack till kuratorn som var skojfrisk och som hjälpte mig att få fondmedel till en tvättmaskin (fast när jag väl fick den kunde jag ju utan problem gå ner till tvättstugan:)).

En eloge till mina sjukgymnaster; den käcka, den sympatiska och den snygge:). Och miljoner glada tillrop till Frykcenter, världens bästa rehabiliteringscenter i hjärtat av Torsby.

Jag tror faktiskt att jag till och med ska tacka mig själv; tack för ditt "jävlar anamma" Ida! Nu orkar jag inte skriva tack en gång till, men er som jag har nämnt och er som jag har glömt kommer för alltid att vara mina hjältar!

Vem har du tackat idag?

För övrigt:

• ...har vi fått en ny familjemedlem, kaninen Tomas. Välkommen sötis! 
• ...har vi ätit mos idag (och nej, jag tycker fortfarande inte att det är så gott!)
• ...har jag varit lite käck idag och planterat lökar!

/Ida

Att söka ljuset i slutet av tunneln

Nu har jag gjort det, det hemska, bland det värsta som finns, det som gett mig ångest sedan jag fick kallelsen för tre månader sen; MR-undersökningen, den som får mig att söka ljuset i slutet av tunneln, den som får mig att sjunga barnvisor i mitt huvud i ett febrilt försök att inte tappa kontrollen! Men idag gick det ändå ganska bra. Inte en enda gång behövde de rulla ut mig igen, eller ta om bilder. Kanske berodde det på Stesoliden, eller kanske var det tack vare att ni var många som tänkte på mig? Jag "spelade" upp era fina tillrop i mitt huvud, och då kändes det faktiskt lite lättare att andas. En stund försökte jag mig t.o.m på att muntra upp mig själv med att tänka snuskiga tankar, och jag fnissade lite åt funderingen på om tankarna skulle synas på bilderna...det gick förstås inte att tänka snusk, så jag fick återgå till "en elefant balanserade..."

Vet inte hur många MR jag gjort, men det är många! Här kommer en liten återblick på vad jag skrev om den allra första, som jag gjorde i januari 2004:

Jag ligger alldeles still och lyssnar på en samlingsskiva av Marie Fredriksson. I rummet finns min sambo som ömt smeker mina fötter, samt en tjurig sköterska som för en stund sedan deklarerade att "om du inte ligger helt still så måste vi göra om hela serien och då tar allt bara ännu längre tid. Så ligg still!" I väntrummet sitter två ängsliga systrar och håller alla tummar de har. Magnetröntgen. "Vilket hemskt ord"tänker jag där jag ligger. Och varför tog jag med en skiva med Marie Fredriksson? Hon drabbades ju av en hjärntumör! Fast hon mår väl bättre nu? Fasen, det är klart att de kommer konstatera att även jag har en hjärntumör när jag lyssnar på den här musiken! Vill skrika till sköterskan att de ska byta skiva men jag vågar inte, hon var ju så sur! Och jag vill inte vara till besvär. Så jag ligger snällt kvar genom hela serien med bilder de tar av min hjärna. Vågar knappt andas, än mindre röra på en tå fast jag både vill och behöver. Tänker att snart är åtminstone det värsta över, snart får jag svaret på varför jag har mått så dåligt den senaste tiden. Inget kan vara värre än att befinna sig i ovisshetens vakuum.

Bilder från de senaste månaderna ramlar över mig. Ansiktsförlamningen i höstas, varför tog inte jag och läkarna den på större allvar? Och den fruktansvärda tröttheten! Minns inte när jag var pigg sist. Det måste ha varit i somras. Hela hösten har bara varit en enda lång transportsträcka. Har inte orkat lägga ner någon större energi på arbetet, och efter arbetsdagarnas slut har jag bara kastat mig ner i tv-soffan och hoppats att X och hundarna ska komma hem sent så att jag kan ligga kvar i soffan och bara vila...Tänker tillbaka på julen som ju skulle bli så fantastisk! X var med hem till Uppsala och familjen. Tja, nu blev det ju inte så fantastiskt! Låg mest och sov faktiskt, och så mitt ena ben som vek sig vid flera tillfällen. Och blåsan som krånglade och synen som var så dålig...Och jag insåg väl då att något var fel, men läkarna som jag uppsökte akut sade att det berodde på virus eller möjligen stress.

Bröllopet! Min lillasysters bröllop, som jag var närvarande vid fast ändå inte. Såg i princip ingenting. Stapplade fram i skor med alltför höga klackar på. Drack mycket vin för att det inte skulle vara konstigt om jag vinglade. Lyckades vara med på familjens pinsamma uppträdande (?), men sen satt jag väl mest likt en panelhöna resten av kvällen. 

Tillbaka i Karlstad igen, och jag gick återigen till en läkare. Synen var extremt dålig. Han skickade mig till en optiker som bara kunde konstatera att jag inte såg särskilt mycket alls (typ inte ens den största bokstaven på tavlan!), men efter den omvägen blev jag faktiskt remitterad till en ögonläkare. Usch, vilken skräckfylld dag! Jag satt vid entrén till sjukhuset och väntade på syrran som skulle följa med mig. Klumpen i magen bara växte och växte. Människorna som gick förbi vara bara mörka skuggor. Jag kunde inte läsa på skyltarna. Undrar om andra såg på mig och tänkte att "där sitter en dödssjuk människa?" För så kände jag mig. Dödssjuk. Väl inne hos läkaren fick jag göra diverse test. Han ville ha mycket på fötterna innan han delgav mig sina misstankar, sade han. Jag fick sen sitta i korridoren och vänta tills han kallade in mig. Han såg så allvarlig ut när han kallade in mig! Han frågade om jag ville ha storasyster med mig. Jag sade nej. Det gick en evighet innan han till slut yttrade sin dom: "Jag misstänker starkt att du har MS." Och där öppnade sig avgrunden! Ropade på syrran så att hon fick komma in och krama mig. Fast läkaren var ju inte säker till 100 % och därför skulle jag remitteras till magnetröntgen så fort som möjligt. Det kunde dröja 1-2 veckor. Ångest! Ytterligare väntan. Och tänk om han hade fel och det ändå visade sig att jag hade en obotlig hjärntumör? 

Mina tankar flyter tillbaka till verkligheten, till nuet. Är inte röntgen klar snart? Visst kan jag väl ana att min hjärna är stor (pga min enorma intelligens:)) men det här är ju extremt segt! Och alla ljud! Det knastrar och bankar nåt rent förskräckligt! Lugn Ida, det är nog snart över! Om jag tänker goda, glada tankar kanske jag kan påverka hur hjärnan ser ut? Jag får stå ut, en liten stund till...

För övrigt:

• ...har jag kommit över rädslan för eltandborsten!
• ...funderar jag på om vi ska skaffa ett litet husdjur (jag skyller på barnen men egentligen är det jag som vill!)
• ...kommer snart Homeland, säsong 3!

/Ida

Miraklet Matilda - en kärleksförklaring

Eva Matilda Stefansdotter Berner. Min förstfödda. Mitt första mirakel. Min stora tjej. Hjärtat mitt.
Om du bara visste. Hur mycket jag älskar dig. Men det kan du inte veta. Kanske en dag, när du själv får barn, kommer du att veta men inte förrän då. För kärleken till ett barn går inte att beskriva, knappt att förstå...

Jag har älskat dig sedan dagen jag tog ett graviditetstest på jobbet och höll på att svimma inne på toan. Nej, egentligen kom nog kärleken ännu tidigare, när en doktor talade om för mig att det fanns en chans för mig att få barn trots allt, fast en annan läkare bara givit mig 1 % chans att få bära ett barn i min mage. Redan då började jag hoppas, och längta, och älska, fast då visste jag ju inte vem du var, att du skulle bli det fina resultatet av att mamma och pappa kramades extra länge en kväll, som det står i Bamse:)

