På facebook har jag också på senare tid sett några som har lagt ut att de vill låna ut sin husvagn eller sin sommarstuga till människor som har det sämre ställt, föräldrar som inte har råd att ta sina barn på semester. Vad fint! På riktigt! Samtidigt lite skrämmande, att det ska behövas. Att klyftorna har ökat i samhället. Att vissa har råd att åka på semester, andra har det inte. Kanske har det alltid varit så, men jag får ändå känslan av att gapet har ökat. Själv har jag ju tack vare jobbskatteavdraget fått någon tusenlapp mer i månaden att spendera. Min man däremot, som i perioder är arbetslös, står kvar och stampar på samma arbetslöshetsersättning, så för vårt hushåll går det väl på ett ut. Hans ersättning står still (sänktes nog till och med för något år sedan), för att jag ska kunna få lite mer i min plånbok. Jag som ju faktiskt jobbar 100 % hela året måste ju belönas!
På mitt jobb diskuterade vi för någon vecka sedan "Obamacare", och varför så många amerikaner är emot sjukvårdsreformen. Frågan ställdes till vår arbetskamrat som kommer från USA och hon sade ungefär att amerikaner inte har den tradition som vi har i Sverige att tänka solidariskt, lite "en för alla, alla för en". Däremot finns det mycket välgörenhet i USA konstaterade vi. Är det dit vi är på väg i Sverige? Jag hoppas verkligen inte det, men när så många de senaste åren glatt sig över att just de har fått mer i plånboken men inte funderat på hur det gått till, och om någon annan fått ge avkall, så blir jag ju lite nervös...Och Rot och Rut och allt vad det heter, har människor verkligen fått mer jobb pga de systemen eller har det endast fört med sig att medel- och överklassen har kunnat få sina hem städade?
Vi tecknar privata sjukförsäkringar som aldrig förr (ja, de som har råd förstås, bland annat jag själv!), många väljer att gå ur facket för att spara några hundralappar i månaden, eller så går de ur svenska kyrkan av samma anledning, fast oftast skyller de ju på att de inte är troende. Inte en tanke på att kyrkan gör mycket bra också, hjälper människor som samhället vänt ryggen till. Vi tänker mer och mer på oss själva, mindre på kollektivet, våra medmänniskor, vår omvärld. Eller? Har solidaritetstanken fått ge avkall för större egoism? Har "en för alla, alla för en", ersatts av "tänk på dig själv och skit i andra"? Nej, nu är jag väl alldeles för negativ...? Det finns ju så fina medmänniskor som engagerar sig, som kämpar för det de tror på, och som delar med sig till de som har det sämre. Och som jag skrev förut; det är valår nu, och då borde vi ju alla engagera oss för att styra samhället i den riktning vi själva tror på. Eller? För då gäller det ju att vi alla orkar ta i det som kan kännas svårt och tungt, orkar tänka till några varv och engagera oss i olika frågor, som inte rör vädret eller melodifestivalen. Tyvärr var folk mer benägna att rösta i melodifestivalen än i EU-valet...och media hjälper ju inte alltid till att skapa opinion, när det tycks viktigare att rapportera om prinsar som förlovat sig och skitväder än om hur situationen ser ut tex i Irak...
Personligen gillar jag valår. Det ska bli spännande att följa debatterna i Almedalen, och jag ser med spänning fram emot valet i höst. En sak kan ni väl lova mig; att ni går och röstar i höst! Era röster är precis lika mycket värda som alla andras! Jag kan förresten avslöja att även jag röstade i melodifestivalen (det ena behöver ju inte ta ut det andra!). Och jag tycker att vädret suger, det suger rejält!
För övrigt:
- ...vill jag rekommendera Derek på Netflix. Överdrivet mycket snusk ibland, men mycket värme och humor!
- ...hade vi det fantastiskt skoj på Kolmården.
- ...har vi nu bott i Säter i snart två år. Nästan rekord för mig att bo så länge på samma ställe:)!
