Om mig

För 10 år sedan började jag att bli sjuk, det var som att det fanns en tickande bomb i mig som några månader senare fullkomligt exploderade. Jag kom att spendera ett halvår på sjukhus. På nätterna, när jag låg ensam på mitt gula sjukhusrum och hade fruktansvärt ont, brukade jag ibland fundera på om jag skulle kunna förmå mitt hjärta att sluta slå bara genom att önska det riktigt mycket...Det gick inte. Och tur var väl det. För annars skulle jag inte sitta här idag, och skriva de här raderna. Jag hade inte kunnat gå in och titta på mina två fina döttrar (som läkarna sade att jag inte skulle kunna få!) när de sover sött eller krama om min man. Eller missbruka Brio, eller skratta mig fördärvad eller...ja, ni förstår va!?! Jag fick mitt liv tillbaka, och lever idag ett högst ordinärt liv även om jag väl inte vet om jag är särskilt ordinär:).

Det här är en opretentiös blogg! Jag skriver mest för mitt eget nöjes skull, det blir ju lite som en dagbok. Men följ mig gärna på mina turer längs "memory lane" eller i min vanliga härliga/jobbiga/stressiga/roliga vardag där jag försöker, säkert precis som ni, att ta tillvara på livets guldkorn på bästa sätt.

torsdag 28 december 2017

Summering 2017

Ännu ett år har gått, som vanligt fyllt av glädje, tårar, sammanbrott, lycka, halvtaskig ekonomi, impulsköp, skrattanfall, för lite ork, rastlöshet, drömmar som uppfyllts, drömmar som gått i kras, vänskap, avundsjuka, stolthet, mammasysslor, oro, Bolibompasex, jobb, semester, högtider, kärlek och ännu mera kärlek...

Jag har valt ut några händelser som får sammanfatta mitt år, och jag ska även ge några tips inför årets julklapp 2018. Innan det vill jag passa på att säga att det här blir mitt sista blogginlägg. Jag tror bloggen har gjort sitt, jag skriver i andra forum nu, och kan dessutom lägga ut direkt på fb i stället. Stort tack till er som läst, och ett extra tack till min trogna följare, du är ju bara bäst!

Så...


Årets glädjetjut: När jag fick mejl från Ulrika på Idus förlag som skrev att hon blev berörd av min bok och ville ge ut den. Vilken känsla!

Årets surrealistiska: Samma som ovan.

Årets roligaste: Helgen vi var på Kolmården. Vet inte om jag någonsin skrattat så mycket, och det gjorde jag tillsammans med barnen som då var 6 och 9 år, och åt så knäppa saker. Så glad att de har ärvt min briljanta humor (eller vad säger du Robert?)!

Årets bästa "framträdande": När jag föreläste för sjuksystrar som har hand om organdonation. Vilket gensvar och vilket intresse, det var skoj!

Årets jobbiga: Att sammanställa boken. Så många minnen, det var smärtsamt att skriva men samtidigt väldigt befriande. Bästa terapin ever!

Årets impulsköp 1: Ännu en träningscykel. Än så länge används den i alla fall.

Årets impulsköp 2: Marsvin. De flesta barn får tjata ihjäl sig för att få ett husdjur, hos oss är det mer föräldrarna som ger på barnen djur...(jaja, iaf jag)

Årets mesfason: Att föreläsa utan att ta betalt. 6000 ska man ta enligt någon lathund, jag tar 0, förutom när jag föreläste i Uppsala, men de pengarna fick jag aldrig. Ida, ett ekonomiskt snille!

Årets arga 1: När barnens skola inte gör det rätta enligt mig...

Årets arga 2: När Metoo får en att komma ihåg hur man har behandlats vissa gånger...

Årets hopp: Metoo-kampanjen. Må den leda till en mer jämlikt och bättre samhälle för våra barn!

Årets skärpning: De gånger jag brusat upp och skällt på barnen

Årets mirakel: Den antidepressiva medicin jag börjat ta som gör att jag brusar upp betydligt mer sällan och som gör att jag kan stå i kö utan att freaka ut!

Årets vårdproblem 1: Förlossningsvården

Årets vårdproblem 2: BUP. Både privat och i jobbet har jag fått se hur barn och ungdomar, uppenbarligen i behov av hjälp har skickats hem eller hänvisats till en kö eller vårdcentralen. Vi har väntat på att få träffa en arbetsterapeut i över ett halvår, och jag har bestämt mig för att ta mitt barn ur kön så jag kan söka hjälp någon annanstans om det behövs...Den psykiska ohälsan ökar lavinartat hos våra ungdomar och så finns dessa köer, bedrövligt!!! För att citera Sverker O: "SKA DET VARA SÅ?"

Årets stolta ögonblick 1: När jag satt som en riktig idrottsförälder i simhallen och såg Tilda simma som bara den. Hon som minsann inte velat gå på någon aktivitet och hon som minsann inte ville tävla. Dessutom var hon med på en fest precis i början där hon inte kände nån men ändå vågade gå dit.

Årets stolta ögonblick 2: Att många gånger få se Stina vara den allra finaste kompisen genom att låta alla vara med, ta hand om sina småkusiner och stå för ett enormt rättvisepatos:).

Årets stolta ögonblick 3: Robert tog sin undersköterskeexamen!!!

Årets stolta ögonblick 4: När jag höll min bok i mina händer för första gången. Wow, det blev ju en riktig bok!

Årets naiva: Att tro att jobbet var över när boken var skriven...sen ska den ju sälja också.

Årets insikt 1: Jag är ingen försäljartyp. Eller jo, kanske om jag skulle sälja någon annans bok.

