Föredraget gick bra. Det var en lyssnande och inkännande publik, och det blev ganska känslosamt från båda håll. Jag tog verkligen tillfället i akt att tacka dem för det fantastiska jobb som de gör, och jag tackade även Jan såklart, som nog faktiskt också blev lite rörd...Av de som lyssnade var det 3-4 stycken som arbetade på "min" avdelning när jag låg inne. Det var förstår extra härligt att få prata till dem. Tänk om jag hade fått samla alla de som hjälpte mig och säga tack! Det var en man som jag bävade lite för att träffa men han var inte där. Ni får ta del av min dagbok så förstår ni varför:
En stackars undersköterska i Uppsala blir mer eller mindre sextrakasserad. Han är en söt, ung kille och han jobbar alltid kväll eller natt. Lillsyrran och jag brukar fnissa lite när han kommer in i rummet, sådär som man gör när man är 12 år gammal och kommer nära en snygging. En kväll kommer han in för att berätta att jag dagen efter ska få bada i ett badkar. "Det blir väl trevligt?", säger han. "Nej", svarar jag bestämt. "Däremot vore det väldigt trevligt om du kunde komma in i mitt rum i natt, klä av dig kläderna, olja in kroppen och dansa lite för mig." Jag minns inte vad han svarar, förmodligen ingenting. Syrran däremot fnissar hysteriskt ända tills han smitit sin väg...
Vilken "kvinnogris" jag var. Till mitt försvar så fick jag en del morfin och dagarna var ganska så långsamma. Att få fnissa med syrran på det där viset gjorde att vi kände oss mer normala, även om vi blev "fjortisar" på nytt:). Om mannen ovan någonsin läser det här så ber jag ödmjukast om ursäkt.
Sjukhusvärlden är ju ganska kvinnodominerande, och jag måste ändå erkänna att det var trevligt att ibland få känna ett litet "pirr", en attraktion. Jag delar lite mer ur dagboken:
Min odinarie sjukgymnast Åsa går på semester, och i hennes ställe kommer en riktig pudding. Jag blir kluven! Hur pinsamt är det inte att stappla runt som en höna utan huvud när han ser på? Och samtidigt, hur skönt är det inte att efter så många månader i isolering få vila ögonen på nåt snyggt!?! Trevlig är han också. Så trevlig att han varje träningspass står ut med mina anekdoter om när jag spelade fotboll i det välkända laget SAIF (jaja, men i Sunnersta är det i alla fall känt!), eller om när min biologilärare sa snuskiga saker om mina bröst. Smått generad blir jag den dagen jag ska öva mig på att gå i trappa. Efter två trappsteg viker sig benen, och han får ett stadigt tag om min enorma rumpa, som ju dessutom är extra stor pga den minst sagt smickrande blöjan. Pinsamt!
Dagen efter ska jag göra övningar stående (tror jag har berättat det här förr, i så fall får ni ha överseende), en massa olika saker på tid. Jag går in ordentligt för mina uppgifter, försöker imponera trots blöja, fånig frisyr och allmän osnygghet. Plötsligt ser jag hur han tittar konstigt på mig. Jag stannar upp i mina rörelser, undrar konfunderat vad som står på. Det tar en lång stund, det känns givetvis som en svighet, men sen komemr jag på varför han stirrar; jag har tappat brallorna. De är nere vid anklarna. Landstingets snygga ljusblå brallor i storlek 46 ligger vid mina fötter och ser fåniga ut! Och han har inte vågat säga något! Jag försöker att låtsas som ingenting när jag böjer mig ner och drar upp brallorna. Det blir inga fler tester den dagen.
Snyggingen (sjukgymnasten) ska visa mig hur en ny maskin fungerar. Det är något slags maskin som ska bygga upp styrkan i bålen. Man placeras i den som i ett skruvstäd. Med min byst blir det ganska trångt. Det märker snyggingen som fnissar lite generat. I ett försök att lätta upp stämningen säger jag: "är det här någon slags mammografiundersökning? Mina bröst vill i så fall protestera mot behandlingen!" Jag får inget svar. Jag har väl gjort bort mig som vanligt.
Det var inte bara jag som spanade på killar/män. Även personalen fluktade efter sjukgymnasten och någon bad mig skicka honom en hälsning. Det spanades också på överläkaren Rune, som ansågs vara väldigt stilig, men han var lite för gammal för min smak. Jag avslutar med ett tack till alla er män som fick min sjukhusvistelse att vara lite mer dräglig, och jag hoppas att ni läsare har stått ut med mitt kanske inte så politiskt korrekta.inlägg. Men för er som förfasas ber jag att få citera tanten i Downton Abbey: "Är det inte kallt däruppe på moralens höjder?"
För övrigt:
- ...har jag, eller vill jag inte, förstå att hösten håller på att övergå till vinter. Jag klär mig i alldeles för tunna kläder varje dag.
- ...insåg jag när jag flög till Visby att jag är väldigt flygrädd. Jag har aldrig varit så nära en panikångestattack, inget att rekommendera!
- ...är jag, antagligen som ni, alldeles bedrövad av alla flyktingar som kommer hit, och de som inte kommer hit. Reinfeldt har jag ju inte mycket till övers för men en bra sak har han sagt: "öppna era hjärtan!"
