En hyllningskavalkad

Välkomna till min alldeles egna gala där jag ska hylla mina hjältar! Eftersom jag inte vill att inlägget ska bli en hel bok har jag valt att koncentrera mig på dem som blev hjältar i mina ögon under min sjuk- och rehabiliteringstid. De flesta kommer ju aldrig få veta att jag hyllar dem här, men det är ju tanken (och skriften) som räknas, eller hur?

Först och främst vill jag hylla min familj! Familjen Berner (och dit räknas även moster Maggan), min omtalade, välartade (!) , mytomspunna, roliga, knasiga familj! Jag har sagt det förr men det tål ju att upprepas om och om igen; utan er vet jag inte om jag hade fixat den där resan! All omtanke och kärlek som ni visade genom att mata mig med kinamix ur en termos, med att ta mig ut på rullstolspromenader, genom att borsta mitt hår och böja mina förlamade ben, genom att smeka min ledsna kind och framför allt genom att finnas där vare sig jag var vaken eller inte...den omtanken, den kärleken, fick mig att orka vidare (vilket "snyft och larv va?). Ni hoppades, och trodde, åt mig! Hur kan jag någonsin återgälda? Det går ju inte...ledsamt när jag tänker på vad jag utsatte er för! Förutom all oro och stress orsakade jag ju dessutom viktnedgång hos någon av er men viktuppgång hos några andra (tröstätning på pizzerian intill:)). Hörrni, det låter futtigt men TACK, än en gång! Ni är mina främsta hjältar  (ps. snart fyller jag år! ds)

Nästa hyllning går till mina eminenta läkare, särskilt då Jan och Rune, som med sitt engagemang, mod och lyhördhet såg till att jag fick den bästa behandling jag kunde få! Vilka män! Och läkaren som ringde och skällde ut personalen på sjukhusrestaurangen för att jag serverades mos varenda dag, tack till dig! Jag stötte ju på en del andra läkare, och alla var så bra, förutom en viss sadistisk öronläkare som jag hoppas har hittat ett mer passande jobb...fast jag kan inte komma på ett jobb där man ska vara stressad och vresig...

Jag vill höja glaset och skåla för alla mina vänner som klarade av att finnas kvar för mig! Ni kan inte ens ana vad ni betydde (och fortfarande betyder såklart)! Fina du som körde hem mig i elrullstolen när batteriet dött, du som kom till Uppsala och hälsade på när jag ringt och sagt att jag skulle dö, du som fick självaste chefen att ge efter för att köpa ett mjukdjur som fick "kosta vad som helst":). Och så ni som hälsade på när det var lugnt på er jour. Tusen och åter tusen tack! Och tack till en speciell lång vän som fanns där för mig när tankarna på sjukdomen blev som värst efteråt!

Och så all fin sjukhuspersonal! Vilka hjältar och vilka hjärtan det finns inom svensk sjukvård! Som ni tog hand om mig! Ni tog er tid att trösta, ni peppade, ni badade mig och rakade mig (för även på sjukhus ska man tydligen vara fin), ni torkade min rumpa, ni klädde på mig, ni log ursäktande när restaurangen återigen skickat upp en vegobiff med mos...ni stod vid ert ord och gav mig varm choklad när jag blivit opererad i halsen i fem timmar (det skulle ha tagit 20 min). Ni delade med er av mitt liv till mig och ni vågade visa känslor. Tack för orden "det är så förbaskat synd om dig", för det var precis vad jag behövde höra just då. Tack till den snälle killen på ambulansen som sprang efter morfin när jag uppgav att min smärta var en 9:a av 10!  Och tack till dig som försökte få mig att känna mig mer "normal" genom att övertyga mig om att köpa egna trosor och inte använda Landstingets...ett smärre halleluja till dig som inte anmälde mina smått sexuella trakasserier...

Tack till kvinnan på Hjälpmedelscentralen som alltid var så vänlig, som kramade mig och var genuint glad för att jag kunde lämna igen hjälpmedel efter hjälpmedel. Tack till kuratorn som var skojfrisk och som hjälpte mig att få fondmedel till en tvättmaskin (fast när jag väl fick den kunde jag ju utan problem gå ner till tvättstugan:)).

En eloge till mina sjukgymnaster; den käcka, den sympatiska och den snygge:). Och miljoner glada tillrop till Frykcenter, världens bästa rehabiliteringscenter i hjärtat av Torsby.

