Kommer ni ihåg förra året, när jag genomled magnetröntgen, och tröstade mig med att om jag gjorde den så skulle jag slippa sen (jag gjorde även "ryggsticket", för att analysera ryggmärgsvätska)...jag minns väl hur jag låg där i det förbaskade röret och peppade mig själv med att "snart slipper du det här, inget mer, kom igen, det fixar du...". Jaha, men nu blev det ju inte så, förstås. Min neurolog ringde och pratade glatt på om den extra stora undersökningen som de vill göra i år, den kommer att ta två dagar och innefattar MR och så en annan tunnel som jag ska åka ut och in i flera gånger och långa stunder. Jag vill inte!
Men hur ska jag kunna säga nej? Jag kan inte säga nej. Inte till mannen som räddade mitt liv. Inte till den forskning som det innebär. Den kunskap som kan hjälpa andra, göra behandlingen mer tillgänglig.
När jag skriver det här knyter sig magen och gråten stockar sig i halsen. Jag vet att jag kommer ha ångest tills det är gjort, och därefter blir det någon vecka med mardrömmar...så mycket sätts igång vid dessa undersökningar. Bara att vara på sjukhuset. Träffa sjukvårdspersonal (underbar, men de väcker minnen), andas sjukhusluft, stirra på de gula väggarna, försöka hålla ihop. Vill inte bryta ihop. Vill vara stark. Men vill inte!
Men hur ska jag kunna säga nej? Jag kan inte säga nej. Inte till mannen
som räddade mitt liv. Inte till den forskning som det innebär. Den
kunskap som kan hjälpa andra, göra behandlingen mer tillgänglig.
Att ligga i röret ger mig sådan ångest. De 60-90 min det tar är en evighet av rädsla, ångest, tankar som mal och dessa minnen...av hur jag låg där första gången och inte visste vad det var för fel på mig. Av hur jag låg där och nästan inte var med i matchen alls. Av hur jag låg där och undersökningen visade att det inte fanns någon sjukdomsaktivitet (jippi!). Av hur jag låg där och fick svårt att andas och sköterskan var långt bort så det dröjde innan hon fick ut mig och då dessutom var sur. Och besviken, för nu hade jag ju förstört serien. Vill inte göra någon besviken. Vill vara stark, hålla ihop. Men vill inte!
Men hur ska jag kunna säga nej? Jag kan inte säga nej. Inte till mannen
som räddade mitt liv. Inte till den forskning som det innebär. Den
kunskap som kan hjälpa andra, göra behandlingen mer tillgänglig.
Jag kommer inte att säga nej. Jag kan inte säga nej. Jag gör det för mannen som räddade mitt liv. Jag gör det för forskningen. Framför allt gör jag det för er som kan bli hjälpta av behandlingen. Jag vill att ni ska få det liv ni drömmer om, och att behandlingen ska bli mer tillgänglig. Det är vad jag får fokusera på när jag ligger där i röret. Även om jag inte vill.
tisdag 24 mars 2015
lördag 21 mars 2015
Klara färdiga GÅ!
I morse tittade jag ut genom fönstret och konstaterade bistert att den snö som påannonserats faktiskt kommit. Jag tog mig ändå en promenad, jag gick sakta slalom mellan snöspåren och höll trots försiktigheten på att ramla. Ni som känner mig vet att jag hatar halkan! Den är en av mina värsta fiender, och när jag säger att jag borde gå i "halkterapi" så menar jag faktiskt lite allvar med det. För min rädsla härrör från tiden när jag började återhämta mig efter transplantationen och skulle lära mig att gå igen. Rädslan när jag på darrande ben skulle försöka förflytta mig ens en meter var stor vill jag lova!
I början var det t.o.m läskigt att sitta utan stöd. Korts stunder fick jag även stå upp, fastspänd i en ställning. Så att kroppen skulle få räta ut sig och musklerna stramas lite antar jag. Det var härligt att stå där, att se rummet och besökarna från ett annat perspektiv. Och så började mina förväntansfulla, peppade sjukgymnaster att jobba med mig. Sakta sakta skulle jag lära mig gå igen, även om jag inte tror att de i sin vildaste fantasi kunde tro att jag skulle bli nästan helt återställd!
Jag minns så väl dagen jag tog mina första steg på rummet! Wow, trots att jag nog mest hasade fram, med stöd givetvis, så kom jag ju faktiskt framåt. Och som vi tränade! Jag fick träna med rollator, och jag gick sakta, sakta framåt med mina ben som var stela som pinnar! Jag gick på adrenalin och ilska, över att jag blivit lämnad, och jag tränade så hårt jag bara kunde. På riktigt grät jag när det var helg och sjukgymnasten inte fanns på plats...och det var inte bara för att han var så snygg:)! Jag gick med rollator, utan rollator i barren, med kryckor och så småningom utan kryckor. Jag gick i trappa och tappade mina för stora landstingsbrallor. Jag övade på att böja knäna och tappade mina brallor och jag gick en bana på tid och tappade mina brallor (tror att jag skrivit om detta förut men ni får stå ut:)).
En dag. Inte vilken dag som helst utan på dagen två månader efter transplantationen, gick jag ute i gräset med kryckor. Lycka! Pojkvännen, eller före detta som han var då, kom och hälsade på, och jag skulle visa hur duktig jag blivit på att gå. Jag gick mellan honom och min snygga sjukgymnast. Solen sken och de där två gick och pratade med varandra medan jag kämpade på. Rätt som det var stöp jag rätt ner i backen, vet inte om det var jag eller sjukgymnasten som tyckte att det var mest pinsamt, för han skulle nog ha hållit i mig litegrann...efter den dagen späddes i alla fall min rädsla för att ramla på, och jag fick jobba allt hårdare för att bli en gångare.
Jag skickades på "träningsläger" på fantastiska Frykcenter. Där träffade jag en klok läkare som sade att jag ju måste ta tag i den själsliga biten också om jag ville ta mig tillbaka till livet och våga leva fullt ut! Bearbetade jag mitt förlorade år skulle hjärnan lämna mer plats för mer triviala saker som träning sade hon, denna kloka kvinna! Sagt och gjort, och hon hade ju så rätt. Jag grät och sörjde och blev bättre på att gå. Det låter enkelt och det var det såklart inte, men jag fortsatte ju att träna och träna och till slut orkade jag ta allt längre promenader.
Jag älskar att promenera, det har jag alltid gjort! Så oftast njuter jag av att vara ute och gå. Det går inte så fort, men jag går väl inte så himla mycket långsammare än andra, och jag orkar gå långt. Men när vintern och halkan slår till, då knyter sig mina muskler och jag blir återigen den robot jag var i början, där på sjukhuset. Varje steg jag tar är jag livrädd att ramla. Förbaskade halka! Så, är det någon som känner någon halkterapeut?
För övrigt:
I början var det t.o.m läskigt att sitta utan stöd. Korts stunder fick jag även stå upp, fastspänd i en ställning. Så att kroppen skulle få räta ut sig och musklerna stramas lite antar jag. Det var härligt att stå där, att se rummet och besökarna från ett annat perspektiv. Och så började mina förväntansfulla, peppade sjukgymnaster att jobba med mig. Sakta sakta skulle jag lära mig gå igen, även om jag inte tror att de i sin vildaste fantasi kunde tro att jag skulle bli nästan helt återställd!
Jag minns så väl dagen jag tog mina första steg på rummet! Wow, trots att jag nog mest hasade fram, med stöd givetvis, så kom jag ju faktiskt framåt. Och som vi tränade! Jag fick träna med rollator, och jag gick sakta, sakta framåt med mina ben som var stela som pinnar! Jag gick på adrenalin och ilska, över att jag blivit lämnad, och jag tränade så hårt jag bara kunde. På riktigt grät jag när det var helg och sjukgymnasten inte fanns på plats...och det var inte bara för att han var så snygg:)! Jag gick med rollator, utan rollator i barren, med kryckor och så småningom utan kryckor. Jag gick i trappa och tappade mina för stora landstingsbrallor. Jag övade på att böja knäna och tappade mina brallor och jag gick en bana på tid och tappade mina brallor (tror att jag skrivit om detta förut men ni får stå ut:)).
En dag. Inte vilken dag som helst utan på dagen två månader efter transplantationen, gick jag ute i gräset med kryckor. Lycka! Pojkvännen, eller före detta som han var då, kom och hälsade på, och jag skulle visa hur duktig jag blivit på att gå. Jag gick mellan honom och min snygga sjukgymnast. Solen sken och de där två gick och pratade med varandra medan jag kämpade på. Rätt som det var stöp jag rätt ner i backen, vet inte om det var jag eller sjukgymnasten som tyckte att det var mest pinsamt, för han skulle nog ha hållit i mig litegrann...efter den dagen späddes i alla fall min rädsla för att ramla på, och jag fick jobba allt hårdare för att bli en gångare.
Jag skickades på "träningsläger" på fantastiska Frykcenter. Där träffade jag en klok läkare som sade att jag ju måste ta tag i den själsliga biten också om jag ville ta mig tillbaka till livet och våga leva fullt ut! Bearbetade jag mitt förlorade år skulle hjärnan lämna mer plats för mer triviala saker som träning sade hon, denna kloka kvinna! Sagt och gjort, och hon hade ju så rätt. Jag grät och sörjde och blev bättre på att gå. Det låter enkelt och det var det såklart inte, men jag fortsatte ju att träna och träna och till slut orkade jag ta allt längre promenader.
Jag älskar att promenera, det har jag alltid gjort! Så oftast njuter jag av att vara ute och gå. Det går inte så fort, men jag går väl inte så himla mycket långsammare än andra, och jag orkar gå långt. Men när vintern och halkan slår till, då knyter sig mina muskler och jag blir återigen den robot jag var i början, där på sjukhuset. Varje steg jag tar är jag livrädd att ramla. Förbaskade halka! Så, är det någon som känner någon halkterapeut?
För övrigt:
- ...tycker jag verkligen om mitt jobb! Så kul med dessa tonåringar, sköna varelser!
- ...ser jag fram emot en hel del stunder med familj och släkt som kommer framöver!
- ...är semestern räddad även i år (ja, vi tar oss ju inte så långt direkt men ändå) för både jag och maken fick tillbaka på skatten.
fredag 13 mars 2015
Mens, mens , mens
Vilket tjat det har varit om mens ett tag! Det ska mensas hit och mensas dit, och det är folk som skriver om att det är skämmigt medan andra skriver om att det ju är det naturligaste i världen. Eftersom ju jag har en sån välkänd blogg med så många följare (1 stycken:)) så vill ju inte jag vara sämre, så ok, nu ska vi prata mens!
Fast jag vet inte om jag har så mycket att säga om det...naturligt ja, lite skämmigt...ja, fast jag inte är direkt pryd! Jag hade en pojkvän en gång som vägrade köpa bindor åt mig för att det var så fruktansvärt pinsamt. Då har man problem kan jag tycka. Annars kanske det inte behöver vara ett återkommande samtalsämne runt fikabordet, eller?
Jag minns i skolan, jag kanske gick i 3:an eller så. Fröken pratade om mens och så sade hon att det var bra om man kunde prata med sin mamma om det innan man fick sin första mens. Och kunde man inte prata om det med mamma kunde man ju prata med en storasyster om man hade det (männen och pojkarna lämnades utanför), för att få höra vad de hade att säga kring ämnet. Sagt och gjort. Morsan vågade jag ju inte fråga, men jag tog mod till mig och gick in till en av storasyrrorna och frågade hur det var att ha mens. Hon vrålade till och kastade en väckarklocka mot mig...jag tolkade det som att hon inte ville delge mig sina erfarenheter:)!
Mest har ju de där dagarna i månaden gått ut på att dölja att man har just de dagarna i månaden. Efter att jag varit sjuk, och då var utan mens i kanske 1 ½ år och det kom igång igen, så började jag dock älska min mens. Jag pratade gärna om det (kanske inte till främlingar på stan, lite vett har även jag:)), och jag lade bindor i ytterfacket på min ryggsäck och brydde mig inte alls om någon skulle se dom. Då skulle de ju bara förstå att jag har mens. Det låter ju lite sjukt nu när jag läser det...:).
I den här perioden av livet har jag fått en hatkärlek till mensen. Den är förbaskat dryg och jobbig, men samtidigt är jag ju glad varje månad den ändå kommer. Puh, jag klarade en månad till, klimakteriet har ännu inte helt satt klorna i mig!
Det är ändå lite lustigt att ämnet är så tabu. Inte ens vi kvinnor pratar ju direkt om det med varandra. Däremot pratas det ju gärna förlossningar så det står härliga till, lika naturligt det...och då beskrivs det ingående om hur folk spricker, bajsar på sig, och det blir lätt en tävling om vem som hade det längsta öppningsskedet eller vem som använde minst smärtstillande och vem som skrek minst! Hur vi håller på...själv är jag ju ingen "riktig kvinna" eftersom mina barn förslösts med kejsarsnitt. Jag fick i och för sig gå igenom hela öppningsskedet med min stora men för en del räknas inte det riktigt, för jag behövde ju inte genomlida den sista fasen (jag hade gjort allt för att få just genomlida den sista fasen!). Men hörrni tjejer, vi kanske ska börja tävla i mens också! Vem blöder längst? Vem har mest smärtor? Ojoj, nu flippar jag ur, det märks att det är fredag...:)
Detta måste ju vara mitt sämsta inlägg någonsin, men jag skyller på att hjärnan inte är helt med, det är den tiden i månaden!
Mensa lugnt!
För övrigt:
/Ida
Fast jag vet inte om jag har så mycket att säga om det...naturligt ja, lite skämmigt...ja, fast jag inte är direkt pryd! Jag hade en pojkvän en gång som vägrade köpa bindor åt mig för att det var så fruktansvärt pinsamt. Då har man problem kan jag tycka. Annars kanske det inte behöver vara ett återkommande samtalsämne runt fikabordet, eller?
Jag minns i skolan, jag kanske gick i 3:an eller så. Fröken pratade om mens och så sade hon att det var bra om man kunde prata med sin mamma om det innan man fick sin första mens. Och kunde man inte prata om det med mamma kunde man ju prata med en storasyster om man hade det (männen och pojkarna lämnades utanför), för att få höra vad de hade att säga kring ämnet. Sagt och gjort. Morsan vågade jag ju inte fråga, men jag tog mod till mig och gick in till en av storasyrrorna och frågade hur det var att ha mens. Hon vrålade till och kastade en väckarklocka mot mig...jag tolkade det som att hon inte ville delge mig sina erfarenheter:)!
Mest har ju de där dagarna i månaden gått ut på att dölja att man har just de dagarna i månaden. Efter att jag varit sjuk, och då var utan mens i kanske 1 ½ år och det kom igång igen, så började jag dock älska min mens. Jag pratade gärna om det (kanske inte till främlingar på stan, lite vett har även jag:)), och jag lade bindor i ytterfacket på min ryggsäck och brydde mig inte alls om någon skulle se dom. Då skulle de ju bara förstå att jag har mens. Det låter ju lite sjukt nu när jag läser det...:).
I den här perioden av livet har jag fått en hatkärlek till mensen. Den är förbaskat dryg och jobbig, men samtidigt är jag ju glad varje månad den ändå kommer. Puh, jag klarade en månad till, klimakteriet har ännu inte helt satt klorna i mig!
Det är ändå lite lustigt att ämnet är så tabu. Inte ens vi kvinnor pratar ju direkt om det med varandra. Däremot pratas det ju gärna förlossningar så det står härliga till, lika naturligt det...och då beskrivs det ingående om hur folk spricker, bajsar på sig, och det blir lätt en tävling om vem som hade det längsta öppningsskedet eller vem som använde minst smärtstillande och vem som skrek minst! Hur vi håller på...själv är jag ju ingen "riktig kvinna" eftersom mina barn förslösts med kejsarsnitt. Jag fick i och för sig gå igenom hela öppningsskedet med min stora men för en del räknas inte det riktigt, för jag behövde ju inte genomlida den sista fasen (jag hade gjort allt för att få just genomlida den sista fasen!). Men hörrni tjejer, vi kanske ska börja tävla i mens också! Vem blöder längst? Vem har mest smärtor? Ojoj, nu flippar jag ur, det märks att det är fredag...:)
Detta måste ju vara mitt sämsta inlägg någonsin, men jag skyller på att hjärnan inte är helt med, det är den tiden i månaden!
Mensa lugnt!
För övrigt:
- ...är det fredag och sol och vi ska för ovanlighetens skull äta tacos ikväll...
- ...har jag börjar fundera på sommaren och semester. Lite Stockholm kanske och så Värmland förstås. Och i år måste vi till Furuvik!
lördag 7 mars 2015
Var tog tiden vägen?
Jag satt och såg på TV en hel del under skid-VM och i studion satt ofta Jacob Hård. Skön snubbe, men när blev han så gammal? Jag var tvungen att googla karln och oj, han har visst blivit 60 år! Men hur gick det till? Det var väl inte länge sedan han var ung...hm, några år sedan jo...jag har bara inte hunnit med, precis som jag inte hänger med när det gäller mig själv...var tog tiden vägen?
För någon vecka sedan satt jag på jobbet och berättade för mina arbetskamrater (och chefen var med, varför drog jag historien då:)?) om hur jag tog död på passionen när jag och min allra första riktiga pojkvän lånat en lägenhet på en av våra första dater ,och jag, efter en stunds oskyldigt pussande sade att "nu tycker jag det är dags att diskutera det här med preventivmedel." Något år senare tog jag studenten. Jag minns ju så tydligt än idag hur min fina (mycket korta) vita klänning sprack när jag hoppade ner från flaket vi åkt hem på. Och hur jag på kvällen bröt ihop och undrade vart livet skulle ta vägen (medan min pojkvän roade sig med mina syrror på krogen:)). Jag var både förväntansfull och orolig för att ge mig ut i världen (ja, nu tog ju jag mig inte så långt). Oceaner av tid har förflutit sedan dess, men ändå...var tog tiden vägen?
Livet lekte. Idag minns jag med glädje min tid som student i Uppsala och Östersund. Alla roliga ämnen, festerna, nationerna, killarna...killen, som jag fått kontakt med via en kontaktannons (varför man nu sätter in en annons som 21-åring?), och som jag i ett lååångt telefonsamtal på något vis försökte imponera på genom att säga att jag hoppade backhoppning. Tentorna, och ångesten de förde med sig, charmen med att bo i korridor, och så längtan bort som resulterade i en flytt till Östersund (då jag flyttade ifrån killen som trodde jag var en kvinnlig Janne Boklöv:)). Och då jag via studentspex fick reda på att jag älskade att stå på scen. Jag fick mitt hjärta krossat. Och lilla mormor dog. Jag tog min examen i Östersund, och blev återigen lite nervös och undrade vart jag nu skulle ta vägen. Oceaner av tid har förflutit sedan dess, men ändå...var tog tiden vägen?
Sedan började arbetslivet och livet i Värmland. Jag fick den hårda vägen lära mig hur det kan vara att arbeta på socialtjänsten. Och jag jobbade, och jobbade, och lärde mig massor, och däremellan var det spex och vänner och samboskap, och så var det spex, vänner och nya samboförhållanden, och så spex, vänner och...ja, ni förstår va? Den enorma kärleken damp ner, och kort efter det blev jag sjuk. Och då blev det sjukhus och jag fick kämpa för mitt liv, och jag stannade upp för första gången i mitt liv, och tänkte på hur mitt liv sett ut och hur jag ville att det skulle fortsätta...jag kan ju så väl minnas dofterna, rädslorna, sorgen från den tiden. Korta stunder känns det som om det var igår men oftast upplever jag att oceaner av tid har förflutit sedan dess. Jag har hunnit med massor. Men ändå...var tog tiden vägen?
Kampen tillbaka till livet. En ny kärlek, flytt, nytt jobb och så kom Tilda. Första gången jag fick uppleva moderskärleken, då allt annat försvann och tiden började mätas genom henne...hennes första steg, hennes första födelsedag...och när hon var fyra kom lilla Stina. Alla underbara stunder med barnen, och så Robert, giftermål, några flyttar, byte av jobb...så otroligt mycket som har hänt på inte så lång tid. Fast minnen vävs ihop, jag är inte alltid säker på vilket av barnen som gjorde vad, eller vilket år vi gjorde den där utflykten. Vardagarna går i varandra, helgerna svischar förbi...var tar tiden vägen?
Tänk vad som kan sättas igång bara av att se Jacob Hård på TV! Livet fick passera revy för en stund, komprimeras till några rader. 42 år av liv blev sammanfattat till ett kort inlägg i min blogg (fast jag skrev ju inget om barndomen förstås). Ta vara på dagen! Stanna upp ibland, njut av tiden och av varandra (halleluja:)). Inse att de flesta av oss får oceaner av tid att spendera på jorden, men den tiden går fort, så fort att vi ständigt frågar oss var tiden tog vägen...
