My 15 minutes of fame:)

Förra veckan ringde en kvinna från en tv-kanal. Hon undrade om jag eventuellt ville vara med i rutan längre fram. Jag som trodde att mina glansdagar var över...tihi, som en viss prinsessa skulle säga. Nu har jag ju aldrig blivit inbjuden till kändisfester direkt (lite besviken över det faktiskt), men jag tänkte att jag ju ändå kan berätta för er om mina erfarenheter från mediavärlden, för ni har väl undrat:)?

Mina tidningsintervjuer är väl inte så mycket att orda om, förutom att jag snabbt lärde mig att man visst ska kräva att få läsa igenom vad de skriver innan tidningen går i tryck samt att fotograferna inte bryr sig nämnvärt om att man inte vill fotas i vissa vinklar för att man ser ännu fetare ut då. Inte heller mina insatser i radion har varit så spännande, även om jag ju tycker att jag låter som en utomjording eller nåt när jag pratar. Mina syrror brukar skratta åt min "socionomröst". Antar att det är den jag lägger på i intervjusammanhang. Själv tycker jag att jag pratar entonigt och med en konstig dialekt...

Min första tv-erfarenhet var i tv4 Värmland (tror jag, inte säker på ordningen). Det gick väl ganska bra, inte så många som såg. Jag tyckte bara att det var liiite pinsamt att jag inte direkt homestylat lägenheten, utan låtit en döskalle stå kvar i bokhyllan. I och för sig lite vitsigt, när vi pratade om rädslan för att dö och den där döskallen stod och såg dum ut i bakgrunden.

Så ringde de från Tv 4:s morgonsoffa och jag blev övertalad att vara med. De skickade en taxi som körde mig från lägenheten och till hotellet i Stockholm eftersom jag hade svårt att gå och behövde släpa med mig rullatorn. Himla snällt! Det hade varit ännu snällare om de hyrt rum i ett hotell där det inte fanns så mycket trappor och där det inte var kullersten utanför. Den stackars taxichauffören var supertrevlig och stannade snällt bilen var 5:e mil ungefär så jag fick kissa. Jag lyckades även lura i honom att Uppsala hade 800 000 invånare (vilket jag trodde just då, totalt hjärnsläpp). "Skulle inte jag veta det som är ifrån Uppsala" sade jag kaxigt och han fick ge sig...
Nåja, åter till tv-soffan. När jag kom dit fick jag träffa Jan (min läkare), och han passade på att göra en neurologisk undersökning på mig medan vi väntade på vår tur. Sedan fick Jan hjälpa mig att komma upp på scenen, som var rejält upphöjd, genom att knuffa mig i baken medan någon annan drog. Det var inte så handikappanpassat där. Vi intervjuades av Tilde de Paula och Richard Olsson. Tilde märkte att jag var nervös, så hon klappade mig på benet och sade: "vet du Ida, det är bara du som kan berätta din historia." Det tyckte jag var så fnissigt sagt så jag tappade nervositeten och var i stället rädd för att börja fnissa. Men det gjorde jag inte. Jag satt där i mitt röda snagg och brillor och såg väldigt feministisk och seriös ut. Tilde var mycket trevlig, liksom Richard, som hade en kompis som var sjuk i ms och därför var mycket intresserad. I pausen sprang han efter Jan för att få höra mer.

Sedan var jag ju med i det eminenta programmet "Outsiders". Det var väldigt speciellt, att umgås så intensivt med ett litet tv-team i flera dagar. Jag var livrädd att slappna av alltför mycket någon gång och säga något riktigt dumt utan att tänka mig för, men det tror jag inte att jag gjorde. Vi åkte bil från Karlstad till Torsby, där jag skulle besöka Frykcenter, och det blev ju lite äventyrligt eftersom jag skulle köra bilen. Av någon anledning ville de nämligen filma mig när jag körde. Jag som inte hade kört automat på en evighet. Jag som inte kört bil alls på en evighet. Jag som fick stanna flera gånger på vägen för att jag var kissnödig. Men vi kom fram utan olyckor. Teamet följde med dig, de var med hemma hos syrran när jag bakade pepparkakor med Clara och de var med in på toan när jag kletade på mascara, för det skulle tydligen bli "bra tv".