Årets insikt 2: Många har otippat köpt boken och gett komplimanger, kommit på bokrelease osv. Vissa, som jag räknat som hyfsat nära vänner, har lika otippat inte köpt boken, och jag undrar fortfarande varför...

Årets frisyr: Trumps. Vem kan slå den liksom?

Årets hårfärg: Olika nyanser av lila.

Årets förvandling: Anna Book (men blev det till det bättre?).

Årets skämtpryl: Lösmustaschen (eller hur syrror?).

Årets hemska: Terrordåd, i Stockholm (när jag och T var där) men också på så många ställen. Så skrämmande!!! Vad händer med världen hörrni?

Årets möte 1: Härliga författare som jag har fått träffa i samband med mässor och signeringar.

Årets möte 2: Alla fina ungdomar på min skola.

Årets kalas: Mitt boksläppskalas.

Årets sommar: De flesta klagade på vädret, men jag var skitnöjd och badade över 20 gånger.

Årets sommarprat: William Spetz

Årets Spotify: På min lista fanns en del Åsa J (otippat), Laleh, några låtar om bajs (faktiskt inte mina) och ettan är för pinsam för att avslöja.

Årets prestation: När jag plötsligt sprang på riktigt och lyckades komma före Stina uppför en backe.

Årets missbruk: Som vanligt nezeril.

Årets bästa tv-serie: Vår tid är nu.

Årets fantasi: Trodde ni va...:)

Årets tjat: Jag själv som tjatat om boken.

Årets löfte: Alltså löftet för nästa år. Som vanligt ska jag inte börja knarka. Ska även försöka dra ner rejält på sockret.

Så, det får nog räcka.
Tänkte avsluta det hela med ett föreslå vad som kan bli årets julklapp 2018.

1. Jag skulle bli glad om någon kunde uppfinna en "gnäll-varnare". Så fort någon börjar gnälla så börjar det spelas en munter melodi typ "sudda sudda...", så blir personen förmodligen skitsur men hen slutar iaf att gnälla.

2. Med tanke på hur långt läkarvetenskapen har kommit vill jag att någon snabbt som ögat uppfinner en maskin som kan radera speciella saker ur minnet. Tex skulle man då kunna radera något pinsamt man gjort, eller minnet av en bra tv-serie så att man kan se den igen. Det bästa vore om folk då raderade minnet av att de läst min bok så att de köper den igen. Vad snopna de skulle bli när de ser två i bokhyllan sen.

3. Eftersom politikerna vill att vi ska jobba tills vi trillar av pinn, så borde ju robotar inte ersätta oss på jobbet (bättre att slita ut oss människor) utan det borde uppfinnas robotar som ger oss mer tid för våra arbeten. De kan ta hand om hemmet i stället, ha sex med oss (så att partners kan jobba och vice versa), och det bästa av allt; tänk en robot som kan föda våra barn. Då behöver ingen vara sjukskriven inför en förlossning, och kan roboten amma så kan ju den vara hemma med barnet sen. För JOBB, det är melodin det!

4. Till min egen kommun: Jag behöver ingen liten högtalare eller ljusstake eller knäckebröd heller för den delen. Skänk julklappspengarna till välgörenhet i stället.

Med det sagt, tack, och vi ses på andra ställen men nu bommar bloggen igen!


All kärlek /Ida




måndag 24 juli 2017

Detta ständiga räknande

Idag är det två veckor och sex dagar kvar av min semester. När jag väl börjar är det hela 11 veckor till höstlovet (i skolans värld är det här den segaste perioden på året, enligt mig i alla fall), och sen är det sex veckor och fyra dagar till jullovet, eller sex veckor och tre och en halv dag för att vara exakt...

Någon som känner igen sig? Som håller på som jag? Det tror jag nog. Jag ser ständigt på facebook hur ni räknar ner: en vecka kvar till semestern, en vecka kvar på semestern, åtta timmar kvar till den efterlängtade ledigheten. Varför håller vi på så? Med detta ständiga räknande...

Jag minns inte alls att jag höll på så som liten. Jo, kanske att man ägnade någon tanke åt att sommarlovet snart var slut, men mer var det ju inte med det. I högstadiet började nog räknandet, och jag tog det till nya höjder i gymnasiet då jag hade träffat min första pojkvän som bodde långt bort och som jag därför bara kunde träffa på helgerna (ja, de helger han hade tid med mig alltså). Som jag räknade: omsorgsfullt gav jag varje dag ett streck i mitt kollegieblock, och så strök jag...varje dag kom jag ett streck närmare att få träffa honom igen. Natten innan han skulle komma eller jag skulle åka till honom räknade jag i stället timmar, vilket gjorde det väldigt svårt att sova. När vi äntligen var tillsammans ägnade jag mycket tid på att i stället räkna tiden tills vi skulle skiljas åt. Snacka om att inte njuta av tiden vi väl hade tillsammans! Faktiskt var jag så ledsen när vi sagt hejdå att jag ständigt, i min dagbok som innehåller mycket hjärta och smärta, frågade mig om det var värt det. Fast jag kom alltid fram till att det var värt all smärta i världen att få vara med honom, och det var till slut han som tröttnade på min besatthet och mitt tjat...

Nog har jag kommit en bit ifrån det idag men visst är det ett ständigt räknande!? På senare tid har jag kommit fram till att jag har börjat räkna hur många år det kan vara kvar till pension. Apropå det så hade jag en arbetskamrat i Karlstad som räknade dagarna till sin pension (jag håller mig i alla fall till år). Jag har för mig att hon hade 14 år kvar, det blir rätt många dagar det. I mina mörka stunder har jag även räknat på hur många år till jag tror att jag har kvar i livet. Ja, jag är nog lite knäpp!

