Jag var faktiskt ganska blyg när jag var liten, så att göra redovisningar till ett skådespel blev tidigt strategi för att klara av dem. Jag utmanade även mig själv genom att vara med på klassens timme eller spela upp mordpjäser som jag skrivit själv (och där jag alltid spelade mördaren). Och senare blev det teater och studentspex.
Kommer ni ihåg när ni var i tonåren och satt och busringde (kom igen ni, jag är säker på att de flesta har gjort det nångång)? Det var ju så kul! Bästisen och jag tyckte vi var otroligt roliga när vi ringde till järnaffären och skrek att "vi måste ha ett järn!" Och vad vi fnissade jämt och ständigt! Jag brukade få gå ut från lektionerna för att jag fnissade för mycket. När jag lugnat ner mig i korridoren gick jag in igen, bara för att få en ny fnissattack...härligt med fniss!
Det var väl inte så att humorn flödade överlag när jag låg på sjukhus, men faktiskt kunde jag på nätterna, morfinpåverkad som jag var, fnissa i mörkret när jag tänkte på hur sköterskorna inte kunde med den nya liften och höll på att tappa mig i golvet, eller när syrran höll på att tappa rullstolen (med mig i) när vi var på promenad i slottsbacken...förlåt syrran, vet att du inte tyckte det var kul men för mig var det ju en happening, och seriöst; det hade i alla fall varit ett annorlunda sätt att dö på... eller när mamma myntade uttrycket "morgonstånd har guld i mund":). En gång, när jag började bli lite bättre, så kunde jag inte låta bli att skoja lite med en av de manliga sköterskorna. Jag hade påsar fyllda med nåt (!) som jag tränade handstyrka med. De lade jag under tröjan och påpekade sedan för sköterskan att mina bröst blivit så konstiga och kunde det vara en bieffekt av medicinen (minns du Gusan?)? Han såg lite förlägen ut.
Humor och skratt har burit mig genom livet. Jag älskar att skratta och jag har lätt för att göra det. Det är få förunnat och jag är tacksam att jag så lätt kan se det roliga i saker och ting, kunna skrynkla ihop ansiktet i en riktig fulgrimasch och skratta så tårarna flödar och jag kiknar efter luft...(min man tycker att jag är rätt jobbig kan jag lova!). Jag tror det är en fantastisk medicin i livets ofta svåra tillvaro.Förmodligen är jag en av Sveriges barnsligaste mammor, men jag vill ha roligt med mina barn, skratta med dem,och visa att livet ska vara roligt att leva, och att man överlever morgondagen även om man gör bort sig lite...
Vad jag har gjort bort mig under mina 40 (snart 41) år på jorden! Jag har gått med kjolen innanför trosorna, jag har haft en bajskorv på huvudet, jag har skrattat i helt fel stunder, jag har skyndsamt tagit min väska som gått sönder och hade ett par av mina (fula givetvis) trosor liggandes på sig när alla skulle hämta sitt bagage efter en bussresa, jag har tappat peruken som flög iväg när det var storm och jag skulle ut på krogen, jag har återigen skrattat i helt fel stunder, jag har tappat landstingets brallor ner till knäna utan att känna det...Om jag var en kändis skulle jag ha prytt tidningarnas omslag med rubriken "Troschock" med jämna mellanrum:).
Jag önskar att vi alla skrattade lite mer, jag tror faktiskt att världen skulle bli lite bättre! Så min uppmaning till er därute är att försöka att inte ta allt så allvarligt, bjud på er själva och skratta så ni kiknar ofta, ofta. Personligen tänker jag fortsätta att skratta mig igenom livet och förhoppningsvis igenom hela evigheten med. Amen och fniss på det!
För övrigt:
- ...har jag haft en trevlig eftermiddag med Anna från Karlstad. Tycker att alla mina Karlstadvänner skulle besöka Säter lite då och då.
- ...önskar jag att vi hade råd att köpa ett eget hus.
- ...diggar jag Emma Tregaro Green
Så sant som det är sagt Ida! Mer skratt o fniss åt folket! Kram från Sofie
SvaraRaderaÅh älskade Ida, tack för att du finns! Skrattar så jag gråter av detta inslag för jag känner så igen mig! Håller fullständigt med! Kram på dig / maria n
SvaraRadera