Jag tror faktiskt att jag till och med ska tacka mig själv; tack för ditt "jävlar anamma" Ida! Nu orkar jag inte skriva tack en gång till, men er som jag har nämnt och er som jag har glömt kommer för alltid att vara mina hjältar!

Vem har du tackat idag?

För övrigt:

• ...har vi fått en ny familjemedlem, kaninen Tomas. Välkommen sötis! 
• ...har vi ätit mos idag (och nej, jag tycker fortfarande inte att det är så gott!)
• ...har jag varit lite käck idag och planterat lökar!

/Ida

Att söka ljuset i slutet av tunneln

Nu har jag gjort det, det hemska, bland det värsta som finns, det som gett mig ångest sedan jag fick kallelsen för tre månader sen; MR-undersökningen, den som får mig att söka ljuset i slutet av tunneln, den som får mig att sjunga barnvisor i mitt huvud i ett febrilt försök att inte tappa kontrollen! Men idag gick det ändå ganska bra. Inte en enda gång behövde de rulla ut mig igen, eller ta om bilder. Kanske berodde det på Stesoliden, eller kanske var det tack vare att ni var många som tänkte på mig? Jag "spelade" upp era fina tillrop i mitt huvud, och då kändes det faktiskt lite lättare att andas. En stund försökte jag mig t.o.m på att muntra upp mig själv med att tänka snuskiga tankar, och jag fnissade lite åt funderingen på om tankarna skulle synas på bilderna...det gick förstås inte att tänka snusk, så jag fick återgå till "en elefant balanserade..."

Vet inte hur många MR jag gjort, men det är många! Här kommer en liten återblick på vad jag skrev om den allra första, som jag gjorde i januari 2004:

Jag ligger alldeles still och lyssnar på en samlingsskiva av Marie Fredriksson. I rummet finns min sambo som ömt smeker mina fötter, samt en tjurig sköterska som för en stund sedan deklarerade att "om du inte ligger helt still så måste vi göra om hela serien och då tar allt bara ännu längre tid. Så ligg still!" I väntrummet sitter två ängsliga systrar och håller alla tummar de har. Magnetröntgen. "Vilket hemskt ord"tänker jag där jag ligger. Och varför tog jag med en skiva med Marie Fredriksson? Hon drabbades ju av en hjärntumör! Fast hon mår väl bättre nu? Fasen, det är klart att de kommer konstatera att även jag har en hjärntumör när jag lyssnar på den här musiken! Vill skrika till sköterskan att de ska byta skiva men jag vågar inte, hon var ju så sur! Och jag vill inte vara till besvär. Så jag ligger snällt kvar genom hela serien med bilder de tar av min hjärna. Vågar knappt andas, än mindre röra på en tå fast jag både vill och behöver. Tänker att snart är åtminstone det värsta över, snart får jag svaret på varför jag har mått så dåligt den senaste tiden. Inget kan vara värre än att befinna sig i ovisshetens vakuum.

Bilder från de senaste månaderna ramlar över mig. Ansiktsförlamningen i höstas, varför tog inte jag och läkarna den på större allvar? Och den fruktansvärda tröttheten! Minns inte när jag var pigg sist. Det måste ha varit i somras. Hela hösten har bara varit en enda lång transportsträcka. Har inte orkat lägga ner någon större energi på arbetet, och efter arbetsdagarnas slut har jag bara kastat mig ner i tv-soffan och hoppats att X och hundarna ska komma hem sent så att jag kan ligga kvar i soffan och bara vila...Tänker tillbaka på julen som ju skulle bli så fantastisk! X var med hem till Uppsala och familjen. Tja, nu blev det ju inte så fantastiskt! Låg mest och sov faktiskt, och så mitt ena ben som vek sig vid flera tillfällen. Och blåsan som krånglade och synen som var så dålig...Och jag insåg väl då att något var fel, men läkarna som jag uppsökte akut sade att det berodde på virus eller möjligen stress.

Bröllopet! Min lillasysters bröllop, som jag var närvarande vid fast ändå inte. Såg i princip ingenting. Stapplade fram i skor med alltför höga klackar på. Drack mycket vin för att det inte skulle vara konstigt om jag vinglade. Lyckades vara med på familjens pinsamma uppträdande (?), men sen satt jag väl mest likt en panelhöna resten av kvällen. 