Som gravid räknade jag veckorna, men det tror jag väl att alla gravida gör? Man läser böcker som beskriver vad som händer vecka för vecka. Jag fick en rätt traumatisk första förlossning, och efter den räknade jag länge hur många veckor sedan det var som hon kom ut...tänk, för två veckor sedan åkte vi in...och så ältade jag förloppet i mitt huvud. Tänk, för 16 veckor sedan åkte vi in...

Som student räknade jag dagar och även timmar tills nästa studiemedel skulle betalas ut. När det var dags stod jag vid bankomaten klockan 24 för att pengarna kom in då. Och så firade jag med nåt gott på macken:)

Jag tycker nog att räknandet har ökat sedan jag fick barn. Värst var det när jag och Tildas pappa precis separerat och Tilda skulle vara hos honom. Då räknade jag timmarna tills hon kom hem igen. Ännu värre blev det när jag började jobba som skolkurator. Återigen delas året in i terminer, och ni ska tro att eleverna har stenkoll på hur många veckor det är kvar på terminen. 

Åh, vad jag önskar att jag inte var så fixerad vid räknandet. Bättre på att leva här och nu! Inte får jag någon hjälp med det direkt, snarare tvärtom, eftersom våra tidningar ständigt skriver om festligheter vi ska räkna ner till eller hur man ska tänka på om man har 20 år kvar till pension.

Nej, dags att sluta, endast 10 minuter kvar till ett tv-program jag följer. Förresten; vet ni att det idag är exakt fem månader kvar till julafton?


För övrigt:

  • ...är jag supernöjd med årets sommarväder. Lagom varmt om ni frågar mig, och de flesta dagar har det helt klart gått att bada. 
  • ...insåg jag idag att hoppa hopprep funkar bäst när man är själv, och inte när ens barn ska sno (heter det så?)
  • ...har jag lyssnat på många sommarprat i år, och många har varit riktigt bra! Lyssna medan programmen finns kvar! 


lördag 8 juli 2017

Fru pms på nya äventyr

Det är spännande att vara kvinna. Att ha en massa hormoner som invaderar kroppen, slåss om utrymme, och ibland exploderar så att det sprutar ut genom öronen. "Krama mig...trösta mig...far åt helvete...buhu, varför vill ingen ha mig?...men skit i det då, ensam är stark...jag hatar allt och alla...jag älskar er så oerhört..."

Att vara kvinna är, åtminstone för mig, som att ständigt befinna sig i en karusell av känslor. Månaderna följer ungefär samma mönster, förutom att det som i tonåren var som en bris idag mer är som en rejäl storm, ja nästan en orkan. Och varför pratar typ ingen om detta? Att vissa har pms i form av lite ont i magen, bröst som spänner eller en extra tår i ögat har jag väl hört genom livet, men det här andra, det helvetiska tillståndet är det inte ofta man stöter på. Visst, det kanske inte är något folk (kvinnor) skyltar med, men någonstans borde det ingått i sexualundervisningen så att man kunde varit förberedd, och inte gått i många många år utan att fatta att det är extrem pms som orsakar kanske inte all, men rätt mycket av turbulensen...Dessutom kunde väl någon hintat att pms kan bli så mycket värre med åren, så fruktansvärt jävla mycket värre!!!

Jag har två bra veckor varje månad, och så har jag två som inte är att leka med. En vanlig dag i mitt pms-tillstånd behöver jag gå in i mig själv, jag ältar och är sorgsen. Ena minuten alltså, för i nästa vill jag sälja maken och barnen på auktion, alternativt stänga in dem i vedboden en stund...och efter det får jag sån ångest över att jag ens kunde tänka tanken på auktionen (jag har aldrig gjort slag i saken vill jag poängtera) att jag tvångskramar barn och make, som i ärlighetens namn inte är så sugna på att kramas efter tidigare dispyt...sen hinner jag nog med någon timmes sorgsenhet till innan det är dags för grand final; då jag totalt flippar ur och skrattar hejdlöst åt ett roligt foto på facebook eller liknande. I det här läget är det mer maken som känner för att skiljas och barnen suckar åt att de fått en sån barnslig mamma. 

Jodå, det är spännande att vara kvinna...

Min pms har tagit mig med på spännande äventyr. Som den gången jag blev portad från en körskola för att jag fick nog av gubbens (körskolelärarens) tjafs om att jag skulle gasa mer i uppförsbacken och därför började gasa järnet...han bad mig då att "gå hem och mogna och kom inte tillbaka till vår körskola." Eller den gången jag freakade ut på banken och inte alls ville kännas vid att jag slagit in fel kod tre gånger (precis utanför kom jag på rätta koden, och jag vände faktiskt om då och bad om ursäkt). Eller makens inte direkta favoritminne då jag läste upp min trista vegetariska meny kontra hans härliga och varierande meny för servitören. "Lyssna nu noga: linssallad. Jag upprepar, linssallad. Hur upphetsande låter det tycker du?" Servitören föreslog då att jag skulle få en potatis till, och ni kan nog själva föreställa er hur trevlig jag blev efter det förslaget...håhåjaja, det är spännande att vara kvinna.

Sen har vi den gången jag tänkte lämna varor för över tusen kronor för att expediten inte manuellt tänkte slå in siffrorna på mitt Konsum-kort som var sprucket (men hallå, jag missade ju bonuspoäng), och sen har vi dagens lilla ilskna svar i en annan Konsum-butik, då jag artigt frågade om det fanns någon toalett eftersom min 6-åring var väldigt kissnödig. Killen svarade att de inte lånade ut sin toalett till kunder, varpå jag blixtsnabbt hasplade ur mig: "då hoppas jag att hon kissar på ert golv." Ännu en Konsumaffär jag inte kan återvända till alltså...

Jodå, många utbrott har det blivit i mina dagar, Alltså, jag vet att jag har temperament även utan min pms, men jag tror på riktigt att mina hormoner spelar stor roll. Faktiskt har jag nu, vid en nära klimakterieålder, vänt mig till en läkare, och fått utskrivet medicin som läkaren hävdade kommer göra mig till ett något mindre monster i framtiden. "Man ska inte behöva ha det såhär", förklarade hon. Undrar om hon menade att jag inte skulle behöva ha det så eller om hon mer tänkte på omgivningen? Hur som helst, spänningen är olidlig...Det är spännande att vara kvinna!


För övrigt:

  • ...tycker jag nog det går lite trögt med intervjuer kring min bok. Var är alla tidningar som jag låtit mig intervjuas av tidigare liksom (Annonsbladet och Hemmets journal på g dock)
  • ...har jag så mycket tid nu när jag inte skriver bok längre. Önskar så att jag kunde bli lika besatt av att äta hälsosamt eller att motionera som jag var av att skriva...
  • ...njuter jag av långa soliga och molniga dagar med barnen, och ibland maken, som dock mestadels jobbar. Men snart åker vi till Värmland, jippi! 

/Ida






lördag 24 juni 2017

Min blommiga tandborste

Jag har en blommig tandborste. En helt ordinär tandborste, inköpt på Konsum tror jag. Blommorna är rosa, vita och blå. Tandborsten gör mig glad. Varje morgon står den där i tandborstmuggen och ler stort mot mig, och på kvällen ger den ifrån sig ett lite tröttare leende och viskar "godnatt".

Hjälp, tänker ni nu, Ida har tappat det, förståndet alltså, men ta det lugnt. Vänligen ring inte psykjouren, inte än i alla fall. Jag ska utveckla min historia om min blommiga tandborste, som enkelt uttryckt står för glädjen i att vara vid liv.

För någon dag sedan hade jag en journalist här. Hon ställde frågan som många andra ställt före henne; vad har din sjukdom, din "nära-döden-upplevelse" gjort med dig? Ser du annorlunda på livet? Jag svarade väl som jag alltid gör, att jag älskar livet men att jag som alla andra springer runt i det berömda hamsterhjulet som heter vardag (eller semester, kraven på vad vi bör göra på den är ju rätt stora!), men att jag ändå tror att jag, mer än de flesta, vet att uppskatta det lilla, och att jag så långt det är möjligt vill undvika sånt som i mina ögon bara är bagateller. Observera att jag skrev "i mina ögon" för jag vet att vi är olika! Jag försökte förklara för reportern att jag tror att jag kommit underfund med hur jag vill summera mitt liv när jag (förhoppningsvis) sitter där på ålderns höst och tänker tillbaka. För mig är det så tydligt, så solklart vad som räknas, och det är inte "flest saker vinner" utan det är tid med dem man älskar, de som betyder något för en (det här har jag ju tjatat om till leda, jag vet!). Kärlek. Tid. De bästa orden, i alla fall för mig.

Jag har funderat vidare på hennes fråga sedan hon åkte härifrån. Funderat på varför det ska vara så svårt att få till det, att uppskatta varje underbar men även varje sketen dag just därför att de är dagar i vårt liv. Det korta liv vi har. Varje dag räknas, varje timme, varje minut. Då vill i alla fall inte jag slösa bort det på gnäll och skäll och missunnsamhet, på onödigt skvaller och på att "sätta dit" varandra i stället för att lyfta, hitta fel i stället för rätt, snåla med komplimanger och hela tiden jämföra mig med andra i stället för att fokusera på mig själv. Vad spelar roll i framtiden, vart ska vi lägga vårt fokus? Är ni med mig?

Jag är långt ifrån Guds bästa barn. Jag skrattar på fel ställen, skämtar fast man inte förstår att jag gör det, och kan bli riktigt arg. Jag har märkt att jag blir oerhört provocerad av andra människor som går igång på det jag tycker är "småsaker", kommentarer som jag själv snabbt skulle skaka av mig. När någon skämtar med mig (fast med mig  kan man på riktigt skoja om i princip allt) eller fäller en kommentar väljer jag (oftast) att tänka att personen som sa det hade en dålig dag eller faktiskt inte menade något illa (min kompis Ulrika är dock hundra gånger bättre än vad jag är på att tro gott om folk, hon har lärt mig mycket). Nu menar jag inte att man inte ska säga ifrån, våga ta upp saker, utan var och en måste få utgå från sig själv. Men är inte gemene invånare väldigt lättkränkt? Beter inte vi vuxna oss som att vi går på 8:an i högstadiet och babblar skit om varandra eller skvallrar för fröken? Folk blir kränkta till höger och vänster, och jag skulle så önska att vi i stället för att ständigt bli kränkta (och kränker såklart) lägger fokus på annat, som att ta vara på vår tid till exempel, hjälper varandra, lyfter och bryr oss. Och gör våra liv till de absolut bästa liven, är det inte vårt ansvar nu när vi faktiskt lever? Jag ska försöka bli ännu bättre på det, vilka är med mig?

Åter till min tandborste, min fina blommiga tandborste, som gör mer än borstar mina tänder. Varje morgon blir jag glad för den påminner mig om att jag har en ny dag framför mig, och det gott folk är ingen självklarhet. På kvällen får den mig åter att le, då tänker jag på allt jag upplevt under dagen. Oavsett om det har varit en fantastisk dag, en skitdag eller en dag i mellanmjölkens land så har det varit en dag i mitt liv, ett liv jag delar med dem jag älskar och där jag vill kunna fokusera på det som är viktigt. Tid. Kärlek. Och blommiga tandborstar.


