Smitta mig med lite käckhet

K.ä.c.k, k.ä.c.k KÄCK! Jag har alltid stört mig lite på käcka människor. Gett dem gliringar, skojat om och med dem, fnissat lite hånfullt sådär. Åt det käcka släktet. De som inte alls är som jag. Jag, som mer tillhör det slöa släktet.

I Svenska Akademins ordbok låter en av definitionerna på käck som följer:  käck - som är livlig o. spänstig till lynnet o. som handlar med friskt mod utan att töva (tveka). 

Det finns några kändisar som verkligen representerar käckhet, fast lite uppskruvat. Pernilla Wahlgren och Sandra (hon från Klimpfjäll) är väl exempel på superkäcka kvinnor, eller? Sådär hurtiga, med tusen järn i elden, med ständiga leenden, och så något eller några välartade barn på det. Jag kommer inte på någon man på rak arm. Fick just Peter Settman som förslag av lill-syrran. Ja, han är ju käck! Sen känner jag en del käcka människor privat, som inte når upp till de nyss nämndas kaliber men som helt klart är käcka. Som vispar blodet till sin egengjorda blodpudding, som går upp extra tidigt på morgnarna för att hinna jogga innan jobbet, som varje år lägger undan vinterkläderna i tydligt märkta kartonger som de sedan ställer undan och, nu kommer det mest finurliga (käcka); de kommer ihåg var de ställde den märkta kartongen när nästa vinter närmar sig.

Alltså...jo, anledningen till det här inlägget...det jag vill berätta, erkänna, lägga fram i ljuset...kort och gott...nä, nu säger jag det bara: jag vill också vara käck! Ni ska veta att jag har gjort, och gör mina försök, men det håller ju aldrig i sig. När jag tittar tillbaka så har jag haft två perioder i livet då jag varit mer käck än annars. Den första var när jag kämpade mig tillbaka efter tiden på sjukhus. Då hade jag ett "jävlar anamma" och en glöd i blicket som åtminstone påminde lite om att vara käck. Fast då gick jag ju på nyligen rengjorda stamceller och ilska över att jag blivit dumpad. Sen var jag faktiskt riktigt käck under min första graviditet. Jag lagade mat som om jag därefter aldrig skulle orka stå i ett kök mer, och jag sorterade kläder och "boade" som det så fint heter. Men i övrigt har mina käcka perioder varit både få och korta.

Ju äldre jag blivit, desto mer har jag börjat längta efter att bli lite mer käck. När jag för tredje gången samma vecka sitter med en Nutrilett-bar eller en tallrik gröt på jobbet till lunch (och låtsas att det är helt enligt planen:)) så önskar jag att jag vore mer käck, för en käck person skulle ha en rejäl portion husmanskost framför sig, som hen tillagat själv förstås. Och när jag försöker komma igång med att motionera...hade jag varit käck hade jag motionerat minst lagom mycket, och jag hade förmodligen aldrig blivit tjock heller! Jag har alltså kommit underfund med att käckhet nog inte är så dumt trots allt, i alla fall i lagom dos. Kanske kan jag få gå en kurs hos någon käck person? Någon som anmäler sig?

Hade jag varit käck hade jag nu noga läst igenom den här texten och ändrat stavfel. Därefter hade jag satt mig vid mitt väldukade middagsbord där söndagssteken (eller vegetariskt alternativ) fått de välartade barnen att utbrista i ett "åh, vad det doftar gott mor!". Resten av kvällen hade jag ägnat åt yoga och brödbak och söndagsmys med familjen. Men eftersom jag är jag tänker jag inte rätta stavfel, vi kommer att käka gröt till kvällsmat eftersom barnen ändå inte vill ha något annat, men jag ska i alla fall ha söndagsmys med familjen! Och så ska jag lägga mig och fantisera om att jag imorgon när jag vaknar har smittats av åtminstone en liten käck-bacillusk!

För övrigt:

• ...är det inte Solsidan ikväll tro?
• ...har jag och Robert snart handlat klart julklapparna på nätet (det kanske är lite käckt?)
• ...är jag så trött på att se Reinfeldts långpannade nuna överallt!   

 /Ida

Minnen

"Jag kommer nog aldrig glömma en enda sekund av den här sjukhustiden" sade jag till en vän när jag äntligen skrevs ut. Men det har jag ju gjort. Glömt alltså. Som tur är. Tiden går och tiden läker, och nu ligger mycket från den tiden inkapslat i glömska. Kanske har minnena borrat sig in i närheten av de plack jag för alltid kommer ha kvar i min hjärna?

Men vissa stunder, blickar, ord, känslor kan jag fortfarande minnas så tydligt som om det känns som om jag befinner mig i min sjukhussäng i mitt gula rum, och aldrig tog mig därifrån...och det kan vara fruktansvärt jobbigt, men även lite bitterljuvt, för när jag tänker efter en stund till eller går ut i lägenheten och får syn på barnen så slår det mig att det var ju just det jag gjorde, jag tog mig därifrån!

