Vi ska alla dö

Min familj har drabbats av sorg. Det var hamstern Doris som avled efter några timmars sjukdom, ganska hastigt men inte alls lustigt. Jag var rätt nervös för att berätta för barnen, men valde till slut att göra det väldigt okomplicerat men samtidigt ordentligt. Matilda grät, Robert fällde en tår, Stina blev högtidlig och allvarlig. Jag och Robert lade Doris i en liten låda avsedd för mobiltelefoner, på en bädd av bomull och med en blomma ovanpå den döda. Och sen pratade vi om Doris, mest gamla minnen, och hur söt och busig hon var när hon var ung (dvs för typ ett år sedan:)). Vi skålade, sjöng och hurrade för Doris. Vi läste om herr Muffin, ett marsvin som dog. Och så fortsatte vi att prata. Det blev ett härligt samtal, där alla möjliga tankar om döden dök upp, och där inget var fel, för vi vuxna vet ju lika lite som barnen vad som händer efter det här livet, vad som händer när vi dör. Tilda sade att Doris kanske var i Nangijala nu. Stina var mer inne på att hon låg på ett moln och sov. Vi pratade vidare om att Doris kanske träffade min gamla hamster Nisse nu, som jag hade när jag var typ 12, men Tilda var rädd att han skulle skrämma Doris eftersom han nog inte hade någon päls kvar. Kanske skulle Doris bilda en "supertrio" med Nisse och kusinens hamster som också dog för ett tag sedan, och så kanske pappas marsvin Jocke fick vara med på ett hörn.

Vilket härligt, befriande, nyttigt samtal vi hade. Jag kan inte minnas att jag någonsin suttit så med vuxna, pratat så okomplicerat om döden, det vi trots allt vet är oundvikligt men som vi helst håller ifrån oss.

Är inte du nyfiken på hur du ska dö? Och vad som händer sen? Jag är sjukt nyfiken. Inte för att jag på något sätt vill dö, även jag blir skrämd av att tänka på det, men nog är jag ändå nyfiken. Blir det hjärtat som lägger av? Somnar jag bara in, eller faller jag ihop i en kö på Konsum? Drabbas jag av cancer? Stroke? Blir jag mördad för att jag upptäckt en terrorcell? Eller får jag lugnt och stillsamt ta farväl av alla jag älskar innan jag tar mitt sista andetag?

Jag kan förstå om alla inte håller på och funderar som jag:), men nog är det väl ändå viktigt att ibland påminna sig om att vi alla är dödliga? Om inte annat så för att uppskatta livet mer. Vi lever här och nu, men har ingen aning om vad som händer om en minut, en timme, en dag, en vecka, en månad, ett år...








Älskar strippen ovanför! Den är klockren, och påminner oss om det viktiga; lev livet nu, för alla dagar fram tills du dör så lever du!

Vad tror du då händer efter döden? Jag tror inte att det händer någonting. Den tanken kan vara skrämmande nog. I alla fall blev den det sedan jag fick barn. När jag var sjuk så funderade jag faktiskt inte så mycket på döden. Den skrämde mig inte. Jag ville självklart inte lämna min familj och mina vänner, men samtidigt visste jag ju att alla skulle klara sig alldeles utmärkt utan mig. Döden kändes i mina värsta stunder som en befrielse. Med barnen kom rädslan för att dö. För att inte få krama dem, trösta, skratta, skälla, följa dem in i vuxen ålder. Att bara ligga och vara död...den tanken kan nästan ge mig panik! Men då får jag påminna mig om att jag lever nu, att jag måste ta vara på allt så länge jag kan.

Och att våga prata om det oundvikliga. Att skriva ner hur jag vill ha det om det värsta händer. Att jag vill donera mina organ, att jag inte vill att Samir och Victor sjunger på begravningen...fast nu var jag inte allvarlig längre, det börjar bli för jobbigt...Undrar förresten om pappa slängt mitt handskriva testamente från sjukdomstiden, där jag ville lämna en del pengar till min guddotter och ett barn vi var kontaktfamilj åt, och resten skulle delas mellan sambon och mamma och pappa...:)

Men hörrni! Ska vi inte alla fylla i "vita arkivet"? Kanske känns det inte viktigt för dig hur din begravning ska vara, men tänk vad skönt för dina närstående att få direktiv, få veta att det som görs är din vilja? En f.d arbetskompis till mig dog för en tid sedan. Jag var inte själv på begravningen, men fick berättat för mig att hon själv planerat den, bestämt sånger och skrivit en text som lästes upp. Så oerhört sorgligt, så oerhört vackert. Och starkt. Men sådan var hon. En kämpe, så stark.

Och ska vi inte försöka undvika onödigt tjafs, vårda våra vänskaper och fylla livet med så mycket kärlek vi bara kan?  

Jag avslutar med några rader från den fantastiska boken "Adjö, herr Muffin":

Nu vet du mer än vi, herr Muffin.
Nu vet du vad som händer när man dör. 
Visst är det så att antingen är döden en vila
och då är döden ingenting att vara rädd för. 
Eller så förs man någonstans
till ett evigt liv och lever där i lycka.
Och då är döden något att längta efter!
Varför skulle man vara rädd för döden?
Visst är det så, herr Muffin, du som vet? 

/Ida