För övrigt:
  • ...kanske det finns någon läsare som undrar varför jag inte har skrivit på så länge (senaste inlägget var för nästan ett år sedan). För den undrande kan jag tala om att jag i stället har skrivit en bok, "Mitt år med MS - är jag botad nu?" som är utgiven av Idus förlag. 
  • ...inser jag precis att jag missat dagens sommarprat. Tur att det går att lyssna i efterskott. 
  • ...önskar jag er alla en fantastisk sommar. Vi ses nog snart igen, jag mår lite pyrt när jag inte skriver något har jag märkt:)

/Ida

onsdag 6 juli 2016

Frykcenter i mitt hjärta

I oktober skickar min kloke läkare iväg mig på träningsläger. Fyra veckors tid ska jag spendera i Torsby, i hjärtat av Värmland, eller rättare sagt ”en liten byhåla långt in i de värmländska skogarna.” Det är med skräckblandad förtjusning jag tar mig dit med hjälp av färdtjänst, och med mig på äventyret har jag min rullstol, min rullator, och en hel massa mediciner som jag packat med omsorg, livrädd för att glömma någon av alla sorters tabletter. Och så Tranbärsjuice, som jag lärt mig är bra för att mota bort urinvägsinfektioner.

Väl framme vid min destination visas jag in till mitt rum, som givetvis ligger längst ner i korridoren. Det känns lite ödsligt, jag känner mig ensam på en gång. Samtidigt känns det skönt. Inga journalister härikring vad jag kan se, inget ex, inga kompisar som jag kan beklaga mig för. Nu kan jag fokusera på träning! Jag garvar lite för mig själv åt att jag, den store kändisen Ida, gömmer sig för paparazzis i den värmländska urskogen...riktigt så är det ju inte men det tål att fnissas åt en stund.

När jag installerat mig blir jag ”inskriven” av en sjukgymnast och en arbetsterapeut. Den förstnämnde är kortklippt, lång och vältränad, har glasögon och bakom dem en busig blick. De inleder med att fråga hur jag mår. ”Ja”, svarar jag, ”jag går ju fortfarande inget vidare och får ont i benen när jag är uppe för länge.” ”Jaha”, får jag till svar, ”men vi frågade hur du mår?” Jag blir lätt förvånad. Vadå mår? Vill de veta vad som rör sig i mitt huvud eller vad? Jodå, det vill de faktiskt veta. Det gör mig alldeles tårögd. Ställd, glad. Så jag berättar. Att jag mår pyton. Att jag har svårt att sova på nätterna. Att jag är arg på kroppen som inte verkar komma längre. Att jag inte vill göra en enda intervju till. Att jag är livrädd för att min urinblåsa ska spricka för att jag inte vet om jag kissar ut tillräckligt med urin. De båda tjejerna lyssnar och ställer frågor, och berättar för mig ungefär hur dagarna här kommer att se ut. Sjukgymnasten säger att vi ska fokusera på att jag ska få en bättre gång eftersom det är det jag vill. Så kommer jag få träffa kurator, läkare och även psykolog om jag själv vill. ”På Frykcenter jobbar vi med hela människan”, förklarar hon. Än en gång blir jag tårögd. Det här verkar vara precis vad jag behöver. Jag är i gungning, men här kanske de kan fånga upp mig, få mig på banan igen.

Så blir det. De följande veckorna faller jag, men jag faller omgiven av nya vänner och av professionella. Jag tillåter mig att nå botten. I ett samtal med den kvinnliga läkaren som finns där blir det tydligt att jag är på väg in i en depression. ”Du behöver medicinsk hjälp”, säger hon, och syftar till antidepressiv medicinering. Jag tvekar, säger att jag inte vill ta tabletter, för tänk om jag blir beroende, eller om jag tappar alla mina känslor. ”Du har brist på serotonin”, säger läkaren. ”Att inte ta tabletter i det här läget är ungefär som att inte ta insulin när du har diabetes. Du ska inte bli beroende. Passa på att börja med antidepressivt nu när du är här eftersom man kan må sämre den första tiden, innan det vänder. ” Hon säger en sak till som övertygar mig: ”Du måste acceptera och bearbeta det som hänt. Som det är nu är hjärnan upptagen med att försöka stänga ute minnen och få ordning i ett kaos. Så länge som du inte tar tag i det och sorterar så kommer hjärnan inte ha ork för andra saker, som att hjälpa dig hitta modet i din träning till exempel.” Jag slås av att den här läkaren verkar synnerligen klok, och jag ger med mig, och startar medicinering, i kombination med samtal både med kurator och psykolog.

Jag är skeptisk till att jag ska få någon hjälp av psykologen, jag ska ju vara här så kort tid. Artig som jag är går jag ändå till hans kontor på avtalad tid. Han håller med mig om att det är kort om tid, men säger att han vill prova en metod som heter ”Eye rapid movement” på mig, en metod som ofta används för att behandla trauman. Har jag varit med om ett trauma? Tja, kanske det...Vi pratar kortfattat om det jag har varit med om, och han ber mig att ur minnet ta fram den situation som alltid återkommer, en situation som plågar mig. Därefter ska jag berätta den för honom medan jag tittar på hans fingrar som kommer att röras från sida till sida. Jag har lite svårt att välja ut någon enskild situation, det finns så många, men väljer slutligen att prata om när jag fylld av smärta och ångest bönade och bad M att ta med sig sitt jaktgevär till sjukhuset och skjuta mig. Det minnet är så jobbigt att bära med sig. Det är jobbigt att minnas smärtan, och det faktum att jag i den stunden ville ge upp livet. Dessutom, att jag lade en sån börda på M, en börda för stor att bära. Så jag berättar om det minnet medan ett av hans fingrar pendlar framför ansiktet på mig. Jag känner ganska snabbt att det här sättet nog inte riktigt är min grej. Jag vill att han ska fokusera på att lyssna, inte sitta och svänga med fingret på det där sättet. Nej, jag blir bara irriterad, och säger att jag inte vill fortsätta. 