Tillbaka i Karlstad igen, och jag gick återigen till en läkare. Synen var extremt dålig. Han skickade mig till en optiker som bara kunde konstatera att jag inte såg särskilt mycket alls (typ inte ens den största bokstaven på tavlan!), men efter den omvägen blev jag faktiskt remitterad till en ögonläkare. Usch, vilken skräckfylld dag! Jag satt vid entrén till sjukhuset och väntade på syrran som skulle följa med mig. Klumpen i magen bara växte och växte. Människorna som gick förbi vara bara mörka skuggor. Jag kunde inte läsa på skyltarna. Undrar om andra såg på mig och tänkte att "där sitter en dödssjuk människa?" För så kände jag mig. Dödssjuk. Väl inne hos läkaren fick jag göra diverse test. Han ville ha mycket på fötterna innan han delgav mig sina misstankar, sade han. Jag fick sen sitta i korridoren och vänta tills han kallade in mig. Han såg så allvarlig ut när han kallade in mig! Han frågade om jag ville ha storasyster med mig. Jag sade nej. Det gick en evighet innan han till slut yttrade sin dom: "Jag misstänker starkt att du har MS." Och där öppnade sig avgrunden! Ropade på syrran så att hon fick komma in och krama mig. Fast läkaren var ju inte säker till 100 % och därför skulle jag remitteras till magnetröntgen så fort som möjligt. Det kunde dröja 1-2 veckor. Ångest! Ytterligare väntan. Och tänk om han hade fel och det ändå visade sig att jag hade en obotlig hjärntumör? 

Mina tankar flyter tillbaka till verkligheten, till nuet. Är inte röntgen klar snart? Visst kan jag väl ana att min hjärna är stor (pga min enorma intelligens:)) men det här är ju extremt segt! Och alla ljud! Det knastrar och bankar nåt rent förskräckligt! Lugn Ida, det är nog snart över! Om jag tänker goda, glada tankar kanske jag kan påverka hur hjärnan ser ut? Jag får stå ut, en liten stund till...

För övrigt:

• ...har jag kommit över rädslan för eltandborsten!
• ...funderar jag på om vi ska skaffa ett litet husdjur (jag skyller på barnen men egentligen är det jag som vill!)
• ...kommer snart Homeland, säsong 3!

/Ida

Miraklet Matilda - en kärleksförklaring

Eva Matilda Stefansdotter Berner. Min förstfödda. Mitt första mirakel. Min stora tjej. Hjärtat mitt.
Om du bara visste. Hur mycket jag älskar dig. Men det kan du inte veta. Kanske en dag, när du själv får barn, kommer du att veta men inte förrän då. För kärleken till ett barn går inte att beskriva, knappt att förstå...

Jag har älskat dig sedan dagen jag tog ett graviditetstest på jobbet och höll på att svimma inne på toan. Nej, egentligen kom nog kärleken ännu tidigare, när en doktor talade om för mig att det fanns en chans för mig att få barn trots allt, fast en annan läkare bara givit mig 1 % chans att få bära ett barn i min mage. Redan då började jag hoppas, och längta, och älska, fast då visste jag ju inte vem du var, att du skulle bli det fina resultatet av att mamma och pappa kramades extra länge en kväll, som det står i Bamse:)

Du kom till världen en tordagskväll i oktober. Jag minns att det var en torsdag, för kvällen innan åkte pappa och jag in för att vi trodde det var dags. Men men jag vägrade att åka förrän jag sett klart "Bonde söker fru" och det brukar visas på onsdagar. Hur som helst...efter mycket dramatik kom du så till världen. Den lycka jag kände när jag vaknade ur narkosen och pappa kom och lade dig i min famn hade jag aldrig någonsin upplevt tidigare. Det var en sån självklar kärlek som kom till mig, och det var likaså självklart att den krabat som växt i min mage de senaste 9 månaderna var just du. Som vanligt fäller jag några tårar när jag tänker tillbaka på den stunden. Från det ögonblicket förändrades mitt liv. I det ögonblicket fanns bara du och jag och pappa och jag visste att du skulle förändra och förbättra mitt liv, och att jag skulle göra allt som stod i min makt för att hjälpa dig på din väg genom livet.