Kulmen, höjdpunkten av min tid i rampljuset, måste ju ändå vara när jag fick sitta i Malous soffa och prata så länge tillsammans med Jan, och när söta Tilda var med. Malou var ju inte jätteinläst på ämnet men gjorde sitt bästa. Trots det fick hon lite skäll av Jan i pausen för att hon missförstått något. Jan var förkyld och kraxade som en kråka, och jag var såklart nervös och hade mycket läppglans på mig. Malou gjorde en spännande "cliffhanger" innan Tilda fick komma in (och bröt givetvis till reklam innan). Malou var förresten jätteliten; kort och smal, som en liten fågel. Men trevlig. Och intresserad. I reklampauserna, medan Jan skällde på Malou:), så satt jag och spanade på Malous andra gäster som skulle dricka champagne lite senare i sändningen. Det var bland annat Johannes Brost och Tobbe Trollkarl. Johannes tittade och vinkade glatt mot mig, gjorde tummen upp och sade att jag gärna fick komma och dricka champagne med dem. "Gärna" sade jag, "absolut inte" sade Jan. Tobbe Trollkarl försökte jag desperat få kontakt med, tänkte att det vore kul med en autograf till Tilda, men han såg aldrig åt mitt håll.

Ja, det var väl det hela om mina glansdagar. Vi får väl se om det blir någon ny sittning i tv-soffan, då får ni hålla tummarna för att jag inte gör bort mig, typ petar näsan inför svenska folket. I hemlighet drömmer jag annars om att få vara med i "Fråga doktorn", och då kanske mest för att jag inte skulle se så tjock ut bredvid programledaren.


För övrigt:

• ...gillar jag vintern i år, mycket märkligt!
• ...har jag nog sagt det förut men jag gillar verkligen mitt jobb!
• ...är Selma nyklippt och  så söt. Och hon har fått vinterkläder också. 

/Ida

Men vad fan säger människan?

Kanske lite konstig rubrik så här på årets första dag. I stället borde jag väl sammanfatta året som gått, men jag suger nog lite på den karamellen...tror dessutom inte att 2015 kommer att gå till historien som något särskilt bra år, särskilt inte om man ser till hela jordklotets väl och ve. Idag kom jag i stället att tänka på de stunder vi väl alla hamnat i, när vi hör en människa säga något som känns fel, eller sagt i fel sammanhang eller bara känns märkligt...när man helt enkelt undrar; vad fan säger människan?

Det hände mig för några dagar sedan, eller rättare sagt tror jag att det hände det äldre par som jag fick för mig att prata med på Konsum. Vi stod i en rätt lång kö, och de erbjöd mig att gå före dem i kön. Jag tackade och sade att det var snällt och fick till svar att "man ju ska vara extra snäll i juletid." Då fick jag för mig att berätta att min äldsta dotter skrivit på inköpslistan att jag skulle köpa en "ny järna" till hennes lillasyster. Då såg lite oförstående ut, skrattade inte alls som jag hade tänkt. Jag gick då steget längre och visade dem lappen, men de tittade på mig med blickar som sade: "vad säger människan" (jag tror inte att de var såna som svär:)?

För ungefär ett år sedan hade vi parmiddag med en kille som Robert lärt känna, och hans fru. Det var en av de konstigaste (och längsta) kvällar jag upplevt, därför att frun (som jag kallt räknar med aldrig kommer läsa min blogg) var så totalt egocentrerad. Vi umgicks i många timmar, de ville aldrig gå hem. Under de timmarna pratade hon om sig själv 98 % av tiden, och den resterande tiden pratade hon om sin man, eller så försökte han flika in någon fråga till oss, som HON svarade på. Det här var alltså en kvinna jag aldrig träffat tidigare. Det hindrade dock inte henne att berätta de mest intima och jobbiga saker för mig, saker som jag inte alls ville veta. Hon dränerade mig totalt och jag ställde mig ständigt frågan "vad fan säger människan?" Jag är ändå van att möta människor av alla de slag, och jag brukar inte ha så svårt att få en syl i vädret. När jag ser tillbaka var ju kvällen extrem men ändå lite festlig på något sätt men det paret har vi inte umgåtts med sedan dess...

Nästa exempel var allt annat än festligt. Det var när jag låg på Ackis och behandlingen skulle starta om några dagar. Dåvarande pojkvännen var på besök, jag hade inte sett honom på ett bra tag. Jag hade heller inte pratat med honom på länge (kanske aldrig) om hur rädd jag var, och hur vansinnigt  mycket jag älskade honom. Att jag var livrädd för att dö ifrån honom, och alla andra jag höll av. Jag bestämde mig för att tiden var inne att få allt sagt, och jag lättade verkligen mitt hjärta. Jag bjöd in honom i mitt innersta, och visade en ledsenhet och en rädsla som jag tidigare medvetet undanhållit. Reaktionen blev först som jag trott, han började gråta. Men sedan blev det märkligt. Han bröt totalt ihop och frågade hur han skulle klara sig utan mig om jag dog. Inte så konstigt, men därefter började han prata om vilken otur han alltid hade och att det var typiskt honom att träffa någon som blev så sjuk och som kanske skulle dö ifrån honom. Jag fick höra att det inte var någon idé att han träffade någon för det sket sig alltid...och jag minns att jag tänkte "vad fan säger människan?" Men det sade jag inte såklart. Jag älskade ju honom, och jag tröstade honom bäst jag kunde. Där låg jag och var livrädd för att dö, och fick trösta en man som haft oturen att träffa mig.

Läkare, och även andra inom vården, måste ju ha svårt att säga rätt saker, det är inte så svårt att förstå. Jag menar, vad säger man till någon som har fått en dödlig diagnos, eller blivit förlamad, eller just har förlorat ett barn? Det måste vara så svårt, men jag vet vad man i alla fall inte ska säga och göra...
Jag har fått missfall flera gånger. Vid ett av dem fick jag tabletter uppkörda i underlivet, och därefter fick jag blöda ut "graviditeten" på sjukhuset. Efter några timmars blödande och lidande blev jag undersökt av en kvinnlig, något överentusiastisk läkare, som uppenbart tyckte att det som jag blödde ut var spännande att titta på. Hon konstaterade att "jaha, här har vi hinnsäckar och där har vi...", och visade t.o.m upp delar av det som faktiskt skulle ha blivit vår bebis för pappan. Där låg jag med mitt hjärta bultande i handen och flämtade efter någon form av mening med att fortsätta leva och hon var så totalt uppe i blodklumparnas beståndsdelar. Så fel! Så jävla fel! Och det enda jag fick ur mig var: "vad fan säger du för nåt?"

Vid missfall får man ju också höra, både från människor inom vården, samt vänner och bekanta att det var något fel på fostret, att det var därför det blev som det blev. Vissa slår även fast att det nog var bäst det som skedde. Föga tröstande kan jag säga. Innan man fått sörja det barn som aldrig blev, de drömmar som inte blev sanna, så tar i alla fall inte jag till mig av de orden. Kanske till viss del senare, men inte då. Då har jag bara behövt sörja, och få älska även det barn som inte blev.

"Vad fan säger hon för nåt?" kanske ni har undrat nu ett tag eftersom ni hade velat läsa något gladare eller bättre eller annorlunda. Kanske nästa gång...


För övrigt:

• ...åker vi snart till Karlstad, ska bli skoj.
• ...stör jag mig på att jag har lite jobbångest fast jag trivs på mitt jobb. Är det vardagens lunk jag inte vill in i igen kanske?
• ...har tjejerna och jag idag enats om att det roligaste 2015 var att vi skaffade Selma. 

/Ida