Psykologen respekterar det men vill ändå att jag stannar en stund till. Så gör han något som är bra. Han lär mig hur jag kan mota bort de hemska minnena när de tränger sig på genom att snabbt plocka fram en annan bild i huvudet. Jag får i uppgift att tänka ut en plats och en person som jag känner mig trygg och tillfreds med, och att därefter försöka se framför mig vad vi gör. Det blir enkelt, för direkt dyker lillasyster upp. Jag ser framför mig hur vi sitter på verandan vid sommarstugan och pratar med varandra. Fnissar. Dricker kaffe, i alla fall jag. I varsin korgstol, insvepta i filtar, och med den vackra naturen som utsikt. Den stora, gröna trädgården. Mammas krasse som hon varje år planterar i balkonglådorna. Den lilla glipan mellan träden där man skymtar vattnet. Den lilla glipan som pappa tycker är alldeles för liten. Han vill att grannarna avverkar träd som skymmer vår utsikt. Och apropå pappa; varje gång jag provar att snabbt ta fram den härliga bilden av att vi sitter på verandan, så är det först bara syrran och jag, men efter en stund kommer pappa alltid klampande uppför trappan, och muttrar något om att ”här sitter ni och slöar.” Han bryter harmonin varje gång. Trots pappa (eller kanske också tack vare för det blir så roligt varje gång han dyker upp) så blir det ett fantastiskt litet knep att ta till; jag kommer att i huvudet spendera mycket tid på den där verandan de kommande månaderna.

Jag tränar både förmiddag och eftermiddag med den allra bästa av sjukgymnaster, Kristina, som har humor, ett stort hjärta och en god portion med tålamod. Mitt humör är väl inte alltid det bästa, jag tycker det går för långsamt framåt. Kristina försöker tygla mitt tålamod så gott hon kan. Jag vill så gärna kunna gå ordentligt igen, inte stappla fram som en robot och bli trött efter någon minut. Det handlar mycket om att jag måste börja lita på kroppen igen, våga låta fötterna gå, tro att de ska bära. Det är svårt. Jag tränar styrka genom att cykla och styrketräna, ack så tråkigt! Då är det roligare att nöta gången, försöka få in flytet. Kristina försöker variera träningen så mycket det går, så vi spelar pingis, kastar boule, simmar, och det går framåt. Men när jag rör mig runt i byggnaden är mina ben trötta, och jag tar oftast rullstolen när jag ska någonstans. Rullatorn är jag fortfarande dålig kompis med.

Jag får snabbt vänner. De flesta som är där och tränar är äldre män som har fått en stroke, men det finns en liten skara yngre människor som är där av olika anledningar. Snabbt finner vi varandra, och sitter tillsammans vid maten, tv:n och vid Bingo-bordet på kvällarna (vilket vi tycker är lite töntigt men vi ställer ändå ganska glatt upp på de aktiviteter som ordnas). I gänget finns Anna-Lena, som är pigg och glad och beställer pizza utan ost. Där finns Hanna, som faktiskt låg på sjukhus samtidigt som jag, precis i början. Vi delade sal några veckor, men pratade aldrig med varandra då. Hanna hade drabbats av en tumör i lillhjärnan som de tog bort. Jag var lite avundsjuk på henne när vi låg inne eftersom hon alltid hade så mycket besök, främst av pojkvännen som idag är hennes man. Med oss sitter också ”killen med solglasögon”. Första dagen fick jag syn på honom inne i en korridor, med sina solglasögon. För att knyta kontakt frågade jag skämtsamt om han tyckte det var soligt inne. ”Nja”, svarar han, ”men jag har en whiplash-skada och har väldigt svårt för ljus.” Pinsamt...den killen är expert på sängar, kuddar och annat till sovrummet eftersom han är lite besatt av att få hjälp med att sova. Vi är ett härligt litet gäng!

Ibland umgås vi förstås även med de andra. En kväll sitter många kvar i matsalen, och vi börjar av någon anledning tävla om vem som har eller har haft det värst, med glimten i ögat. Jag ger mig in i matchen, och berättar med stor inlevelse och viss överdrift om min ”halsoperation” på fem timmar. Jag tror att jag vann ”tävlingen”.

Mot slutet av perioden får Anna-Lena och jag åka på utflykt med varsin 4-hjuling. Vi har en man med på turen, som ska hålla lite ordning på oss. Vi får börja med en enkel träningsbana i skogen, mannen säger åt oss att köra några varv. Det är jättekul men svårt, och jag blir kissnödig hela tiden och får stanna efter varje varv för att kissa. Jag vet inte om han inte låtsas se mig eller om han faktiskt inte gör det, men nöden har ingen lag som det heter. Dessutom är vi ju i skogen. Vi kommer aldrig längre än till träningsbanan, jag tror att han inte känner sig trygg med att låta oss åka någon annanstans.