Jag ser mycket av mig själv i dig, och mycket från din pappa. Men sen finns det mycket som är bara DU. Från mig har du (förutom intelligensen och ditt vackra utseende:)) ärvt din visuella humor. Det är jag glad för. Redan som liten började du skratta åt föremål som såg roliga ut, och började få bilder i ditt huvud av knasiga ting...tänk vad vi har fantiserat tillsammans, och skrattat åt våra påhittade texter. Du har kanske en av världens barnsligaste mammor, som du konstaterade själv en gång: "mamma, du skrattar åt bajs och du är 39 år. Jag är bara 5".

Något som utmärker dig mer är ditt heta temperament och din känslighet. Du är försiktig och har en integritet, du släpper inte vem som helst in på livet. Jag älskar din känsliga sida, du är tydlig med dina känslor och du har inga problem att visa dom. Jag kommer för alltid minnas nyårsafton förra året när vi såg en film som handlade om kärleken mellan en flicka och hennes mamma. Vi grät båda två. Jag såg hur tårarna sipprade nerför dina kinder som bar spår av godis och chips. 

Mamma och pappa lever inte tillsammans, och det gör ont i mig när du uttrycker hur mycket du saknar pappa. Och det kan även göra ont i hjärtat av saknad. Fast att vi ibland bråkar mycket och länge så brukar jag börja längta efter dig i samma sekund som du åker ifrån mig. Men jag vet ju att du har det bra hos pappa. Som jag har sagt många gånger; din pappa är en fantastisk man! Jag hoppas att vi alltid kommer att kunna vara bra vänner, och framför allt bra samarbetande föräldrar till vår fina tjej!

Jag är så nyfiken inför hur ditt liv kommer att bli, och jag hoppas att jag får följa dig länge. Kommer du börja spela fotboll, eller blir det dans eller teater eller orientering, eller ingenting? Vem blir din bästis? Vill du studera? Vad kommer du att jobba med? Kommer du att gifta dig med en man (eller kvinna?)? Får du barn? Vilka utmaningar kommer du att ställas inför? Men det viktigaste av allt; får du vara frisk och kommer du att ha det bra? Det är de absolut viktigaste beståndsdelarna i livet! Att få vara frisk och att få känns sig tillfreds med livet (lyckan kommer och går)! 

Eva Matilda Stefansdotter Berner. Min förstfödda. Mitt första mirakel. Min stora tjej. Hjärtat mitt.
Jag älskar dig. Till månen och tillbaka. För evigt och vad som än händer. Så mycket att jag knappt kan förstå det själv. Eller beskriva. Men nu har jag i alla fall försökt.


För övrigt:

• ...är vi lyckliga över att få bo kvar i vår lägenhet! Nu skulle vi "bara" vilja ha ett bubbelbadkar!
• ...har vi 20 paket Löfbergs Lila i skafferiet. Vem vill komma hit och dricka kaffe?
• ...är jag stolt över min nya husliga sida. Denna helg har jag åstadkommit hembakat bröd, egen müsli och en god äppelpaj.

/Ida

Den ädla konsten att dejta

Mooooooahahahaha, vilken härligt ironisk rubrik det blev på det här inlägget. Jag är sannerligen ingen fena på att dejta. Men, jag tycker ju (tyckte, numera är jag ju lyckligt gift:)) att det oftast är så roligt att dejta, att få lära känna någon oftast okänd person litegrann eller mycket! Jag gillar ju programmet "De dejtbara", och det inspirerade mig til att skriva detta inlägg. För inte stoppade permobilen mig från att dejta! Men vi börjar inte där...

Jag minns min första "dejt", i tidiga tonåren, och den var väl kanske inte så lyckad. Jag och en kompis hade fått kontakt med två killar på "Heta linjen" (ja, jag är gammal!), och efter några samtal bestämt träff med dem nere vid Sunnersta-kiosken. Det var liksom lite dömt att misslyckas eftersom pojkspolingarna i sista samtalet sagt att "bara inte någon av er är rödhårig, för vi avskyr rött hår". Öh, kan inte riktigt minnas hur vi tänkte kompisen och jag, men jag gick ju ändå dit med mitt MYCKET röda hår och låtsades typ som ingenting. Kanske tänkte jag att de inte skulle se mitt långa röda hår? Eller var jag redan då så naiv att jag trodde två coola killar skulle bortse från hårfärgen när de upptäckte min personlighet? De försökte aldrig ens upptäcka min personlighet för de sprang därifrån...