Du kom till världen en tordagskväll i oktober. Jag minns att det var en torsdag, för kvällen innan åkte pappa och jag in för att vi trodde det var dags. Men men jag vägrade att åka förrän jag sett klart "Bonde söker fru" och det brukar visas på onsdagar. Hur som helst...efter mycket dramatik kom du så till världen. Den lycka jag kände när jag vaknade ur narkosen och pappa kom och lade dig i min famn hade jag aldrig någonsin upplevt tidigare. Det var en sån självklar kärlek som kom till mig, och det var likaså självklart att den krabat som växt i min mage de senaste 9 månaderna var just du. Som vanligt fäller jag några tårar när jag tänker tillbaka på den stunden. Från det ögonblicket förändrades mitt liv. I det ögonblicket fanns bara du och jag och pappa och jag visste att du skulle förändra och förbättra mitt liv, och att jag skulle göra allt som stod i min makt för att hjälpa dig på din väg genom livet.

Jag ser mycket av mig själv i dig, och mycket från din pappa. Men sen finns det mycket som är bara DU. Från mig har du (förutom intelligensen och ditt vackra utseende:)) ärvt din visuella humor. Det är jag glad för. Redan som liten började du skratta åt föremål som såg roliga ut, och började få bilder i ditt huvud av knasiga ting...tänk vad vi har fantiserat tillsammans, och skrattat åt våra påhittade texter. Du har kanske en av världens barnsligaste mammor, som du konstaterade själv en gång: "mamma, du skrattar åt bajs och du är 39 år. Jag är bara 5".

Något som utmärker dig mer är ditt heta temperament och din känslighet. Du är försiktig och har en integritet, du släpper inte vem som helst in på livet. Jag älskar din känsliga sida, du är tydlig med dina känslor och du har inga problem att visa dom. Jag kommer för alltid minnas nyårsafton förra året när vi såg en film som handlade om kärleken mellan en flicka och hennes mamma. Vi grät båda två. Jag såg hur tårarna sipprade nerför dina kinder som bar spår av godis och chips. 

Mamma och pappa lever inte tillsammans, och det gör ont i mig när du uttrycker hur mycket du saknar pappa. Och det kan även göra ont i hjärtat av saknad. Fast att vi ibland bråkar mycket och länge så brukar jag börja längta efter dig i samma sekund som du åker ifrån mig. Men jag vet ju att du har det bra hos pappa. Som jag har sagt många gånger; din pappa är en fantastisk man! Jag hoppas att vi alltid kommer att kunna vara bra vänner, och framför allt bra samarbetande föräldrar till vår fina tjej!

Jag är så nyfiken inför hur ditt liv kommer att bli, och jag hoppas att jag får följa dig länge. Kommer du börja spela fotboll, eller blir det dans eller teater eller orientering, eller ingenting? Vem blir din bästis? Vill du studera? Vad kommer du att jobba med? Kommer du att gifta dig med en man (eller kvinna?)? Får du barn? Vilka utmaningar kommer du att ställas inför? Men det viktigaste av allt; får du vara frisk och kommer du att ha det bra? Det är de absolut viktigaste beståndsdelarna i livet! Att få vara frisk och att få känns sig tillfreds med livet (lyckan kommer och går)! 

Eva Matilda Stefansdotter Berner. Min förstfödda. Mitt första mirakel. Min stora tjej. Hjärtat mitt.
Jag älskar dig. Till månen och tillbaka. För evigt och vad som än händer. Så mycket att jag knappt kan förstå det själv. Eller beskriva. Men nu har jag i alla fall försökt.


För övrigt:

• ...är vi lyckliga över att få bo kvar i vår lägenhet! Nu skulle vi "bara" vilja ha ett bubbelbadkar!
• ...har vi 20 paket Löfbergs Lila i skafferiet. Vem vill komma hit och dricka kaffe?
• ...är jag stolt över min nya husliga sida. Denna helg har jag åstadkommit hembakat bröd, egen müsli och en god äppelpaj.

/Ida

Den ädla konsten att dejta

Mooooooahahahaha, vilken härligt ironisk rubrik det blev på det här inlägget. Jag är sannerligen ingen fena på att dejta. Men, jag tycker ju (tyckte, numera är jag ju lyckligt gift:)) att det oftast är så roligt att dejta, att få lära känna någon oftast okänd person litegrann eller mycket! Jag gillar ju programmet "De dejtbara", och det inspirerade mig til att skriva detta inlägg. För inte stoppade permobilen mig från att dejta! Men vi börjar inte där...

