Klara färdiga GÅ!

I morse tittade jag ut genom fönstret och konstaterade bistert att den snö som påannonserats faktiskt kommit. Jag tog mig ändå en promenad, jag gick sakta slalom mellan snöspåren och höll trots försiktigheten på att ramla. Ni som känner mig vet att jag hatar halkan! Den är en av mina värsta fiender, och när jag säger att jag borde gå i "halkterapi" så menar jag faktiskt lite allvar med det. För min rädsla härrör från tiden när jag började återhämta mig efter transplantationen och skulle lära mig att gå igen. Rädslan när jag på darrande ben skulle försöka förflytta mig ens en meter var stor vill jag lova!

I början var det t.o.m läskigt att sitta utan stöd. Korts stunder fick jag även stå upp, fastspänd i en ställning. Så att kroppen skulle få räta ut sig och musklerna stramas lite antar jag. Det var härligt att stå där, att se rummet och besökarna från ett annat perspektiv. Och så började mina förväntansfulla, peppade sjukgymnaster att jobba med mig. Sakta sakta skulle jag lära mig gå igen, även om jag inte tror att de i sin vildaste fantasi kunde tro att jag skulle bli nästan helt återställd!

Jag minns så väl dagen jag tog mina första steg på rummet! Wow, trots att jag nog mest hasade fram, med stöd givetvis, så kom jag ju faktiskt framåt. Och som vi tränade! Jag fick träna med rollator, och jag gick sakta, sakta framåt med mina ben som var stela som pinnar! Jag gick på adrenalin och ilska, över att jag blivit lämnad, och jag tränade så hårt jag bara kunde. På riktigt grät jag när det var helg och sjukgymnasten inte fanns på plats...och det var inte bara för att han var så snygg:)! Jag gick med rollator, utan rollator i barren, med kryckor och så småningom utan kryckor. Jag gick i trappa och tappade mina för stora landstingsbrallor. Jag övade på att böja knäna och tappade mina brallor och jag gick en bana på tid och tappade mina brallor (tror att jag skrivit om detta förut men ni får stå ut:)).

En dag. Inte vilken dag som helst utan på dagen två månader efter transplantationen, gick jag ute i gräset med kryckor. Lycka! Pojkvännen, eller före detta som han var då, kom och hälsade på, och jag skulle visa hur duktig jag blivit på att gå. Jag gick mellan honom och min snygga sjukgymnast. Solen sken och de där två gick och pratade med varandra medan jag kämpade på. Rätt som det var stöp jag rätt ner i backen, vet inte om det var jag eller sjukgymnasten som tyckte att det var mest pinsamt, för han skulle nog ha hållit i mig litegrann...efter den dagen späddes i alla fall min rädsla för att ramla på, och jag fick jobba allt hårdare för att bli en gångare.

Jag skickades på "träningsläger" på fantastiska Frykcenter. Där träffade jag en klok läkare som sade att jag ju måste ta tag i den själsliga biten också om jag ville ta mig tillbaka till livet och våga leva fullt ut! Bearbetade jag mitt förlorade år skulle hjärnan lämna mer plats för mer triviala saker som träning sade hon, denna kloka kvinna! Sagt och gjort, och hon hade ju så rätt. Jag grät och sörjde och blev bättre på att gå. Det låter enkelt och det var det såklart inte, men jag fortsatte ju att träna och träna och till slut orkade jag ta allt längre promenader.

Jag älskar att promenera, det har jag alltid gjort! Så oftast njuter jag av att vara ute och gå. Det går inte så fort, men jag går väl inte så himla mycket långsammare än andra, och jag orkar gå långt. Men när vintern och halkan slår till, då knyter sig mina muskler och jag blir återigen den robot jag var i början, där på sjukhuset. Varje steg jag tar är jag livrädd att ramla. Förbaskade halka! Så, är det någon som känner någon halkterapeut?


För övrigt:

• ...tycker jag verkligen om mitt jobb! Så kul med dessa tonåringar, sköna varelser!
• ...ser jag fram emot en hel del stunder med familj och släkt som kommer framöver!
• ...är semestern räddad även i år (ja, vi tar oss ju inte så långt direkt men ändå) för både jag och maken fick tillbaka på skatten. 

Ida