Under åren av växande bröst, finnar och sprutande hormoner var nog det närmaste en dejt jag kom när jag skrev brev till min algeriske brevvän. Det var rätt kul ända tills jag tackade nej till hans förslag om giftermål och i retur fick ett brev där han uttryckte hur sårad han var och att jag förstört hans och hans mormors (?) liv.

Vid 17 års ålder hade jag min första riktiga dejt med en kille jag träffat i Stockholm och var sååå förtjust i. Han flög ner från Östersund för att träffa mig. Med fjärilar i magen stod jag på Centralstationen i Uppsala och väntade. Och väntade. Och väntade. Och åkte hem. Han i sin tur stod på busstationen och väntade. Och väntade. Och väntade. Och flög hem. På den tiden hade man inga mobiler, men dagen efter fick vi kontakt med varandra och var sedan ett par i några år. Min första kärlek:)!

Efter honom kom studentåren med måånga dejter, och jag varken kan eller vill återge alla här. Men ett litet tips kan jag ge; om ni sätter in en kontaktannons i en tidning ska ni inte skriva under med signaturen "eldig skorpion" (jag tänkte på håret), det ger tydligen lite andra signaler än man kanske tänkt sig...å, och så måste jag ju berätta om en kille som jag träffat på nation och som bjöd ut mig på middag. Jag tyckte han var så generös eftersom han gav intrycket att han skulle betala, och vi beställde mycket, både flera rätter och så en massa god dryck till. Så helt plötsligt viskar han "vi tar en springnota", drar upp mig och vi springer iväg...jag har aldrig vågat gå tillbaka till det stället!  Slutligen, man ska inte låtsas att man är bra på backhoppning när man inte är det, det kan avslöjas:)

Visst har jag träffat en del trevliga (och inte så trevliga) killar på krogen men de senaste typ 15 åren har väl nätdejtandet mer varit min grej. Jag tycker att man där har möjlighet att lära känna någon rätt bra genom att skriva till varandra. Sen ska man ju inte som jag bjuda hem någon till sig på första dejten, självklart ska man ses på allmän plats. Jag hade dock säkrat upp med min lillasyster, vi gjorde upp att jag skulle skicka henne ett sms en bit in på dejten för att tala om att allt var ok. En gång kom dejten långväga ifrån. Efter en stund gick jag in på toaletten och skrev till syrran: "han har värsta farsanmuschen (liknande mustasch som vår pappa alltså)!!! men jag lever och vi har trevligt...sänd...och jag hör hur det plingar till utanför och inser att jag skickat sms:et till honom. Så pinsamt! Tur han hade humor, annars hade vi inte levt tillsammans i några år och fått ett barn ihop:)!

Sen var det ju det här med att dejta i permobil. När jag skrevs ut från sjukhuset var jag ju ofrivilligt singel och efter några månader började jag såklart längta efter att träffa någon. Jag gick på krogen med käpp och peruk, och jag tog med rollatorn på fest! Ärligt talat, jag brydde mig inte så mycket om vad folk skulle säga. Och kanske var jag sådär skönt naiv igen (som när jag gick för att träffa någon som uttryckt att han hatade rött hår), och tänkte att männen skulle se förbi käppen/rollatorn/permobilen och se MIG, personen som kände sig nästan som innan hon blev sjuk och nu ville ha någon, eller åtminstone ett ligg:). Och de riktiga männen gjorde ju just det, de såg Ida, inte en tjej som satt i permobil eller hade en peruk som flög av när det blåste...elelr så gillade de mig trots det! Och de andra fjantarna, de som frågade om jag hade så runt huvud för att jag blivit transplanterad eller som skämdes när de gick bredvid mig och min 3-hjuliga cykel, de gav jag blanka fan i. Det ska ni banne mig komma ihåg; man är inte sin sjukdom eller sitt funktionshinder, man är så mycket mer!

För övrigt:

• ...ska vi ha tjejkväll ikväll mina döttrar och jag. Det går mest ut på att vi ska kramas och käka chips och ostbågar:)
• ...finns det många runtom mig som har det svårt nu. Jag tänker på er!
• ...närmar sig min födelsedag med stora kliv!

/Ida