Jag minns min första "dejt", i tidiga tonåren, och den var väl kanske inte så lyckad. Jag och en kompis hade fått kontakt med två killar på "Heta linjen" (ja, jag är gammal!), och efter några samtal bestämt träff med dem nere vid Sunnersta-kiosken. Det var liksom lite dömt att misslyckas eftersom pojkspolingarna i sista samtalet sagt att "bara inte någon av er är rödhårig, för vi avskyr rött hår". Öh, kan inte riktigt minnas hur vi tänkte kompisen och jag, men jag gick ju ändå dit med mitt MYCKET röda hår och låtsades typ som ingenting. Kanske tänkte jag att de inte skulle se mitt långa röda hår? Eller var jag redan då så naiv att jag trodde två coola killar skulle bortse från hårfärgen när de upptäckte min personlighet? De försökte aldrig ens upptäcka min personlighet för de sprang därifrån...

Under åren av växande bröst, finnar och sprutande hormoner var nog det närmaste en dejt jag kom när jag skrev brev till min algeriske brevvän. Det var rätt kul ända tills jag tackade nej till hans förslag om giftermål och i retur fick ett brev där han uttryckte hur sårad han var och att jag förstört hans och hans mormors (?) liv.

Vid 17 års ålder hade jag min första riktiga dejt med en kille jag träffat i Stockholm och var sååå förtjust i. Han flög ner från Östersund för att träffa mig. Med fjärilar i magen stod jag på Centralstationen i Uppsala och väntade. Och väntade. Och väntade. Och åkte hem. Han i sin tur stod på busstationen och väntade. Och väntade. Och väntade. Och flög hem. På den tiden hade man inga mobiler, men dagen efter fick vi kontakt med varandra och var sedan ett par i några år. Min första kärlek:)!

Efter honom kom studentåren med måånga dejter, och jag varken kan eller vill återge alla här. Men ett litet tips kan jag ge; om ni sätter in en kontaktannons i en tidning ska ni inte skriva under med signaturen "eldig skorpion" (jag tänkte på håret), det ger tydligen lite andra signaler än man kanske tänkt sig...å, och så måste jag ju berätta om en kille som jag träffat på nation och som bjöd ut mig på middag. Jag tyckte han var så generös eftersom han gav intrycket att han skulle betala, och vi beställde mycket, både flera rätter och så en massa god dryck till. Så helt plötsligt viskar han "vi tar en springnota", drar upp mig och vi springer iväg...jag har aldrig vågat gå tillbaka till det stället!  Slutligen, man ska inte låtsas att man är bra på backhoppning när man inte är det, det kan avslöjas:)

Visst har jag träffat en del trevliga (och inte så trevliga) killar på krogen men de senaste typ 15 åren har väl nätdejtandet mer varit min grej. Jag tycker att man där har möjlighet att lära känna någon rätt bra genom att skriva till varandra. Sen ska man ju inte som jag bjuda hem någon till sig på första dejten, självklart ska man ses på allmän plats. Jag hade dock säkrat upp med min lillasyster, vi gjorde upp att jag skulle skicka henne ett sms en bit in på dejten för att tala om att allt var ok. En gång kom dejten långväga ifrån. Efter en stund gick jag in på toaletten och skrev till syrran: "han har värsta farsanmuschen (liknande mustasch som vår pappa alltså)!!! men jag lever och vi har trevligt...sänd...och jag hör hur det plingar till utanför och inser att jag skickat sms:et till honom. Så pinsamt! Tur han hade humor, annars hade vi inte levt tillsammans i några år och fått ett barn ihop:)!

