…Vad var det? Det lät lite konstigt tycker jag…”Robert, kan inte du gå och kolla Stina?”. Nehej, det var inget…men vad var det nu som lät? Bäst jag kollar barnen igen. Nej, de sover så sött. Då så, dags att försöka sova…jaha,
då har maken börjat snarka…vilket konstigt litet märke han har på
ryggen. Måste fråga honom om det imorgon. Eller nu, jo, jag gör det nu…värst vad han blev sur då! Apropå
det kanske jag borde kolla upp mitt eget märke, det där på benet. Inte
har det väl sett ut så förut? Men nu hörde jag verkligen något!
Tänk om Stina fått något stort gosedjur över ansiktet och inte kan
andas? Eller om hon på något vis lyckats få lakanet runt halsen och det
dras åt…eller
så kanske det är Tilda som är uppe och går i sömnen. Hon kanske öppnar
ytterdörren och går ut, och så irrar hon sig ut på motorvägen och blir
överkörd…bäst
jag kollar! Nej, det var inget nu heller. Kollar spisen när jag ändå är
uppe. Och Tomas (kaninen). Vill ju inte att han ska hittats död i buren
imorgon. Nej, nu måste jag sova för annars kommer jag vara så trött
imorgon, och då kör jag väl av vägen för att jag är så okoncentrerad…för
den delen borde ju bilen kollas också, den kändes så ryckig och
konstig. Den kan ju stanna helt plötsligt, och ligger jag emellan två
lastbilar då så blir jag ju mos!
Ja, lite skruvat men ni förstår va!?!
Jag är en sådan som oroar mig. För det mesta. Det är nedärvt från min
mor. Jag minns ju så väl hennes oro när någon av oss kom hem några
minuter för sent. Jag minns hur hon och pappa vid några tillfällen
sprang kvarteret runt och letade efter någon av sina döttrar (fanns ju
inte mobil på den tiden). Och hon hade så svårt att vara ifrån oss. När
hon och pappa var borta några dagar, och vi hade party med moster
Maggan dagarna långa, så satt hon väl mest och längtade och oroade sig.
Kan jag tro. När hon kom hem sprang hon runt till oss, och kramades och
pussades som om vi inte hade setts på evigheter. När jag var sjuk, under
den tid jag låg på Akademiska, cyklade mamma in från jobbet på lunchen
nästan varenda dag (ca 5 km), och så kom hon tillbaka efter jobbet. Hon
oroade sig, förstås, och sade att hon gärna ville ta min plats…och hon gick säkert ner en 10 kg, mamma som redan är tunn! Hon matade mig de dagar jag inte kunde äta själv, och ibland åt hon t.o.m
upp min mat för att jag inte skulle få skäll av sköterskorna för att
jag inte hade ätit. Till slut kom hon dock på att det nog inte var så
smart att ge sken av att jag åt. Min annars så vänliga och lite försynta mamma höjde faktiskt rösten
vid några tillfällen, när hon inte tyckte att jag behandlades som jag
skulle. En gång släpade hon min sjukhussäng (med mig i) runt halva
sjukhuset, och sängen var låst och därmed väldigt tung och otymplig, för
hon tyckte att vi fick vänta för länge på de som skulle transportera
mig.
Jag
har alltid haft mycket oro i mig, jag är en ängslig natur. Sedan jag
fick barn har den oron tiodubblats! Jag är en hönsmamma som slåss för
att min unge ska ha hjälm när hon cyklar 3-hjuling på dagis (har lugnat
ner mig lite nu med barn nr två), som tycker det verkar farligt när så många barn leker vid rutschkanan samtidigt, som blev helt rabiat när skolan släppte iväg dottern med farfar utan att kolla upp honom först! När
barnen är sjuka blir jag, (förutom att jag såklart blir ängsligare än
någonsin) som en lejoninna, och jag märker att ilskna mödrar
(hysteriska?) tar sig igenom de flesta telefonväxlar och förbi de mest envisa sköterskor. När mina tjejer är sjuka blir jag som mamma som drog runt mig i sjukhussängen!
Förra
helgen var Tilda dålig, och det var den värsta helgen jag upplevt
på evigheter. Inte nog med att hon var sjuk, hon var inte hos mig, så
jag kunde inte ha koll på henne hela tiden. Usch och fy så mitt
mammahjärta bultade hårt! Det var svårt att äta och sova, magen värkte av oro...Jag vill att mina barn ska vara friska! Att de ska få det absolut bästa liv som går att få. Visst kommer jag att curla. Med glädje. Och ständigt oroa mig. Men jag hoppas ändå att jag kommer kunna släppa taget ibland, lita på att de själva reder ut sina svårigheter så småningom...(fast alltid, tills jag trillar av pinnen, finnas där förstås, när jag behövs!)
För det är ganska jobbigt att vara en ”orosoman”.
Ilskan kan ta mig långt men jag minns ju själv att det var ganska så
jobbigt när mamma, av välmening såklart, sprang runt och letade efter mig i kvarteret. Och nu är jag likadan! Tror inte det är bra för hälsan heller. Jag borde nog gå en kurs, eller två. Anger management och mindfulness. Lite
avslappningsövningar på det. Finns någon stödgrupp? 12-stegsprogram? Förresten, det har
varit väldigt tyst här hemma medan jag har skrivit det här. Bäst jag går
och kollar så att barnen andas…
För övrigt:
- ...är resan till Kolmården väldigt nära nu!
- ...ska det bli spännande med val på söndag. Glöm nu inte att rösta kära ni!
- ...är Stina snart tre år. Tiden flyger iväg!
