Mina tidningsintervjuer är väl inte så mycket att orda om, förutom att jag snabbt lärde mig att man visst ska kräva att få läsa igenom vad de skriver innan tidningen går i tryck samt att fotograferna inte bryr sig nämnvärt om att man inte vill fotas i vissa vinklar för att man ser ännu fetare ut då. Inte heller mina insatser i radion har varit så spännande, även om jag ju tycker att jag låter som en utomjording eller nåt när jag pratar. Mina syrror brukar skratta åt min "socionomröst". Antar att det är den jag lägger på i intervjusammanhang. Själv tycker jag att jag pratar entonigt och med en konstig dialekt...
Min första tv-erfarenhet var i tv4 Värmland (tror jag, inte säker på ordningen). Det gick väl ganska bra, inte så många som såg. Jag tyckte bara att det var liiite pinsamt att jag inte direkt homestylat lägenheten, utan låtit en döskalle stå kvar i bokhyllan. I och för sig lite vitsigt, när vi pratade om rädslan för att dö och den där döskallen stod och såg dum ut i bakgrunden.
Så ringde de från Tv 4:s morgonsoffa och jag blev övertalad att vara med. De skickade en taxi som körde mig från lägenheten och till hotellet i Stockholm eftersom jag hade svårt att gå och behövde släpa med mig rullatorn. Himla snällt! Det hade varit ännu snällare om de hyrt rum i ett hotell där det inte fanns så mycket trappor och där det inte var kullersten utanför. Den stackars taxichauffören var supertrevlig och stannade snällt bilen var 5:e mil ungefär så jag fick kissa. Jag lyckades även lura i honom att Uppsala hade 800 000 invånare (vilket jag trodde just då, totalt hjärnsläpp). "Skulle inte jag veta det som är ifrån Uppsala" sade jag kaxigt och han fick ge sig...
Nåja, åter till tv-soffan. När jag kom dit fick jag träffa Jan (min läkare), och han passade på att göra en neurologisk undersökning på mig medan vi väntade på vår tur. Sedan fick Jan hjälpa mig att komma upp på scenen, som var rejält upphöjd, genom att knuffa mig i baken medan någon annan drog. Det var inte så handikappanpassat där. Vi intervjuades av Tilde de Paula och Richard Olsson. Tilde märkte att jag var nervös, så hon klappade mig på benet och sade: "vet du Ida, det är bara du som kan berätta din historia." Det tyckte jag var så fnissigt sagt så jag tappade nervositeten och var i stället rädd för att börja fnissa. Men det gjorde jag inte. Jag satt där i mitt röda snagg och brillor och såg väldigt feministisk och seriös ut. Tilde var mycket trevlig, liksom Richard, som hade en kompis som var sjuk i ms och därför var mycket intresserad. I pausen sprang han efter Jan för att få höra mer.
Sedan var jag ju med i det eminenta programmet "Outsiders". Det var väldigt speciellt, att umgås så intensivt med ett litet tv-team i flera dagar. Jag var livrädd att slappna av alltför mycket någon gång och säga något riktigt dumt utan att tänka mig för, men det tror jag inte att jag gjorde. Vi åkte bil från Karlstad till Torsby, där jag skulle besöka Frykcenter, och det blev ju lite äventyrligt eftersom jag skulle köra bilen. Av någon anledning ville de nämligen filma mig när jag körde. Jag som inte hade kört automat på en evighet. Jag som inte kört bil alls på en evighet. Jag som fick stanna flera gånger på vägen för att jag var kissnödig. Men vi kom fram utan olyckor. Teamet följde med dig, de var med hemma hos syrran när jag bakade pepparkakor med Clara och de var med in på toan när jag kletade på mascara, för det skulle tydligen bli "bra tv".
Kulmen, höjdpunkten av min tid i rampljuset, måste ju ändå vara när jag fick sitta i Malous soffa och prata så länge tillsammans med Jan, och när söta Tilda var med. Malou var ju inte jätteinläst på ämnet men gjorde sitt bästa. Trots det fick hon lite skäll av Jan i pausen för att hon missförstått något. Jan var förkyld och kraxade som en kråka, och jag var såklart nervös och hade mycket läppglans på mig. Malou gjorde en spännande "cliffhanger" innan Tilda fick komma in (och bröt givetvis till reklam innan). Malou var förresten jätteliten; kort och smal, som en liten fågel. Men trevlig. Och intresserad. I reklampauserna, medan Jan skällde på Malou:), så satt jag och spanade på Malous andra gäster som skulle dricka champagne lite senare i sändningen. Det var bland annat Johannes Brost och Tobbe Trollkarl. Johannes tittade och vinkade glatt mot mig, gjorde tummen upp och sade att jag gärna fick komma och dricka champagne med dem. "Gärna" sade jag, "absolut inte" sade Jan. Tobbe Trollkarl försökte jag desperat få kontakt med, tänkte att det vore kul med en autograf till Tilda, men han såg aldrig åt mitt håll.
Ja, det var väl det hela om mina glansdagar. Vi får väl se om det blir någon ny sittning i tv-soffan, då får ni hålla tummarna för att jag inte gör bort mig, typ petar näsan inför svenska folket. I hemlighet drömmer jag annars om att få vara med i "Fråga doktorn", och då kanske mest för att jag inte skulle se så tjock ut bredvid programledaren.
För övrigt:
- ...gillar jag vintern i år, mycket märkligt!
- ...har jag nog sagt det förut men jag gillar verkligen mitt jobb!
- ...är Selma nyklippt och så söt. Och hon har fått vinterkläder också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar