"Ibland snuddar jag vid tanken att jag inte vill leva längre. Jag passar inte in. Den här världen är inte för mig längre. Det finns en sån sorg inom mig, var ska jag göra av den? Vad ska jag göra när det känns som om jag har en snara kring mitt hjärta, när syret inte når fram till mitt innersta? Och var finns alla? Alla som stöttade mig under tiden jag var så dålig, var finns de nu? I ett nyinköpt hus, på en resa någonstans, på väg att bilda familj, på väg bort, mot framtiden. De lever vidare, förstås och som sig bör, men jag står kvar och stampar. Ett steg fram och två steg bak, två steg fram och ett steg tillbaka...
Jag har blivit lämnad kvar. Inte bara lämnad vid altaret utan lämnad mitt i livet. Hur går man vidare då? När alla andra har någon att planera framtiden med, och de inte längre vill eller orkar eller ens ska sätta mig i främsta rummet. Hur lär jag mig att handskas med det faktum att den som stod mig närmast slutade att älska mig när livet blev som svårast? Han som någon månad tidigare ville dela sitt liv med mig, han som skrev små gulliga lappar till mig varje morgon, han som hävdade att han aldrig älskat någon så som han älskade mig...hur lär man sig att klara sig själv? Hur ska jag ens stå ut med mig själv? Och varför kan jag inte bara nöja mig med att jag är i livet? Hur mirakulöst är inte det? Livet är ju så fantastiskt! Eller? Fy fan, vad jag är otacksam! Kanske hade det varit bättre om de hade lagt ner en miljon på att rädda någon annan, någon som kunde värdesätta det mer? Någon som hade en partner som fanns kvar, som red ut stormen, som fortfarande älskade. Gör det verkligen någon skillnad att jag överlevde? Vad tillför jag världen mer än bitterhet och brist på tacksamhet? Jag borde för fan bara vara glad och tacksam men jag kan inte. Varför? Vad är det för fel på mig som inte kan vara lycklig, som inte kan bli älskad fullt ut? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag ibland snuddar vid tanken att jag inte vill leva längre."
Ajaj, så deppigt! Vill knappt minnas att det var så här tungt men det var det faktiskt. Jag förstod det ju inte då men jag var på väg in i en depression, som det krävdes medicin och terapi för att bryta. Halleluja för Frykcenter som tog tag i mig när jag mådde som sämst! Och tack och lov för familjen och för vänner, nya som gamla, som stod pall, som orkade med mig när jag inte var rolig att vara med alls. Och slutligen, det var ju det här med Glamour...när jag låg på morgnarna i min säng och inte orkade ta mig ur den och allt kändes totalt nattsvart så låg jag och tänkte på Glamour och på vad som skulle hända i nästa avsnitt. Tack vare Glamour hade jag dessutom något att hänga upp mig på varje vardag, det återkom, det svek inte...och jag slapp tänka på mig eget liv en stund...nästa gång ska jag skriva om något roligare hörrni, jag lovar!
För övrigt:
- ...bjuder hösten på sin första vab-dag idag
- ...ska jag äntligen skaffa nya glasögon
- ..är jag så tacksam att ni är några som läser det här!
/Ida
Intressant läsning. Tack för att du delar med dig. Vid stora livsomvälvande förändringar som sätter stopp för det man trott var en självklar framtid kommer de här tankarna. Livet skall möbleras om och anpassas till de förusättningar man är lämnad med. ...men om man inte vill acceptera och sneglar på vänner, bekanta och familj som fått vara friska. Avundsjuka, ilska och frustration över en icke önskad situation. Din text illustrerar så väl vad du tänkte just då. Jag är glad för din skull att du fann en ny man, fått dina barn och fått ett nytt liv efter din sjukdom. Kram!
SvaraRadera