Om. Om inte.

För ungefär ett år sedan fick jag ett missfall. Eftersom jag inte började blöda av mig själv fick jag åka till sjukhuset och blöda ut resterna av graviditeten. Vilken fruktansvärd dag det var! Jag var ledsen, hade ont och kände mig mer ensam än jag någonsin gjort. Robert var tvungen att åka ifrån en stund för att hämta barnen och trots att personalen visste om det så var det ingen som tittade till mig. Sköterskorna avlöste t.o.m varandra utan att säga hej då, de lade bara medicin på mitt bord medan jag var på toaletten. Tårarna sipprade oavbrutet i takt med blodets droppande, och jag sörjde. Jag sörjde bebisen som jag aldrig skulle få hålla i min famn, som jag aldrig skulle få busa med, bli arg på, älska av hela mitt hjärta...men jag sörjde också så mycket mer. För på den korta tid som jag var gravid hade jag hunnit börja längta och planera för livet som 3-barnsmor, i mitt huvud hade det redan utspelat sig scener mellan Tilda, Stina och deras lillasyster (har ju gett upp det där med pojkar:)).

Idag tänkte jag på den där hemska dagen för ungefär ett år sedan, och jag började fundera på hur livet skulle ha sett ut idag om jag inte hade fått missfall. Förmodligen skulle jag ha suttit med en bebis i famnen och ammat nu, medan två systrar avundsjukt tittat på. Eller? Och förmodligen skulle jag ha varit tröttare än vad jag är nu,och förmodligen skulle jag inte ha börjat blogga för det hade jag nog inte haft tid med. Eller?

Våra liv. Vad styr? Är det ödet, slumpen, tillfälligheter, en högre makt? Om. Om inte. Hur hade mitt liv sett ut om jag gjorde som jag sade under hela gymnasietiden och utbildade mig till journalist? Tänk om jag aldrig hade blivit sjuk, var hade jag befunnit mig nu då? Eller om min familj inte hade känt en överläkare vid neurologen på Akademiska Sjukhuset? Tänk om jag inte bestämt mig för att ta upp mailkontakten med mannen med de vackra ögonen igen, mannen som numera är min äkta man:)? Ja, sådär kan man ju hålla på och fundera i alla evighet, till ingen nytta kanske men ibland gillar jag att få fantisera om de där "om", "om inte". Och det häftiga är ju att det inte finns några svar. Jag får ju aldrig veta hur livet hade gestaltat sig om jag tagit en annan väg eller om någon/något annat lett in mig på ett annat spår. Men jag är glad för att mitt liv är som det är, att val, skeenden, tillfälligheter har gjort att jag idag har mina fina döttrar, en man som jag älskar, ett bra jobb.

Fast nog önskar jag att den där hemska dagen för ungefär ett år sedan aldrig hade varit, att den i stället hade varit en bra dag då jag fick se bebisens hjärta slå på ultraljudet. Då hade jag kunnat fortsätta drömma och fantisera om vem hon skulle vara, hon som jag skulle busa med, bli arg på och älska av hela mitt hjärta...

För övrigt:

• ...blev jag så ledsen i ögat nu att jag inte kommer på något övrigt att skriva.

/Ida