Sen var det ju det här med att dejta i permobil. När jag skrevs ut från sjukhuset var jag ju ofrivilligt singel och efter några månader började jag såklart längta efter att träffa någon. Jag gick på krogen med käpp och peruk, och jag tog med rollatorn på fest! Ärligt talat, jag brydde mig inte så mycket om vad folk skulle säga. Och kanske var jag sådär skönt naiv igen (som när jag gick för att träffa någon som uttryckt att han hatade rött hår), och tänkte att männen skulle se förbi käppen/rollatorn/permobilen och se MIG, personen som kände sig nästan som innan hon blev sjuk och nu ville ha någon, eller åtminstone ett ligg:). Och de riktiga männen gjorde ju just det, de såg Ida, inte en tjej som satt i permobil eller hade en peruk som flög av när det blåste...elelr så gillade de mig trots det! Och de andra fjantarna, de som frågade om jag hade så runt huvud för att jag blivit transplanterad eller som skämdes när de gick bredvid mig och min 3-hjuliga cykel, de gav jag blanka fan i. Det ska ni banne mig komma ihåg; man är inte sin sjukdom eller sitt funktionshinder, man är så mycket mer!

För övrigt:

• ...ska vi ha tjejkväll ikväll mina döttrar och jag. Det går mest ut på att vi ska kramas och käka chips och ostbågar:)
• ...finns det många runtom mig som har det svårt nu. Jag tänker på er!
• ...närmar sig min födelsedag med stora kliv!

/Ida

När "Glamour" räddade mitt liv

Jag brukar lite skämtsamt säga att tv-serien "Glamour" räddade mitt liv. Det är förstås inte helt sant men det ligger ändå något i det Jag ska berätta mer senare (vilken cliffhanger:)). Först tänkte jag bli riktigt privat, och lägga ut en deppig text skriven augusti eller september 2004. När jag skrev detta hade jag alltså kommit hem efter 6 månader på sjukhus, och hem var en ny lägenhet fylld av tomhet...:

"Ibland snuddar jag vid tanken att jag inte vill leva längre. Jag passar inte in. Den här världen är inte för mig längre. Det finns en sån sorg inom mig, var ska jag göra av den? Vad ska jag göra när det känns som om jag har en snara kring mitt hjärta, när syret inte når fram till mitt innersta? Och var finns alla? Alla som stöttade mig under tiden jag var så dålig, var finns de nu? I ett nyinköpt hus, på en resa någonstans, på väg att bilda familj, på väg bort, mot framtiden. De lever vidare, förstås och som sig bör, men jag står kvar och stampar. Ett steg fram och två steg bak, två steg fram och ett steg tillbaka...

Jag har blivit lämnad kvar. Inte bara lämnad vid altaret utan lämnad mitt i livet. Hur går man vidare då? När alla andra har någon att planera framtiden med, och de inte längre vill eller orkar eller ens ska sätta mig i främsta rummet. Hur lär jag mig att handskas med det faktum att den som stod mig närmast slutade att älska mig när livet blev som svårast? Han som någon månad tidigare ville dela sitt liv med mig, han som skrev små gulliga lappar till mig varje morgon, han som hävdade att han aldrig älskat någon så som han älskade mig...hur lär man sig att klara sig själv? Hur ska jag ens stå ut med mig själv? Och varför kan jag inte bara nöja mig med att jag är i livet? Hur mirakulöst är inte det? Livet är ju så fantastiskt! Eller? Fy fan, vad jag är otacksam! Kanske hade det varit bättre om de hade lagt ner en miljon på att rädda någon annan, någon som kunde värdesätta det mer? Någon som hade en partner som fanns kvar, som red ut stormen, som fortfarande älskade. Gör det verkligen någon skillnad att jag överlevde? Vad tillför jag världen mer än bitterhet och brist på tacksamhet? Jag borde för fan bara vara glad och tacksam men jag kan inte. Varför? Vad är det för fel på mig som inte kan vara lycklig, som inte kan bli älskad fullt ut? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag ibland snuddar vid tanken att jag inte vill leva längre."

Ajaj, så deppigt! Vill knappt minnas att det var så här tungt men det var det faktiskt. Jag förstod det ju inte då men jag var på väg in i en depression, som det krävdes medicin och terapi för att bryta. Halleluja för Frykcenter som tog tag i mig när jag mådde som sämst! Och tack och lov för familjen och för vänner, nya som gamla, som stod pall, som orkade med mig när jag inte var rolig att vara med alls. Och slutligen, det var ju det här med Glamour...när jag låg på morgnarna i min säng och inte orkade ta mig ur den och allt kändes totalt nattsvart så låg jag och tänkte på Glamour och på vad som skulle hända i nästa avsnitt. Tack vare Glamour hade jag dessutom något att hänga upp mig på varje vardag, det återkom, det svek inte...och jag slapp tänka på mig eget liv en stund...nästa gång ska jag skriva om något roligare hörrni, jag lovar!


För övrigt:

• ...bjuder hösten på sin första vab-dag idag
• ...ska jag äntligen skaffa nya glasögon
• ..är jag så tacksam att ni är några som läser det här!

/Ida

Nu har jag gråtit ut sommaren!

Igår grät jag ut sommaren. Jag hulkade, snörvlade, snorade ut den. Den härliga, jobbiga, varma sommaren 2013. Sommaren som bjöd på så många bad. Sällan har väl min vita feta lekamen visats upp på stranden så många gånger som i somras. Barnen har plaskat, jag har simmat och Robert har i alla fall doppat fötterna:) många härliga gånger.

Solskenslycka, ledighet o kärlek varvat med bråk, tjafs, stress...allt i en enda röra. Livet. Småbarnslivet. Med kärlek som inte visste några gränser, med trötthet som även den kändes oändlig ibland.

Sommaren bjöd på några resor. Vi bodde på hotell i Uppsala. Inte förrän på kvällen kom vi på vad bortkastat det är att bo på hotell med småbarn. De bryr sig inte om de sköna, bäddade sängarna, sovmorgnarna (ha!?) eller frukostbuffén. De bryr sig mest om att inte kunna sova för det är inte som hemma,och att busa så mycket som möjligt så att porslin krossas och en och annan hotellgäst höjer på ögonbryna. 

Barnen och jag åkte till mitt kära Värmland, där vi badade, badade och badade. Långa härliga kravlösa dagar när vi gick på grodjakt, spelade spel och struntade i Bolibompa. Och jag gick runt och älskade Värmland, blev nostalgisk, saknade. Fast kunde även längta hem till mitt nya, mitt Dalarna.

Sommaren bjöd på fest. Bröllopsfest, 50-årskalas och 70-årspartaj:). Roliga minnen att ta med sig in i höstmörkret.

Sommaren bjöd också på mycket bråk. Det var "jävlar mamma" hit och "helvetesmamma" dit. Och som varje sommar har jag ångrat mitt beslut att låta barnen vara lediga så länge som möjligt, för de har ju ibland klättrat på väggarna (iaf möblerna, har ju varit till akuten några gånger...) och jag har varit så trött av bråk och uppstigning 05 att jag inte orkat vara den skojiga mamman varje dag...det har blivit som en ond cirkel. Och jag har känt mig som den sämsta mamman i världshistorien, för vilken mamma vill inte ge sina barn upplevelsen av "den perfekta sommaren"?

Sommaren bjöd även på ensamhet. Med en man som bara var ledig en dag (förutom helger) hade jag ju rätt mycket tid med mig själv och barnen. Och mitt sociala jag har skrikit efter besök, någon att ta en kopp kaffe med, någon som vill stanna några dagar. Ju äldre jag blir desto svårare blir det att hitta rätt i det sociala livet. Visst har jag vänner men alla har ju även sitt eget liv. Att vi har bosatt oss här i Säter gör ju inte heller allt enklare, det tar tid att få nya kompisar! 

Sommaren bjöd på fantastiska läsupplevelser och fina sommarprogram. Kristian Gidlund, jag säger bara det! Jag har läst mycket om döden, och tänkt mycket på döden, och varit så tacksam över att jag lever!

Sommaren bjöd på hoppande på studsmattan, boccia, grillkvällar, megastora spindlar, glass i stora lass, Säterdalen, utflykter, kramar och pussar. 

