Klipp dig, och skaffa ett (nytt) jobb!

För någon vecka sedan var jag på gyn (jag förstår att ni tänkte gym när det gäller mig men det var gyn:)), stället man helst av allt vill undvika. Där fick jag träffa läkare nr fem i ordningen (femte gången jag var där) och den damen hade inte direkt "solsken i blick". Hon inledde med att ifrågasätta varför jag ens var där eftersom jag ju bara fått två missfall i följd. Gyn:s regelverk säger att man ska ha tre missfall efter varandra för att få komma på utredning. Hur som helst gjorde hon väl det hon skulle, tittade och klämde mig i underlivet, och sen tänkte hon skicka iväg mig. Jag undrade då vad alla tester visat som jag ju tagit inför undersökningen? Sex rör med blod hade en sköterska tagit, vad var det för test? Doktorn tittade snabbt på datorn och mumlade lite, och konstaterade att blodsockret var ju högt (ja, högt som i diabetesvarning förstod jag senare!). Sedan pratade hon om annat. Precis när jag skulle gå ut genom dörren sade hon "du kan ju gå till vårdcentralen och kolla det där blodsockret. Hej då!". "Mmm", svarade jag, och sade tyst för mig själv att "du borde klippa dig och skaffa ett nytt jobb tanten."

Vilket dåligt bemötande! Jag var helt häpen över att ha blivit mött med sånt ointresse, sådan nonchalans! I bilen på vägen hem tänkte jag på de fantastiska människor jag många gånger mött, och vad just deras engagemang betytt. Var hade jag varit idag om jag inte stött på de neurologer jag haft? Om jag inte hade haft engagerade och kunniga sjukgymnaster, arbetsterapeuter, sjuksystrar och undersköterskor som stöttat mig, lyft mig, fått mig att komma tillbaka till livet? Tänk om jag i stället för Fagius fått träffa en läkare som hon på gyn när jag kom till Akademiska? Skrämmande!

Jag blev uppskrämd av det höga blodsockret. Jag googlade förstås (inte helt bra i alla lägen!) och förstod att jag endast var någon dag ifrån en hjärtinfarkt. Eller så skulle jag falla i koma eller åtminstone få börja ta sprutor...så jäklar vad taggad jag blev att lägga om kosten! Jag blev nyttigare än på många år, och jag tränade varje dag. Så fick jag åka till VC och blodsockret hade ju sjunkit (fast fortfarande lite högsta laget) men ville jag ända ha en tid hos diabetessköterskan? Ja, absolut! Jag ville ju ha all hjälp jag kunde få i att ändra min livsstil, få leva ett längre och friskare liv! Så ringde hon äntligen, diabetessköterskan!!! Och vad tror ni hon gjorde? Bokade tid med mig för att lägga upp en plan och för att lyssna på min oro? Sade att vi måste ta allvarligt på det här och att hon skulle hjälpa mig (för att det är hennes jobb)? Icke! Hon suckade lite, sade att det var bra att äta makrill (och suckade igen när jag svarade att jag är vegetarian), och att hon, om jag verkligen ville, kunde lägga ut en broschyr i receptionen om bra livsmedel. Jag bönade och bad om att hon skulle hjälpa mig men möttes av ointresse, noll engagemang! "Klipp dig och skaffa ett nytt jobb" fick jag tänka igen...

Arg som ett bi gick jag senare på dagen ut på promenad. Det pyste ur mina öron av ilska, jag gick snabbare än någonsin, och jag tänkte på att det är farligt när människor i hennes position inte (längre?) har intresset, engagemanget för sina medmänniskor! Och de finns ju överallt! Jag gick igång på min mans arbetsförmedlare, som aldrig hör av sig. Min man skrev in sig på AF i augusti (fick via en dator i Säter prata med någon i en annan stad), och han har därefter blivit uppringd av sin kontakt på AF NOLL gånger! "Klipp dig och skaffa ett nytt jobb", säger jag om det. Det är tydligen ok att min man arbetar någon dag i månaden. Att han skulle vilja ha hjälp till en utbildning som kan ge jobb struntas det i, jag vet inte ens om handläggaren svarar på de mail som skickas. Fick han lite stöttning, rådgivning kanske han kunde få ett jobb som varar!?! Då kunde han betala mer skatt, hjälpa till, "ta ansvar för Sverige" som det så fint heter. Förra året, när han hade en annan handläggare, var det faktiskt på gång att han skulle få ta busskort. Sedan ändrade handläggaren sig, för min man fick ju nya stämpeldagar. Grrr!!! Det är alltså inte förrän man verkligen är illa ute som man kan få hjälp! Som sagt, det är tydligen ok att ha jobb några månader per år samt därefter någon dag per månad. 

Jag vet att många styrs av regler och ramar, och att den enskilde arbetaren ibland måste slåss med sitt eget samvete och kanske gå emot det. För tusan, där har jag ju själv varit, särskilt när jag arbetade inom socialtjänsten. Säkert har jag inte agerat rätt alla gånger jag heller. Men jag hoppas ändå att jag mött mina medmänniskor med den respekt som de förtjänat, med nyfikenhet och engagemang. Och när jag känt att jag inte haft tiden till de jag träffat, när jag fått ge avkall på det jag tror på, när det inte känts bra i magen, då har jag letat mig vidare till annat jobb. Vi kan väl göra en deal hörrni? Om ni märker att jag börjar bli blasé, om ni hör rykten om att den där skolkuratorn i Säter minsann inte har hjärtat på rätta stället, att hon inte bryr sig om sina elever. Då stämmer ni unisont upp i ett "klipp dig och skaffa ett nytt jobb kärring!"


För övrigt:

• ...Försöker jag och barnen övertyga Robert om att det är humor att skicka ut ett julkort där allt ser fröjdefullt ut men jag har glasögonen på mig uppochner...
• ...Älskar jag att barnen har en lekkamrat i samma hus!
• ...Tycker jag att vi alla kan skänka en tanke (och gärna en slant) till de familjer där julen inte är en högtid av olika skäl!

/Ida