Jag träffar kuratorn, en mycket sympatisk och humoristisk kvinna. Vi har bra, osentimentala samtal. Jag tar reda på hur gammal hon är, för att kunna hålla koll på när hon ska gå i pension. Hennes tjänst har jag nämligen bestämt att jag vill söka. Att få jobba med det hon gör, och tillsammans med de fina kollegor hon har här på Frykcenter, det känns som en dröm!

Jag kom till Torsby som en vilsen, ledsen själ i en mycket stel kropp. Fyra veckor senare lämnar jag byhålan med ett mycket större självförtroende, en mjukare gång, en lite mindre ledsen själ och tusen erfarenheter rikare. Tack för allt Frykcenter, och ett särskilt tack till vännerna och till min sjukgymnast Kristina. 


/Ida
 

fredag 24 juni 2016

Jordgubbar, dans, fylla, lekar och en jättevinst med ckoklad...midsommar!

Igår firade vi "Lilla midsommarafton", barnen och jag. Det var en trevlig tillställning, inte minst för att vi (egentligen jag) vann en massa choklad. Jag som aldrig vinner, och som lite krasst konstaterade att "oj, det blir svårt att vinna" när jag såg antalet lotter som fanns. Men turen var på min sida, och försäljaren har nog sällan sett en sån lycklig vinnare. Jag kanske var lite pinsam men har man nu väntat i 43 år på den storvinst så måste ju det få märkas!?!
Hur som helst hade vi det trevligt; vi fikade, hälsade på vänner (har ju lärt känna en del här nu), lyssnade på fiolgnissel, beundrade folkdräkter, ropade "hå och hej" åt scoutkåren som till slut reste midsommarstången, och dansade såklart runt den redan nämnda stången. Barnen var glad och nöjda, modern likaså. Fadern arbetade.

När jag var liten brukade familjen gå upp till Hembygdsgården i V:a Sund. Där dansade vi och åt bullar som hängde på snören. Hemma igen njöt vi av mammas jordgubbstårta, den godaste av tårtor. På kvällen var det alltid grillning på schemat; kött, hemgjord kläggig potatissallad med massa lök i, och så mängder med chips. Moster Maggan köpte flera påsar åt oss barn, och pappa hade en egen påse med lättsaltade chips. Några större mängder alkohol till de vuxna fanns inte, även om jag antar att mamma och pappa drack lite öl och lite vin. Efter grillningen var det dags för femkamp eller "Burken", hela familjen var med. Kanske tog vi också ett kvällsdopp innan vi gick på promenad för att kolla på "fullisar". Hade någon av oss tur fick man något av en "fullis", i alla fall kommer jag ihåg att lillsyrran fick en keps av Stasche, som inte alls betedde sig som vanligt utan var ovanligt pratig och glad när han kom vinglandes på sin plastcykel. Kvällen avslutades alltid med att vi ungar gick ut och plockade sju sorters blommor under tystnad och därefter fnissande försökte att inte prata på resten av kvällen. Jag antar att moster Maggan njöt av att vi inte pratade så mycket en kväll per sommar. Vi somnade med blommorna under kudden och föreställde oss vilka prinsar vi skulle drömma om (drömde faktiskt om en polis en gång, var är han?:)).

I vuxen ålder har midsommar inte varit så speciellt faktiskt, minns knappt vad jag har gjort hälften av gångerna, och det beror inte på fylla, i alla fall inte alla gånger. Ett år var vi på en camping i Lysekil, mellansyrran och jag och några killar. Det var ingen höjdare om jag minns det rätt. Jag saknade mest pojkvännen som inte var med, och ägnade tiden åt att mota bort en kille som alltid stötte på den Bernersyster som för tillfället inte hade någon kille med sig. Jag minns en annan midsommar när jag och en av mina bästa vänner höll på att frysa häckarna av oss i Mariebergsskogen. Vi gick muttrandes omkring, och tyckte synd om oss själva som inte hade någon partner att fira midsommar med. Det lyste nog "olycklig" singel i våra ansikten. Vi fantiserade dock om en män vi skulle träffa, antagligen på Konsum eller på ett tåg eller så, för i Mariebergsskogen fanns det i alla fall inga intressanta karlar. Året därpå hade vi faktiskt träffat varsin karl, och min kompis är ihop med sin sjukt trevliga karl fortfarande. Jag förlovade mig med min på just midsommarafton, men hur det gick för oss vet ni ju redan.

År 2004 firade jag midsommar tillsammans med familjen på en balkong på Centralsjukhuset i Karlstad. Sjukhuspersonalen var så snäll som föreslog att vi kunde fira där, eftersom mamma så gärna ville komma och bjuda på den sedvanliga jordgubbstårtan. Mamma la en stor bit tårta på min tallrik. Efter över ett halvår på sjukhus, med dropp och sedan mat utan socker, och dessutom cellgift som förstört smaklökarna så smakade inte tårtan så gott. Tvärtom smakade den jord, vilket jag också lät alla få höra medan jag snabbt spottade ut min första tårtbit. Stackars mamma som hade gjort sig till såg så ledsen ut. Jag var både glad och sorgsen den dagen. En syrra frågade varför jag inte var glad, jag som blivit så mycket bättre och fått mitt liv tillbaka. Jag minns inte om jag svarade men om jag gjorde det lät det väl ungefär såhär: "jag är så lycklig över att ha blivit hjälpt. Men idag skulle jag egentligen ha gift mig, inte suttit på en balkong och ätit tårta som smakar jord." För så var det ju, och det var kanske inte så konstigt att jag var lite ledsen i ögat.

