Solskenslycka, ledighet o kärlek varvat med bråk, tjafs, stress...allt i en enda röra. Livet. Småbarnslivet. Med kärlek som inte visste några gränser, med trötthet som även den kändes oändlig ibland.
Sommaren bjöd på några resor. Vi bodde på hotell i Uppsala. Inte förrän på kvällen kom vi på vad bortkastat det är att bo på hotell med småbarn. De bryr sig inte om de sköna, bäddade sängarna, sovmorgnarna (ha!?) eller frukostbuffén. De bryr sig mest om att inte kunna sova för det är inte som hemma,och att busa så mycket som möjligt så att porslin krossas och en och annan hotellgäst höjer på ögonbryna.
Barnen och jag åkte till mitt kära Värmland, där vi badade, badade och badade. Långa härliga kravlösa dagar när vi gick på grodjakt, spelade spel och struntade i Bolibompa. Och jag gick runt och älskade Värmland, blev nostalgisk, saknade. Fast kunde även längta hem till mitt nya, mitt Dalarna.
Sommaren bjöd på fest. Bröllopsfest, 50-årskalas och 70-årspartaj:). Roliga minnen att ta med sig in i höstmörkret.
Sommaren bjöd också på mycket bråk. Det var "jävlar mamma" hit och "helvetesmamma" dit. Och som varje sommar har jag ångrat mitt beslut att låta barnen vara lediga så länge som möjligt, för de har ju ibland klättrat på väggarna (iaf möblerna, har ju varit till akuten några gånger...) och jag har varit så trött av bråk och uppstigning 05 att jag inte orkat vara den skojiga mamman varje dag...det har blivit som en ond cirkel. Och jag har känt mig som den sämsta mamman i världshistorien, för vilken mamma vill inte ge sina barn upplevelsen av "den perfekta sommaren"?
Sommaren bjöd även på ensamhet. Med en man som bara var ledig en dag (förutom helger) hade jag ju rätt mycket tid med mig själv och barnen. Och mitt sociala jag har skrikit efter besök, någon att ta en kopp kaffe med, någon som vill stanna några dagar. Ju äldre jag blir desto svårare blir det att hitta rätt i det sociala livet. Visst har jag vänner men alla har ju även sitt eget liv. Att vi har bosatt oss här i Säter gör ju inte heller allt enklare, det tar tid att få nya kompisar!
Sommaren bjöd på fantastiska läsupplevelser och fina sommarprogram. Kristian Gidlund, jag säger bara det! Jag har läst mycket om döden, och tänkt mycket på döden, och varit så tacksam över att jag lever!
Sommaren bjöd på hoppande på studsmattan, boccia, grillkvällar, megastora spindlar, glass i stora lass, Säterdalen, utflykter, kramar och pussar.
Igår, efter att ha fått höra "jävla mamma" en gång för mycket så grät jag så ut den, sommaren. Jag grät ut besvikelsen över att allt inte blev som jag ville, att jag känt mig ensam och trött. Men jag grät även för allt härligt jag upplevt, all kärlek och allt bus, för att sommaren nu är slut. Den där härliga, jobbiga, varma sommaren 2013!
