Hur som helst så såg jag först en massa ungar i grönrandiga kläder jagandes en boll. Mitt ibland dem sprang jag, med röda flätor som gungade i vinden, och jag sprang fort. Det såg ut som om jag var glad, fast jag mest minns det som om jag helst ville stå vid sidan av och titta på fotbollsmatcherna. Inte var jag något vidare bra heller, fast det var ju ingen i laget utom möjligtvis en eller två. Det var kanske inte så underligt att vi brukade förlora med en 11-0 sisådär. Men Lennart fortsatte tålmodigt att träna oss, och våra föräldrar körde snällt runt oss på de förnedrande matcherna.
Jag gick vidare, och fick då se mig själv betydligt äldre, men jag var även nu mitt uppe i en fotbollsmatch. Håret var lika rött, fast nu uppsatt i tofs. Kroppen började få kurvor, och på fötterna hade jag illgula dubbskor, som jag verkligen minns att jag skämdes över. Men de hade jag ärvt, och då var det bara så att de fick duga. Även nu sprang jag fort, men jag jagade inte bollen så mycket utan siktade mest på tjejerna i det andra laget. Jag var en hejare på att fälla de andra, oftast ganska snyggt, men det hände att jag fick mig en åthutning av domaren. Ärligt talat minns jag inte om jag tyckte det var så kul att spela fotboll längre, och jag slutade ju när det blev lite mer seriöst, och när laget började satsa på att vinna en match eller två.
Ännu lite längre fram såg jag mig och en kille, jag tror bestämt det var första riktiga kärleken. Fniss och pirr...inte för att jag kan komma ihåg vad vi gjorde på en fotbollsplan, men vi ville väl vara ifred...kanske var det då en fotbollsplan i Karlstad, liksom vid nästa minne som poppade upp...
När jag var ute och gick med min fina Elsa, som inte alltid var världens lydigaste hund. Vi promenerade, tydligen alldeles för nära, en fotbollsmatch mellan vuxna karlar. Helt plötsligt rusade Elsa in på planen och började jaga bollen. Spelet fick blåsas av och en jakt tog sin början...jag ville bara vända och gå därifrån men tvingade mig själv att härda ut de långa minuter det tog innan någon äntligen fick tag på bollen och Elsa, och jag kunde gå fram med blossande kinder och koppla den lilla odågan.
När jag nästan var framme vid fotbollsplanens andra sida så fick jag se mig själv sittandes vid sidan av, i mina röda permobil. Jag tittade på en match, utan att Elsa virvlade runt bland spelare och boll den här gången. Vilket leende jag hade! En keps på huvudet, och så smala ben...
Vilken frihet den gav mig den där permobilen! Det var ju så jag fick dagarna att gå de där sista veckorna på sjukhus och den första tiden hemma. Jag återupptäckte världen, eller i alla fall Karlstad! Medan jag legat på sjukhus i 6 månader så hade väl så mycket förändrats, eller? Någonstans hade i alla fall mitt geografiska minne (som alltid varit kasst men nu alltså inte existerade längre) försvunnit, så jag var tvungen att lära mig hitta igen, och då var det ju perfekt att åka runt i permobilen och förhoppningsvis hitta tillbaka. Eller inte, det var inte så noga...jag kunde ju sitta och stirra på en blomma och bara vara...och jag minns att jag funderade på vad som hänt medan jag varit borta, och inte alls hängt med i varken lokala nyheter eller världshändelser. Hade liv upptäckts på någon annan planet? Hade Anna Book släppt en ny singel? Fanns Kvarnens pizzeria kvar? Fast den sista frågan visste jag ju egentligen svaret på eftersom syrrorna brukade tröstäta där när de hälsat på mig.
Tänk...en fotbollsplan, ett halvt liv. Hoppas jag, om jag får förmånen att bli över 80. Jag hoppas få se barnen spela fotbollsmatcher, det gör inget om de förlorar med 11-0. Jag hoppas få se Selma jaga en massa bollar på fotbollsplaner, fast helst inte störa mitt i en match. Kommer mina barn att kyssa killar eller tjejer på en fotbollsplan? Ja, fast det vill de nog inte att jag ska se. Och kanske är jag med vid en PRO-match när jag är riktigt gammal. Då vill jag nog helst stå vid sidan av och titta på. Kanske kommer jag skrika och heja så ivrigt att löständerna flyger ut.
En fotbollsplan, en halv livstid. Förhoppningsvis mer.
För övrigt:
- ...är jag trött på förkylningar. Nu är det bra!
- ...börjar jag få vårkänslor och längta till Värmland (och Uppsala)
- ...ska jag snart vara med i en tanttidning, men vilken av dem var det? Återkommer när jag kommit på det:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar