Själv förstår jag ingenting. Eftersom jag är uppväxt i en familj där vi nog mest satte ihop huset för mammas skull och tog till Karlssons klister om det behövdes, har jag svårt att få till entusiasmen. Men jag låter honom hållas, planeringen kan jag ändå stå ut med.
Sedan sker inhandlingen och degen bakas. Även i år blev den blev inte riktigt som han tänkt sig (vilket kommer medföra att han googlar på degar ännu mer nästa år), den blev lite ljus och lite kompakt, men får tydligen duga. Och sedan börjar det...
...besattheten, isoleringen. Köket blir som en krigszon, där slaget utspelar sig mellan min man och det blivande pepparkakshuset, som ju aldrig blir som han vill. På morgonen hörs glada tongångar, visslanden och julmusik, men stämningen tätnat ju längre dagen lider. Och vi andra göre oss icke besvär att komma in i köket! Strunt i att vi är hungriga, vill baka nåt själva eller bara vill umgås en stund, vi är inte välkomna! För han måste koncentrera sig! Han stänger ute världen, allt elände, alla måsten, och har endast pepparkakshuset för ögonen.
Jag kan ju såklart inte hålla mig utan går in och fnissar lite, försöker få honom att tycka det är charmigt att delarna blev alldeles för tjocka och mjuka och förmodligen kommer falla sönder...men han ser inte det roliga, utan bakar om. Och han ska minsann bli klar samma dag. Även om han så ska missa Downton Abbey på kuppen så ska han bli klar. Jag vet att han inte kommer bli det, och suckar lite.
En stund senare går jag in, lite mer frustrerad eftersom jag tycker det finns annat att göra. Barnen behöver få mat i sig, och kanske kan han hjälpa till att underhålla dem lite? Inte det nej...till slut blir jag såklart arg och kallar honom besatt, men får genast dåligt samvete.
Det luktar gott från köket. Ibland luktar det bränt också, och då vet jag att svordomarna snart haglar därifrån. Julmusiken har bytts ut till hårdrock. Och konstigt nog finns inget pepparkakshus i sikte. Det ligger bara en massa delar överallt; på diskbänken, på matbordet, balanserandes på en plåt ovanpå kylskåpet. Det är ett kaos i köket utan dess like, med disk överallt, alla husdelar, och så mjöl och glasyr lite här och där.
När jag skriver det här är det söndag. Min man lovade att huset skulle vara klart igår. Nu har han lovat att det blir idag. Jag ber en stilla bön om att det blir så. Att det inte blir som förra året när delarna låg i köket tills långt efter jul då de hamnade i soporna. Fast det var ju delarna till hus nummer två förresten, han hade ju redan bakat ett som han inte var nöjd med.
Kanske är jag lite avundsjuk? Att han har hittat nåt som han brinner så för, medan jag mest går runt och suckar och på sin höjd bloggar lite (och sköter barnen eftersom ingen annan gör det i och för sig). Kanske kan jag bli mästare i att göra kola, i att städa eller i att slå in julklappar snyggt? Nja, får fundera på det. Jag har säkert några dygn på mig att fundera, för jag räknar inte med att få tillträde till köket förrän framåt nästa helg. Det får nog bli hämtpizza imorgon och i övermorgon och dagen efter det, och så får jag se till att barnen äter ordentligt i förskola och skola.
Jag hoppas att jag nästa lördag eller så får skåda bygget, det färdiga pepperkakshuset som minsann inte ser köpt ut. Bredvid står min stolte man med mjöl i håret och glasyr på kinden och strålar med ögonen och säger nåt i stil med: "jag sa ju att det inte var så svårt".
Ja, min man älskar att baka pepparkakshus. Det älskar jag honom för. Kanelmycket.
För övrigt:
- ...insåg jag igår att m in 8-åring simmar snabbare än vad jag gör...
- ...känns det lite tomt att det inte är Bron ikväll.
- ...är det snart jullov:)!