För övrigt:
- ...är jag fortfarande rädd för min eltandborste
- ...är jag numera något mindre rädd för spindlar
- ...kan jag inte låta bli att titta på Idol
Ohhh Ida, jag blev alldeles upp-och-nervänd inuti hela kroppen av ditt inlägg. Med mitt perspektiv på de där småbarnsåren så känner jag ändå inte igen mig. Och ändå kanske lite...... Jag har aldrig haft några "jävla-mamma-ungar", men känslan av att kanske inte vara tillräckligt "rolig" har ändå svävat runt i sinnet de där "underbara småbarnsåren" som faktiskt inte alls är så roliga, dag efter dag. Vet du Ida, kanske har du gått i veckotidningsfällan, den där som handlar just om "underbara" småbarnsår, som aldrig kommer igen (TACK OCH LOV, för man orkar bara med dem EN period i livet, jag försäkrar) och "passa på att njuta". Njuta av vad då? Kräk över högt och lågt, bajsblöjor, jobbiga nätter, tvåårstrots, treårstrots, fyraårstrots, femårstrots, "vill inte-till-dagis-idag", skrikiga ungar på Ica, protester för att overallen inte duger just idag, för att stövlarna är fula............you name it! Det är ingen dans på rosor att stå ut med ens sina egna kottar! (Och hur folk kan bli dagisfröknar är för mig en gåta). Nu är ju jag lite udda, jag tycker faktiskt inte om barn........ och det är inte helt ok, men det står jag för. Och det är nog faktiskt så, att det är inget jag försökt dölja genom åren. Skämskudde över huvudet, men det kan jag leva med. Och förresten diggar inte ungar mig heller..... förrän de blir så stora att de kan snacka, dessförinnan har vi inget gemensamt språk, nämligen (men jag är en jäkel på att prata med hundar, hihihi) Lik förbaskat, någonstans i livet där jag bestämt mig för att INTE skaffa barn så dök HAN upp och det biologiska urverket tickade igång och det blev tre ungar, plopp, plopp, plopp. Barnkär eller inte, sina egna ungar älskar man ju förbehållslöst! Men vet du, jag vägrade att känna mig som en dålig förälder för att jag inte insåg allt sockersött i vardagen. Jag vägrade leva upp till idyllen. Jag "utnyttjade" farmor, mormor, goda vänner m fl som barnvakter för att få min egen kvalitetstid. Inte för kvalitetstid med barnen, utan för kvalitetstid för mig själv, våra hundar och alla hästarna i hushållet! Ego till tusen. Jobbet var dessutom en "viloplats", inte för att det var någon vilostuga, utan för att det var något helt annat - ett trivsamt avbrott med VUXNA, där man inte slet upp telefonluren och skrek "dadaajdadada", när någon ringde.
SvaraRaderaVi åkte på hotellsemestrar UTAN barnen (som ju faktiskt inte alls uppskattar det, precis du själv konstaterat.......), vi drog iväg på solsemestrar utan barnen (gu´ förbjude, HUUUUR kan ni???????) Så skönt det var! Batterierna sprängfyllda efteråt och barnen de vackraste i världen, trots kräk och blöjor!
Med facit i hand, det gick bra! Och tiden går faktiskt så där ruskigt fort som alla säger. Småbarnsåren är inte alltid så ljuva, men var så säker Ida, de GÅR FORT ÖVER. Tillåt dig att gråta, att bli förbaskad, att inte vara perfekt, att längta efter något annat. Herreminje, man är ju bara människa! Och nästa sommar kommer inte att vara i närheten av denna! Så gråt ut det gamla året, och skratta in det nya - trots allt kommer glädjestunderna att överväga! Och tillåt dig att vara ego! Tillåt dig att tycka att ibland är det faktiskt roligare att vara på jobbet än hemma! Ta "semester" på sommaren oxå genom att jobba lite då oxå, kanske. Och vet du, ungar överlever faktiskt en mamma som inte alltid är rolig och solig! Barn ska förbaske mig ha lite tråkigt de också ibland! Överkompenserade barn får det jobbigt senare, det påstår i a f vissa forskare. Så var "din egen goa fnittriga Ida" och skratta in mörkret i höst och njut över att sommarhysterin är över snart! Det finns en anledning till varför skilsmässostatistiken är högst på hösten - sommaren är jobbig. Låt den inte ta över dig!
Må så gott Ida och titta du på Idol och ha en skräckfylld stund med eltandborsten varje dag! Kram från den ofrivilla modern till tre.....
Tack för din lysande kommentar! Du är klok du:)! Har redan en strategi för nästa sommar; jobba halvtid en period så får barnen vara på dagis/fritids några timmar men vi får ändå tid att hitta på skoj! Att få "egen" tid är svårt, vi har så dåligt med släkt omkring oss. Men visst skulle det gå att få till ibland! Ska ta till mig dina råd!!! Kram du ofrivilliga moder...
SvaraRaderaBra Ida - jobba lite på sommaren också och låt kottarna vara lite på dagis! Då får de sprattla av sig med kompisarna och ni kan bättre njuta av den tid ni har tillsammans. Ungar behöver ungar - också! Vet du, när jag var barn, "sparkades" vi ungar ut vid åttatiden på gården och lekte och härjade hela dagen och ropades in med jämna mellanrum (vi hade ju hemmavarande mammor på den tiden) för att få lite föda i oss. Inte lekte vi så himla mycket med mamma???? Kram Ida - du är SÅ bra!"Den ofrivilliga modern till tre......"
RaderaKänner igen det där med att det är svårt att få vänner som vuxen. Efter min flytt till england blev hag väldig isolerad men tack vare alice o barngruppen vi går på så har jag fått några bekanta, men ingen riktigt nära vän, puss på dig fina ida
SvaraRadera