Jag minns min första "dejt", i tidiga tonåren, och den var väl kanske inte så lyckad. Jag och en kompis hade fått kontakt med två killar på "Heta linjen" (ja, jag är gammal!), och efter några samtal bestämt träff med dem nere vid Sunnersta-kiosken. Det var liksom lite dömt att misslyckas eftersom pojkspolingarna i sista samtalet sagt att "bara inte någon av er är rödhårig, för vi avskyr rött hår". Öh, kan inte riktigt minnas hur vi tänkte kompisen och jag, men jag gick ju ändå dit med mitt MYCKET röda hår och låtsades typ som ingenting. Kanske tänkte jag att de inte skulle se mitt långa röda hår? Eller var jag redan då så naiv att jag trodde två coola killar skulle bortse från hårfärgen när de upptäckte min personlighet? De försökte aldrig ens upptäcka min personlighet för de sprang därifrån...
Under åren av växande bröst, finnar och sprutande hormoner var nog det närmaste en dejt jag kom när jag skrev brev till min algeriske brevvän. Det var rätt kul ända tills jag tackade nej till hans förslag om giftermål och i retur fick ett brev där han uttryckte hur sårad han var och att jag förstört hans och hans mormors (?) liv.
Vid 17 års ålder hade jag min första riktiga dejt med en kille jag träffat i Stockholm och var sååå förtjust i. Han flög ner från Östersund för att träffa mig. Med fjärilar i magen stod jag på Centralstationen i Uppsala och väntade. Och väntade. Och väntade. Och åkte hem. Han i sin tur stod på busstationen och väntade. Och väntade. Och väntade. Och flög hem. På den tiden hade man inga mobiler, men dagen efter fick vi kontakt med varandra och var sedan ett par i några år. Min första kärlek:)!
Efter honom kom studentåren med måånga dejter, och jag varken kan eller vill återge alla här. Men ett litet tips kan jag ge; om ni sätter in en kontaktannons i en tidning ska ni inte skriva under med signaturen "eldig skorpion" (jag tänkte på håret), det ger tydligen lite andra signaler än man kanske tänkt sig...å, och så måste jag ju berätta om en kille som jag träffat på nation och som bjöd ut mig på middag. Jag tyckte han var så generös eftersom han gav intrycket att han skulle betala, och vi beställde mycket, både flera rätter och så en massa god dryck till. Så helt plötsligt viskar han "vi tar en springnota", drar upp mig och vi springer iväg...jag har aldrig vågat gå tillbaka till det stället! Slutligen, man ska inte låtsas att man är bra på backhoppning när man inte är det, det kan avslöjas:)
Visst har jag träffat en del trevliga (och inte så trevliga) killar på krogen men de senaste typ 15 åren har väl nätdejtandet mer varit min grej. Jag tycker att man där har möjlighet att lära känna någon rätt bra genom att skriva till varandra. Sen ska man ju inte som jag bjuda hem någon till sig på första dejten, självklart ska man ses på allmän plats. Jag hade dock säkrat upp med min lillasyster, vi gjorde upp att jag skulle skicka henne ett sms en bit in på dejten för att tala om att allt var ok. En gång kom dejten långväga ifrån. Efter en stund gick jag in på toaletten och skrev till syrran: "han har värsta farsanmuschen (liknande mustasch som vår pappa alltså)!!! men jag lever och vi har trevligt...sänd...och jag hör hur det plingar till utanför och inser att jag skickat sms:et till honom. Så pinsamt! Tur han hade humor, annars hade vi inte levt tillsammans i några år och fått ett barn ihop:)!
Sen var det ju det här med att dejta i permobil. När jag skrevs ut från sjukhuset var jag ju ofrivilligt singel och efter några månader började jag såklart längta efter att träffa någon. Jag gick på krogen med käpp och peruk, och jag tog med rollatorn på fest! Ärligt talat, jag brydde mig inte så mycket om vad folk skulle säga. Och kanske var jag sådär skönt naiv igen (som när jag gick för att träffa någon som uttryckt att han hatade rött hår), och tänkte att männen skulle se förbi käppen/rollatorn/permobilen och se MIG, personen som kände sig nästan som innan hon blev sjuk och nu ville ha någon, eller åtminstone ett ligg:). Och de riktiga männen gjorde ju just det, de såg Ida, inte en tjej som satt i permobil eller hade en peruk som flög av när det blåste...elelr så gillade de mig trots det! Och de andra fjantarna, de som frågade om jag hade så runt huvud för att jag blivit transplanterad eller som skämdes när de gick bredvid mig och min 3-hjuliga cykel, de gav jag blanka fan i. Det ska ni banne mig komma ihåg; man är inte sin sjukdom eller sitt funktionshinder, man är så mycket mer!
För övrigt:
- ...ska vi ha tjejkväll ikväll mina döttrar och jag. Det går mest ut på att vi ska kramas och käka chips och ostbågar:)
- ...finns det många runtom mig som har det svårt nu. Jag tänker på er!
- ...närmar sig min födelsedag med stora kliv!
/Ida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar