En hyllningskavalkad

Välkomna till min alldeles egna gala där jag ska hylla mina hjältar! Eftersom jag inte vill att inlägget ska bli en hel bok har jag valt att koncentrera mig på dem som blev hjältar i mina ögon under min sjuk- och rehabiliteringstid. De flesta kommer ju aldrig få veta att jag hyllar dem här, men det är ju tanken (och skriften) som räknas, eller hur?

Först och främst vill jag hylla min familj! Familjen Berner (och dit räknas även moster Maggan), min omtalade, välartade (!) , mytomspunna, roliga, knasiga familj! Jag har sagt det förr men det tål ju att upprepas om och om igen; utan er vet jag inte om jag hade fixat den där resan! All omtanke och kärlek som ni visade genom att mata mig med kinamix ur en termos, med att ta mig ut på rullstolspromenader, genom att borsta mitt hår och böja mina förlamade ben, genom att smeka min ledsna kind och framför allt genom att finnas där vare sig jag var vaken eller inte...den omtanken, den kärleken, fick mig att orka vidare (vilket "snyft och larv va?). Ni hoppades, och trodde, åt mig! Hur kan jag någonsin återgälda? Det går ju inte...ledsamt när jag tänker på vad jag utsatte er för! Förutom all oro och stress orsakade jag ju dessutom viktnedgång hos någon av er men viktuppgång hos några andra (tröstätning på pizzerian intill:)). Hörrni, det låter futtigt men TACK, än en gång! Ni är mina främsta hjältar  (ps. snart fyller jag år! ds)

Nästa hyllning går till mina eminenta läkare, särskilt då Jan och Rune, som med sitt engagemang, mod och lyhördhet såg till att jag fick den bästa behandling jag kunde få! Vilka män! Och läkaren som ringde och skällde ut personalen på sjukhusrestaurangen för att jag serverades mos varenda dag, tack till dig! Jag stötte ju på en del andra läkare, och alla var så bra, förutom en viss sadistisk öronläkare som jag hoppas har hittat ett mer passande jobb...fast jag kan inte komma på ett jobb där man ska vara stressad och vresig...

Jag vill höja glaset och skåla för alla mina vänner som klarade av att finnas kvar för mig! Ni kan inte ens ana vad ni betydde (och fortfarande betyder såklart)! Fina du som körde hem mig i elrullstolen när batteriet dött, du som kom till Uppsala och hälsade på när jag ringt och sagt att jag skulle dö, du som fick självaste chefen att ge efter för att köpa ett mjukdjur som fick "kosta vad som helst":). Och så ni som hälsade på när det var lugnt på er jour. Tusen och åter tusen tack! Och tack till en speciell lång vän som fanns där för mig när tankarna på sjukdomen blev som värst efteråt!

Och så all fin sjukhuspersonal! Vilka hjältar och vilka hjärtan det finns inom svensk sjukvård! Som ni tog hand om mig! Ni tog er tid att trösta, ni peppade, ni badade mig och rakade mig (för även på sjukhus ska man tydligen vara fin), ni torkade min rumpa, ni klädde på mig, ni log ursäktande när restaurangen återigen skickat upp en vegobiff med mos...ni stod vid ert ord och gav mig varm choklad när jag blivit opererad i halsen i fem timmar (det skulle ha tagit 20 min). Ni delade med er av mitt liv till mig och ni vågade visa känslor. Tack för orden "det är så förbaskat synd om dig", för det var precis vad jag behövde höra just då. Tack till den snälle killen på ambulansen som sprang efter morfin när jag uppgav att min smärta var en 9:a av 10!  Och tack till dig som försökte få mig att känna mig mer "normal" genom att övertyga mig om att köpa egna trosor och inte använda Landstingets...ett smärre halleluja till dig som inte anmälde mina smått sexuella trakasserier...

Tack till kvinnan på Hjälpmedelscentralen som alltid var så vänlig, som kramade mig och var genuint glad för att jag kunde lämna igen hjälpmedel efter hjälpmedel. Tack till kuratorn som var skojfrisk och som hjälpte mig att få fondmedel till en tvättmaskin (fast när jag väl fick den kunde jag ju utan problem gå ner till tvättstugan:)).

En eloge till mina sjukgymnaster; den käcka, den sympatiska och den snygge:). Och miljoner glada tillrop till Frykcenter, världens bästa rehabiliteringscenter i hjärtat av Torsby.

Jag tror faktiskt att jag till och med ska tacka mig själv; tack för ditt "jävlar anamma" Ida! Nu orkar jag inte skriva tack en gång till, men er som jag har nämnt och er som jag har glömt kommer för alltid att vara mina hjältar!

Vem har du tackat idag?

För övrigt:

• ...har vi fått en ny familjemedlem, kaninen Tomas. Välkommen sötis! 
• ...har vi ätit mos idag (och nej, jag tycker fortfarande inte att det är så gott!)
• ...har jag varit lite käck idag och planterat lökar!

/Ida