För övrigt:
/Ida
För någon vecka sedan satt jag på jobbet och berättade för mina arbetskamrater (och chefen var med, varför drog jag historien då:)?) om hur jag tog död på passionen när jag och min allra första riktiga pojkvän lånat en lägenhet på en av våra första dater ,och jag, efter en stunds oskyldigt pussande sade att "nu tycker jag det är dags att diskutera det här med preventivmedel." Något år senare tog jag studenten. Jag minns ju så tydligt än idag hur min fina (mycket korta) vita klänning sprack när jag hoppade ner från flaket vi åkt hem på. Och hur jag på kvällen bröt ihop och undrade vart livet skulle ta vägen (medan min pojkvän roade sig med mina syrror på krogen:)). Jag var både förväntansfull och orolig för att ge mig ut i världen (ja, nu tog ju jag mig inte så långt). Oceaner av tid har förflutit sedan dess, men ändå...var tog tiden vägen?
Livet lekte. Idag minns jag med glädje min tid som student i Uppsala och Östersund. Alla roliga ämnen, festerna, nationerna, killarna...killen, som jag fått kontakt med via en kontaktannons (varför man nu sätter in en annons som 21-åring?), och som jag i ett lååångt telefonsamtal på något vis försökte imponera på genom att säga att jag hoppade backhoppning. Tentorna, och ångesten de förde med sig, charmen med att bo i korridor, och så längtan bort som resulterade i en flytt till Östersund (då jag flyttade ifrån killen som trodde jag var en kvinnlig Janne Boklöv:)). Och då jag via studentspex fick reda på att jag älskade att stå på scen. Jag fick mitt hjärta krossat. Och lilla mormor dog. Jag tog min examen i Östersund, och blev återigen lite nervös och undrade vart jag nu skulle ta vägen. Oceaner av tid har förflutit sedan dess, men ändå...var tog tiden vägen?
Sedan började arbetslivet och livet i Värmland. Jag fick den hårda vägen lära mig hur det kan vara att arbeta på socialtjänsten. Och jag jobbade, och jobbade, och lärde mig massor, och däremellan var det spex och vänner och samboskap, och så var det spex, vänner och nya samboförhållanden, och så spex, vänner och...ja, ni förstår va? Den enorma kärleken damp ner, och kort efter det blev jag sjuk. Och då blev det sjukhus och jag fick kämpa för mitt liv, och jag stannade upp för första gången i mitt liv, och tänkte på hur mitt liv sett ut och hur jag ville att det skulle fortsätta...jag kan ju så väl minnas dofterna, rädslorna, sorgen från den tiden. Korta stunder känns det som om det var igår men oftast upplever jag att oceaner av tid har förflutit sedan dess. Jag har hunnit med massor. Men ändå...var tog tiden vägen?
Kampen tillbaka till livet. En ny kärlek, flytt, nytt jobb och så kom Tilda. Första gången jag fick uppleva moderskärleken, då allt annat försvann och tiden började mätas genom henne...hennes första steg, hennes första födelsedag...och när hon var fyra kom lilla Stina. Alla underbara stunder med barnen, och så Robert, giftermål, några flyttar, byte av jobb...så otroligt mycket som har hänt på inte så lång tid. Fast minnen vävs ihop, jag är inte alltid säker på vilket av barnen som gjorde vad, eller vilket år vi gjorde den där utflykten. Vardagarna går i varandra, helgerna svischar förbi...var tar tiden vägen?
Tänk vad som kan sättas igång bara av att se Jacob Hård på TV! Livet fick passera revy för en stund, komprimeras till några rader. 42 år av liv blev sammanfattat till ett kort inlägg i min blogg (fast jag skrev ju inget om barndomen förstås). Ta vara på dagen! Stanna upp ibland, njut av tiden och av varandra (halleluja:)). Inse att de flesta av oss får oceaner av tid att spendera på jorden, men den tiden går fort, så fort att vi ständigt frågar oss var tiden tog vägen...
För övrigt:
- ...är nästan all snö borta, vilket jag, med min halkskräck, är mycket glad över.
- ...tycker jag det är festligt att min lilla pratar mer och mer dalmål.
- ...borde jag läsa manus i just detta nu, i stället för att skriva här...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)