I år är jag inte ledsen. Jag är heller inte berusad, och har inga planer på att bli det. Idag är en högtid jag firar med Robert och barnen. Eftersom vi dansade igår så struntade vi i Säterdalen idag, mest för att slippa tivolit (jag är väl gammaldags men tycker inte att det behöver vara där). Sedan blir det såklart grillning, med chips, och så jordgubbar och lekar. Jag tror också att vi skippar att gå och titta på "fullisar" även om det säkert finns rätt många av den varan framåt kvällen i Säterdalen. Och sju sorters blommor är det ingen idé att plocka, jag kan ändå inte vara tyst. Men det kanske kan vara något för barnen såklart:).

Ha en riktigt trevlig midsommar!!!


För övrigt:

  • ...är jag bestört över Sveriges nya striktare flyktingpolitik, speciellt över att vi försvårar för människor att återförenas med sina familjer. 
  • ...var ju EM inte så roligt att följa.
  • ...blir det ändå spännande (och ja, kanske lite skrämmande) att se vad konsekvenserna blir, för oss, men också i ett större perspektiv, när England lämnar EU. 

/Ida





söndag 24 april 2016

Lilla Kerstin, det verkar som om vi aldrig kommer att träffas...

"Jag är hemskt ledsen, men fostrets hjärta har slutat att slå".
"Tyvärr. Graviditeten verkar ha stannat upp, jag ser inga hjärtljud."
"Hm...jag ser faktiskt ingenting, det måste ha varit en missed abortion".

Tre meningar. Olika formulerade men med samma innebörd. Missfall. Första gången ofattbar, för då hade vi sett den lilla sjöhästen några veckor tidigare. Och nu hade hjärtat slutat att slå. Varför? Vi ville så gärna träffa dig lilla vän. Andra och tredje gången fanns det aldrig något egentligt foster som vi fick se, endast första stommen i det som var tänkt att bli en graviditet. Lika jobbigt ändå. Ofattbart. Orättvist. Förjävligt.

Sista gången blev jag gravid en tid efter att en av mina närmaste fått plus på sin sticka. Som tur var fick hon behålla sitt barn, allt gick fint och barnet kom till världen. Jag gick ett annat öde till mötes. Samma dag, och ungefär samma tid som hon var och tittade på bebisen på det stora ultraljudet i v. 18-19, så sövdes jag ner, och ur mig sögs resterna av min graviditet. Jag glädje mig åt hennes graviditet samtidigt som jag sörjde mitt eget missfall, sörjde det liv som aldrig fick bli till, som aldrig fick träffa sina syskon, ligga i min famn. Några månader senare kom mamman hem till mig och hämtade bebiskläder till sin lilla tjej. Kläder som Matilda och Stina haft, som det var tänkt att min lilla skulle ha. Jag ville såklart låna ut kläderna, bra att de kom till användning. Men att stå där och vika ihop kläderna, minnas, sörja, det var bland det jobbigaste jag har gjort.

När vi väntade Stina så var Kerstin ett potentiellt namn. Ett tag var jag helt besatt av att bebisen, om det blev en flicka, skulle heta Kerstin. Jag fick nog aldrig med mig Robert på den tanken så jag fick till slut släppa taget om namnet. Men när jag sedan blev gravid igen, och något år därefter igen, så började jag åter tjata om att jag ville ha en liten Kerstin. Sista bebisen hade jag redan döpt (Robert fick säga vad han ville), hon skulle heta Kerstin Ida Josefin, kanske med ett e på slutet av Josefine, det såg bättre ut tillsammans. När så även den graviditeten slutade med missfall lovade Robert att om vi nånsin får ett barn till så ska hon (oddsen för tjejer i vår släkt är bra) få heta Kerstin.

Men hon har ju aldrig kommit! Varje månad har jag hoppats, misstänkt, glatt mig, blivit besviken, tänkt positivt och misströstat. Varje månad har jag gått upp tidigt för att kolla när ägglossningen kan tänkas komma...nej, inte varje månad för ibland har vi bara inte orkat. Jag har testat akupunktur, någon "rökelse", alla möjliga ställningar (!), olika ofta, massage, speciella krämer, givetvis gått till gynekolog (som mest suckade eftersom jag ju inte är purung direkt), och läst på alla möjliga forum och tagit till mig alla tips man bara kan få. Jag har också många månader suttit och läst på olika forum om hur en riktigt tidig graviditet kan kännas, hur flytningarna kan se ut, och försökt hitta halmstrån, något som kan passa in på mig. Jag har gjort av med miljontals graviditetstest, ok, något överdrivet men ändå. Jag har läst vidare, för trots att mensen verkar ha kommit så finns det faktiskt de som får mens fast att de är gravida. Och så har jag läst solskenshistorier om de som faktiskt fått barn efter att de fyllt 40.

Ja. Jag har varit besatt. Besatt av längtan efter Kerstin.Efter det rödhåriga yrväder som jag tänker mig att hon skulle vara. Och ja, jag vet, jag har två friska barn, två barn som jag älskar mest av allt på hela jorden. Två barn som jag inte ens skulle kunna få. Jag vet att det kan sticka i ögonen på folk att jag, som ändå har barn, så förtvivlat gärna vill ha ett till. För det finns ju kvinnor/par som aldrig får barn. Så jag vet att jag är lyckligt lottad, jag kan förstå att ni tycker jag gapar efter för mycket. Men ändå...modershjärtat i mig har längtat. Längtar. Och nu sörjer det, för det ser ju onekligen ut som om det inte blir någon Kerstin som kan hålla oss vaken på nätterna.

Önskar att ingen någonsin behöver höra att deras barns hjärta, deras kärlek och längtan, har slutat slå. Jag önskar så att du kommit till oss finaste Kerstin Ida Josefine. Men du, det är dags att jag börjar ta till mig det faktum att vi nog aldrig kommer att träffas.


/Ida