Ett av de envisaste minnena är från när jag för sista gången innan inskrivning åkte till akuten. Jag hade då varit på magnetröntgen, men ännu inte fått svar, och jag gick hemma och hade sån ångest över vad som kunde vara fel med mig att jag inte kunde äta, inte sova, knappt andas...min vän Lena stod inte ut med att se mig må så dåligt, så hon ringde till neurologen, som rådde henne att ta mig till akuten. Den stunden, från det att hon sade att vi blivit rådda att åka in, fram tills läkaren tog emot mig var nog den värsta i mitt liv. Jag var övertygad om att eftersom de sagt åt oss att komma så var jag dödligt sjuk, kanske hade jag bara en kort stund kvar att leva?!? Lena, syrran, Johanna, x-et (jag fick med mig en hel hejarklack) försökte lugna mig men det gick ju bra inte...så när jag äntligen fick träffa läkaren, som sade att det fanns tydliga plack i min hjärna som tydde på MS så blev jag ju lättad. Efter ytterligare provtagning åkte vi allesammans hem till mig och X och åt pizza och det kändes så bisarrt...vi försökte bete oss normalt när jag precis fått veta att jag hade MS, och dessutom gjort i brallan på grund av sjukdomen och all oro och ångest...och MS, vad 17 var det för en sjukdom egentligen?

Ytterligare ett jobbigt minne; jag skulle få prova en ny behandling då kortisonet inte bet, och jag skulle få en "öppning" in i halsen. Storsyrran följde med på den operation som skulle ta ca 20 min. Nu blev det ju inte så. Jag var nämligen så svullen i halsen att den första läkaren inte vågade skära i mig. "Du är så ung så jag vågar inte" sade hon ärligt, och så fick de ringa in en annan läkare.  Jag fick snällt ligga under den gröna operationsduken och vänta, och jag kände hur det blev allt svårare att andas. Till slut kom den inringda läkaren som muttrade lite surt, och som tittade med ultraljud på halsen. Jag hörde hur han frågade/konstaterade (?) sköterskan "men det måste vara där jag ska lägga snittet?" innan jag helt stängde av mig själv och lät dem hålla på. Som tur var hade syrran fått dem att ge mig lite lugnande...de utlovade 20 minuterna blev nämligen fem timmar.

Jag brukar ganska ofta tänka på besöket hos kvinnoläkaren som kom till någon dag innan transplantationsproceduren startade eftersom lillsyrran så klokt frågat om jag skulle bli steril av behandlingen. Läkaren där tittade på mig och konstaterade att i det dåliga skick jag befann mig i så var det för farligt att vänta för att jag skulle hinna frysa in ägg för framtiden. Han sade att min enda chans att bli mamma var äggdonation (fast det syntes på honom att han inte trodde att jag skulle bli bättre). Min lillsyrra sade då att "Du får så många ägg du vill av mig, bara du genomgår behandlingen nu." Det var det finaste löfte jag någonsin fått!

Läkarna gav aldrig några löften, snarare förhoppningar. Jag minns när min fina läkare i Karlstad bekymrat rynkade ihop ögonbrynen när jag ledsamt uttryckt att "det verkar ju inte som om några behandlingar biter på mig." Så svarade han "Nej, vi har inte hittat någon bra behandling, än. " Det där "än" klamrade jag mig fast vid, det gav hopp och fick mig att inte ge upp. Än" var min tröst när nätterna var som mörkast, tack och lov för "än". 

Jag kommer heller aldrig glömma när neurologen i Uppsala strax före behandlingsstart kom fram och klappade på mina förlamade ben och uttryckte: "Jag hoppas att behandlingen ska medföra att du en dag kan stå på dina ben igen." Att stå igen, vilken underbar sak att längta till! Även det gav hopp!

Sedan kan jag fortfarande "hemsökas" av blickar jag minns, nervösa blickar som utbyttes över mitt huvud, och som jag blev expert på att upptäcka. Vissa dofter och ljud kan förpassa mig tillbaka till sjukhussalen, det krävs så lite för att bli påmind! Visste ni till exempel att mandelkubb luktar som upptinade stamceller?

Jag tycker vi avslutar med ett härligt minne, en stund jag aldrig någonsin kommer, och heller inte vill, glömma.  Det var på dagen två månader efter transplantationen. Min snygge sjukgymnast tog med mig ut i solen och grönskan, han ville se om det var möjligt för mig att gå själv, med hjälp av kryckor. Och banne mig, jag tog några steg. Jag kände vinden i ansiktet, solen värmde, snyggingen log och jag var så ofantligt lycklig!


För övrigt:

• ...ska vi snart se det allra sista avsnittet av Dexter. Viss separationsångest lär uppstå.
• ...har jag torskat i bowling idag, illa!
• ...är jag redan trött på att skrapa bilrutor. 
• ...håller jag tummarna hårt för en tjej som i detta nu är mitt uppe i en stamcellstransplantation!

/Ida