Igår, efter att ha fått höra "jävla mamma" en gång för mycket så grät jag så ut den, sommaren. Jag grät ut besvikelsen över att allt inte blev som jag ville, att jag känt mig ensam och trött. Men jag grät även för allt härligt jag upplevt, all kärlek och allt bus, för att sommaren nu är slut. Den där härliga, jobbiga, varma sommaren 2013!

För övrigt:

• ...är jag fortfarande rädd för min eltandborste
• ...är jag numera något mindre rädd för spindlar
• ...kan jag inte låta bli att titta på Idol

/Ida

Skratt och att bjuda på sig själv

När jag gick på gymnasiet skulle jag och en kompis göra en redovisning om H.C Andersen. Jag skrev ihop en saga om honom, och så fick min kompis läsa sagan medan jag agerade till, jag spelade alla rollerna. Efteråt kom en kille i klassen fram och sade att det var ett av det mest pinsamma han sett någon göra. Tja...det kanske inte var min bästa stund (även om jag tycker det var ganska kreativt) men jag brydde mig inte så mycket om hans kritik, vi hade ju trots allt berättat om H.C Andersen, och framför allt hade vi bjudit på oss själva.

Jag var faktiskt ganska blyg när jag var liten, så att göra redovisningar till ett skådespel blev tidigt strategi för att klara av dem. Jag utmanade även mig själv genom att vara med på klassens timme eller spela upp mordpjäser som jag skrivit själv (och där jag alltid spelade mördaren). Och senare blev det teater och studentspex.

Kommer ni ihåg när ni var i tonåren och satt och busringde (kom igen ni, jag är säker på att de flesta har gjort det nångång)? Det var ju så kul! Bästisen och jag tyckte vi var otroligt roliga när vi ringde till järnaffären och skrek att "vi måste ha ett järn!" Och vad vi fnissade jämt och ständigt! Jag brukade få gå ut från lektionerna för att jag fnissade för mycket. När jag lugnat ner mig i korridoren gick jag in igen, bara för att få en ny fnissattack...härligt med fniss!

Det var väl inte så att humorn flödade överlag när jag låg på sjukhus, men faktiskt kunde jag på nätterna, morfinpåverkad som jag var, fnissa i mörkret när jag tänkte på hur sköterskorna inte kunde med den nya liften och höll på att tappa mig i golvet, eller när syrran höll på att tappa rullstolen (med mig i) när vi var på promenad i slottsbacken...förlåt syrran, vet att du inte tyckte det var kul men för mig var det ju en happening, och seriöst; det hade i alla fall varit ett annorlunda sätt att dö på... eller när mamma myntade uttrycket "morgonstånd har guld i mund":). En gång, när jag började bli lite bättre, så kunde jag inte låta bli att skoja lite med en av de manliga sköterskorna. Jag hade påsar fyllda med nåt (!) som jag tränade handstyrka med. De lade jag under tröjan och påpekade sedan för sköterskan att mina bröst blivit så konstiga och kunde det vara en bieffekt av medicinen (minns du Gusan?)? Han såg lite förlägen ut.

Humor och skratt har burit mig genom livet. Jag älskar att skratta och jag har lätt för att göra det. Det är få förunnat och jag är tacksam att jag så lätt kan se det roliga i saker och ting, kunna skrynkla ihop ansiktet i en riktig fulgrimasch och skratta så tårarna flödar och jag kiknar efter luft...(min man tycker att jag är rätt jobbig kan jag lova!). Jag tror det är en fantastisk medicin i livets ofta svåra tillvaro.Förmodligen är jag en av Sveriges barnsligaste mammor, men jag vill ha roligt med mina barn, skratta med dem,och visa att livet ska vara roligt att leva, och att man överlever morgondagen även om man gör bort sig lite...

Vad jag har gjort bort mig under mina 40 (snart 41) år på jorden! Jag har gått med kjolen innanför trosorna, jag har haft en bajskorv på huvudet, jag har skrattat i helt fel stunder, jag har skyndsamt tagit min väska som gått sönder och hade ett par av mina (fula givetvis) trosor liggandes på sig när alla skulle hämta sitt bagage efter en bussresa, jag har tappat peruken som flög iväg när det var storm och jag skulle ut på krogen, jag har återigen skrattat i helt fel stunder, jag har tappat landstingets brallor ner till knäna utan att känna det...Om jag var en kändis skulle jag ha prytt tidningarnas omslag med rubriken "Troschock" med jämna mellanrum:).

