Men vissa stunder, blickar, ord, känslor kan jag fortfarande minnas så tydligt som om det känns som om jag befinner mig i min sjukhussäng i mitt gula rum, och aldrig tog mig därifrån...och det kan vara fruktansvärt jobbigt, men även lite bitterljuvt, för när jag tänker efter en stund till eller går ut i lägenheten och får syn på barnen så slår det mig att det var ju just det jag gjorde, jag tog mig därifrån!
Ett av de envisaste minnena är från när jag för sista gången innan inskrivning åkte till akuten. Jag hade då varit på magnetröntgen, men ännu inte fått svar, och jag gick hemma och hade sån ångest över vad som kunde vara fel med mig att jag inte kunde äta, inte sova, knappt andas...min vän Lena stod inte ut med att se mig må så dåligt, så hon ringde till neurologen, som rådde henne att ta mig till akuten. Den stunden, från det att hon sade att vi blivit rådda att åka in, fram tills läkaren tog emot mig var nog den värsta i mitt liv. Jag var övertygad om att eftersom de sagt åt oss att komma så var jag dödligt sjuk, kanske hade jag bara en kort stund kvar att leva?!? Lena, syrran, Johanna, x-et (jag fick med mig en hel hejarklack) försökte lugna mig men det gick ju bra inte...så när jag äntligen fick träffa läkaren, som sade att det fanns tydliga plack i min hjärna som tydde på MS så blev jag ju lättad. Efter ytterligare provtagning åkte vi allesammans hem till mig och X och åt pizza och det kändes så bisarrt...vi försökte bete oss normalt när jag precis fått veta att jag hade MS, och dessutom gjort i brallan på grund av sjukdomen och all oro och ångest...och MS, vad 17 var det för en sjukdom egentligen?
Ytterligare ett jobbigt minne; jag skulle få prova en ny behandling då kortisonet inte bet, och jag skulle få en "öppning" in i halsen. Storsyrran följde med på den operation som skulle ta ca 20 min. Nu blev det ju inte så. Jag var nämligen så svullen i halsen att den första läkaren inte vågade skära i mig. "Du är så ung så jag vågar inte" sade hon ärligt, och så fick de ringa in en annan läkare. Jag fick snällt ligga under den gröna operationsduken och vänta, och jag kände hur det blev allt svårare att andas. Till slut kom den inringda läkaren som muttrade lite surt, och som tittade med ultraljud på halsen. Jag hörde hur han frågade/konstaterade (?) sköterskan "men det måste vara där jag ska lägga snittet?" innan jag helt stängde av mig själv och lät dem hålla på. Som tur var hade syrran fått dem att ge mig lite lugnande...de utlovade 20 minuterna blev nämligen fem timmar.
Jag brukar ganska ofta tänka på besöket hos kvinnoläkaren som kom till någon dag innan transplantationsproceduren startade eftersom lillsyrran så klokt frågat om jag skulle bli steril av behandlingen. Läkaren där tittade på mig och konstaterade att i det dåliga skick jag befann mig i så var det för farligt att vänta för att jag skulle hinna frysa in ägg för framtiden. Han sade att min enda chans att bli mamma var äggdonation (fast det syntes på honom att han inte trodde att jag skulle bli bättre). Min lillsyrra sade då att "Du får så många ägg du vill av mig, bara du genomgår behandlingen nu." Det var det finaste löfte jag någonsin fått!
Läkarna gav aldrig några löften, snarare förhoppningar. Jag minns när min fina läkare i Karlstad bekymrat rynkade ihop ögonbrynen när jag ledsamt uttryckt att "det verkar ju inte som om några behandlingar biter på mig." Så svarade han "Nej, vi har inte hittat någon bra behandling, än. " Det där "än" klamrade jag mig fast vid, det gav hopp och fick mig att inte ge upp. Än" var min tröst när nätterna var som mörkast, tack och lov för "än".
Jag kommer heller aldrig glömma när neurologen i Uppsala strax före behandlingsstart kom fram och klappade på mina förlamade ben och uttryckte: "Jag hoppas att behandlingen ska medföra att du en dag kan stå på dina ben igen." Att stå igen, vilken underbar sak att längta till! Även det gav hopp!
Sedan kan jag fortfarande "hemsökas" av blickar jag minns, nervösa blickar som utbyttes över mitt huvud, och som jag blev expert på att upptäcka. Vissa dofter och ljud kan förpassa mig tillbaka till sjukhussalen, det krävs så lite för att bli påmind! Visste ni till exempel att mandelkubb luktar som upptinade stamceller?
Jag tycker vi avslutar med ett härligt minne, en stund jag aldrig någonsin kommer, och heller inte vill, glömma. Det var på dagen två månader efter transplantationen. Min snygge sjukgymnast tog med mig ut i solen och grönskan, han ville se om det var möjligt för mig att gå själv, med hjälp av kryckor. Och banne mig, jag tog några steg. Jag kände vinden i ansiktet, solen värmde, snyggingen log och jag var så ofantligt lycklig!
För övrigt:
- ...ska vi snart se det allra sista avsnittet av Dexter. Viss separationsångest lär uppstå.
- ...har jag torskat i bowling idag, illa!
- ...är jag redan trött på att skrapa bilrutor.
- ...håller jag tummarna hårt för en tjej som i detta nu är mitt uppe i en stamcellstransplantation!
/Ida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar