Att söka ljuset i slutet av tunneln

Nu har jag gjort det, det hemska, bland det värsta som finns, det som gett mig ångest sedan jag fick kallelsen för tre månader sen; MR-undersökningen, den som får mig att söka ljuset i slutet av tunneln, den som får mig att sjunga barnvisor i mitt huvud i ett febrilt försök att inte tappa kontrollen! Men idag gick det ändå ganska bra. Inte en enda gång behövde de rulla ut mig igen, eller ta om bilder. Kanske berodde det på Stesoliden, eller kanske var det tack vare att ni var många som tänkte på mig? Jag "spelade" upp era fina tillrop i mitt huvud, och då kändes det faktiskt lite lättare att andas. En stund försökte jag mig t.o.m på att muntra upp mig själv med att tänka snuskiga tankar, och jag fnissade lite åt funderingen på om tankarna skulle synas på bilderna...det gick förstås inte att tänka snusk, så jag fick återgå till "en elefant balanserade..."

Vet inte hur många MR jag gjort, men det är många! Här kommer en liten återblick på vad jag skrev om den allra första, som jag gjorde i januari 2004:

Jag ligger alldeles still och lyssnar på en samlingsskiva av Marie Fredriksson. I rummet finns min sambo som ömt smeker mina fötter, samt en tjurig sköterska som för en stund sedan deklarerade att "om du inte ligger helt still så måste vi göra om hela serien och då tar allt bara ännu längre tid. Så ligg still!" I väntrummet sitter två ängsliga systrar och håller alla tummar de har. Magnetröntgen. "Vilket hemskt ord"tänker jag där jag ligger. Och varför tog jag med en skiva med Marie Fredriksson? Hon drabbades ju av en hjärntumör! Fast hon mår väl bättre nu? Fasen, det är klart att de kommer konstatera att även jag har en hjärntumör när jag lyssnar på den här musiken! Vill skrika till sköterskan att de ska byta skiva men jag vågar inte, hon var ju så sur! Och jag vill inte vara till besvär. Så jag ligger snällt kvar genom hela serien med bilder de tar av min hjärna. Vågar knappt andas, än mindre röra på en tå fast jag både vill och behöver. Tänker att snart är åtminstone det värsta över, snart får jag svaret på varför jag har mått så dåligt den senaste tiden. Inget kan vara värre än att befinna sig i ovisshetens vakuum.

Bilder från de senaste månaderna ramlar över mig. Ansiktsförlamningen i höstas, varför tog inte jag och läkarna den på större allvar? Och den fruktansvärda tröttheten! Minns inte när jag var pigg sist. Det måste ha varit i somras. Hela hösten har bara varit en enda lång transportsträcka. Har inte orkat lägga ner någon större energi på arbetet, och efter arbetsdagarnas slut har jag bara kastat mig ner i tv-soffan och hoppats att X och hundarna ska komma hem sent så att jag kan ligga kvar i soffan och bara vila...Tänker tillbaka på julen som ju skulle bli så fantastisk! X var med hem till Uppsala och familjen. Tja, nu blev det ju inte så fantastiskt! Låg mest och sov faktiskt, och så mitt ena ben som vek sig vid flera tillfällen. Och blåsan som krånglade och synen som var så dålig...Och jag insåg väl då att något var fel, men läkarna som jag uppsökte akut sade att det berodde på virus eller möjligen stress.

Bröllopet! Min lillasysters bröllop, som jag var närvarande vid fast ändå inte. Såg i princip ingenting. Stapplade fram i skor med alltför höga klackar på. Drack mycket vin för att det inte skulle vara konstigt om jag vinglade. Lyckades vara med på familjens pinsamma uppträdande (?), men sen satt jag väl mest likt en panelhöna resten av kvällen. 

Tillbaka i Karlstad igen, och jag gick återigen till en läkare. Synen var extremt dålig. Han skickade mig till en optiker som bara kunde konstatera att jag inte såg särskilt mycket alls (typ inte ens den största bokstaven på tavlan!), men efter den omvägen blev jag faktiskt remitterad till en ögonläkare. Usch, vilken skräckfylld dag! Jag satt vid entrén till sjukhuset och väntade på syrran som skulle följa med mig. Klumpen i magen bara växte och växte. Människorna som gick förbi vara bara mörka skuggor. Jag kunde inte läsa på skyltarna. Undrar om andra såg på mig och tänkte att "där sitter en dödssjuk människa?" För så kände jag mig. Dödssjuk. Väl inne hos läkaren fick jag göra diverse test. Han ville ha mycket på fötterna innan han delgav mig sina misstankar, sade han. Jag fick sen sitta i korridoren och vänta tills han kallade in mig. Han såg så allvarlig ut när han kallade in mig! Han frågade om jag ville ha storasyster med mig. Jag sade nej. Det gick en evighet innan han till slut yttrade sin dom: "Jag misstänker starkt att du har MS." Och där öppnade sig avgrunden! Ropade på syrran så att hon fick komma in och krama mig. Fast läkaren var ju inte säker till 100 % och därför skulle jag remitteras till magnetröntgen så fort som möjligt. Det kunde dröja 1-2 veckor. Ångest! Ytterligare väntan. Och tänk om han hade fel och det ändå visade sig att jag hade en obotlig hjärntumör? 

Mina tankar flyter tillbaka till verkligheten, till nuet. Är inte röntgen klar snart? Visst kan jag väl ana att min hjärna är stor (pga min enorma intelligens:)) men det här är ju extremt segt! Och alla ljud! Det knastrar och bankar nåt rent förskräckligt! Lugn Ida, det är nog snart över! Om jag tänker goda, glada tankar kanske jag kan påverka hur hjärnan ser ut? Jag får stå ut, en liten stund till...

För övrigt:

• ...har jag kommit över rädslan för eltandborsten!
• ...funderar jag på om vi ska skaffa ett litet husdjur (jag skyller på barnen men egentligen är det jag som vill!)
• ...kommer snart Homeland, säsong 3!

/Ida