Jag önskar att vi alla skrattade lite mer, jag tror faktiskt att världen skulle bli lite bättre! Så min uppmaning till er därute är att försöka att inte ta allt så allvarligt, bjud på er själva och skratta så ni kiknar ofta, ofta. Personligen tänker jag fortsätta att skratta mig igenom livet och förhoppningsvis igenom hela evigheten med. Amen och fniss på det!

För övrigt:

• ...har jag haft en trevlig eftermiddag med Anna från Karlstad. Tycker att alla mina Karlstadvänner skulle besöka Säter lite då och då. 
• ...önskar jag att vi hade råd att köpa ett eget hus.
• ...diggar jag Emma Tregaro Green

/Ida

Tips om ljud från Sverigesradio.se

Hej! Jag vill tipsa dig om ett ljud från sverigesradio.se Gå till http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=5613435 Hälsningar Ida Berner

Är vikten så viktig?

"Jag kommer ihåg när du vägde 60 kg och tyckte du var tjock" var det någon som sade till mig igår. "Fast så var det inte, svarade jag, det var andra som tyckte jag var tjock, inte jag själv." Då gick jag på gymnasiet och ja, jag fick en del gliringar för min 60-kiloskropp, bland annat en rätt taskig vers om att jag borde äta mindre för att få mindre hull som lästes upp på någon klassfest på gymnasiet. Fast jag brydde mig inte så mycket, tyckte nog att jag var rätt snygg (vilket jag var:)).

I takt med årens gång lades fler kilon till min kropp. Jag, som nog lider av någon form av "omvänd anorexi" tänkte dock inte så mycket på det, utan när jag har sett mig i spegeln har jag kunnat störa mig på att jag tex har varit finnig eller haft en trist frisyr eller fel glasögon, men jag har ändå tyckt att kroppen var ok...den var ju jag.

På samma sätt märkte jag inte att jag gick ner hiskligt mycket i vikt när jag låg så länge på sjukhus. När jag ser på foton från den tiden kan jag ju konstatera att jag var betydligt smalare men...för mig var det då inte så viktigt om jag gick upp eller ner i vikt, det var mer häpnadsväckande att jag levde, att jag började kunna gå igen, kissa igen, älska igen...så nej, vikten var inte så viktig, inte för mig!

Men visst, för några år sedan kunde ju inte ens jag värja mig mot alla löpsedlar om att få bikinikroppen, allt snack på jobb och bland vänner om alla metoder som prövats; GI, LCHF, Viktväktarna...å, så trött jag är på allt sånt snack,och allt predikande som alltid ska tas till! Men nånstans kunde jag ju som sagt inte hålla mig undan längre utan även jag försökte mig halvhjärtat på den ena dieten efter den andra. Utan resultat. Jo förresten, med resultat att jag som alltid tyckt om min kropp nu började tycka att den var ful.

Har ofta funderat på det här med folks kommentarer, hur vi i samhället tillåter gliringar mot folk som är tjocka. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att påpeka någons vikt för vederbörande. Jag skulle ju heller aldrig påpeka att någon hade en ful näsa, taskig hårväxt eller en ful vårta! Finns det inte viktigare saker att bekymra sig över? 

Idag kan jag ju se att jag är stor, rentav lite halvfet, och jag tänker göra mitt bästa för att bli en lite mindre Ida. Men inte fan gör jag det för att du tycker att jag är för stor. Nej, jag gör det för hälsans skull, och för att jag vill kunna leka och "springa"med mina barn. Kanske blir jag också lite vackrare på kuppen. Men jag kommer ändå att vara jag. Och om jag blir lyckligare återstår ju att se...

För övrigt:

• ...firade vi min mamma igår. "Jag bestiger hellre min fru än Kebnekaise"  är en kommentar man helst inte hör från sin pappa. 
• ...saknar jag redan sommaren.

 /Ida