Att pennfajtas, eller att tala är silver men att skriva är guld

Skrivandet går trögt nu. Ibland har jag ingen lust, ingen inspiration, och då får det vara så. Inte heller händer det så mycket i livet just nu, och promenaderna har p.g.a vädret varit sparsamma. Det är under promenaderna som idéerna till mina blogginlägg brukar komma lustigt nog, så det är visst bra med motion:).

Jag har däremot börjat att "pennfajtas" med en av mina bästa vänner. Hon är en vän jag lärde känna i 7:an, och vi har hållit kontakten sedan dess. Hon är en sån där "enkel" vän, en man inte behöver känna skuld för att man inte träffat på ett tag eller ens hört av sig till. Hon finns där, om vi så bara hörs av några gånger per år. Jag har några såna vänner, så tacksam för dem! Men nu tycker vi att vi lite för sällan lyckas prata utan störande barn eller män i bakgrunden, och vi har därför börjat att skriva till varandra. Detta gjorde vi även under vår högstadie- och gymnasietid. Jag hittade just några av de breven, och ska av hänsyn till er och oss inte återge något citat därifrån, men det handlade mycket om vänskap, kärlek, fester och skola och ungefär i den ordningen. Nu när vi skriver handlar det mer om 40-årskris, barn, våra män och klimakteriet, också här ungefär i den ordningen.

Det är roligt, jag gillar ju att skriva, och att få läsa vad andra skrivit såklart. Jag längtar tills hon skriver några rader igen, och så vill jag egentligen svara på en gång, men väntar några dagar så att jag inte ska verka alltför desperat. Jag vill ju ändå ge sken av att jag har mycket på gång i livet, t.o.m till en av mina bästa vänner. Förresten så ordnade hon under högstadiet så att de som ville fick en brevkompis i Algeriet. Fråga mig inte varför de bodde just i Algeriet men jag tvekade givetvis inte utan började glatt skriva till de två killar jag fick som förslag. Det ena killen dansade breakdance och var trevlig, men vi skrev inte så länge med varandra. Den andre killen dansade också breakdance. I sitt andra brev bad han att få ett foto på mig. Jag skickade ett foto där jag står och ser snäll och oskyldig ut med en blomma i handen (jag kommer så väl ihåg fotot). I hans nästa brev frågade han när han kunde komma och hälsa på så att vi kunde planera vår framtid. Han gillade nog fotot:). Jag fick kalla fötter, och svarade att jag verkligen endast ville ha en brevkompis, och blev ganska förvånad när han då skrev att jag förstört både han och hans mormors liv. Oj! Snäll som jag var blev jag lite illa berörd över att jag sårat honom men jag höll mig för att skriva mer. Ett halvår senare fick jag ytterligare ett brev där han bad om ursäkt för att han reagerat som han gjorde, och så skickade han med ett kort på sig själv när han dansade breakdance.

Skrivandet har alltid betytt mycket för mig. Mina uppsatser har jag ju skrivit om tidigare. Dagbok har jag skrivit i perioder, och jag tänker inom en snar framtid leta upp dessa dagböcker och bränna innehållet. Tror ändå inte det är något jag vill läsa på ålderns höst. När jag studerade i Östersund kom jag i kontakt med studentspex, och förutom att larva mig på scen var jag med i manusgruppen. Vad kul vi hade när vi satt och spånade timmar i sträck, och fick ner ett litet stycke manus, som vi sedan strök nästa gång. Det var en härlig process att jobba fram något som andra skulle skratta åt och det var spännande att se om det höll för publiken. Inte för att det spelade så stor roll, vi hade själva så roligt! Åh, kan sakna den tiden!

Ord berör (no shit!). Och betyder. En liten lapp från maken på köksbordet (har det hänt Robert?), ett kort från finaste arbetskollegan (det har hänt!), någon skriver något snällt på tavlan på jobbet, arga lappar i tvättstugan, insändare i tidningen, fantastiska artiklar och böcker...och så julkort! Alltså, ni som känner mig vet att jag gillar julkort och att jag upprörs av det faktum att nästan ingen skriver sådana längre. Och jag kan inte riktigt förstå att folk inte har ork eller tid till att skriva ett kort och lägga det på brevlådan, utan att man i stället ska ta ett kort på sina ungar som för en gångs skulle ler, och lägga det på facebook som ett massmeddelande till alla vänner om en God Jul. Nej, jag gillart inte! Jag skickar men glömmer självklart alltid bort någon som skickar till mig. Förra året frågade jag därför på facebook vilka som tänkte skicka julkort (underförstått också till mig). Jag fick svar från två stycken, varav en skrev sin adress. Smarta jag tänkte att det måste vara en hint om att jag ska skicka till dem, vilket jag således gjorde, men inte fick jag något från någon av dem inte. Däremot fick jag ett meddelande från den ena där hon tackade för julkortet som hon var så förvånad över att hon fick. Men hallå!!! Jag fick ju adressen liksom! Jag är nog bara väldigt trög eller lättlurad eller nåt...och så fick jag såklart kort från de jag inte skickat till:)....

Nej, nu tror jag att jag ska ta och skriva till min "pennfajtarkompis", det har gått lagom många dagar nu, så hon borde tro att jag har haft lagom fullt upp med viktiga saker i mitt medelåldersliv. Kanske ska jag skicka med ett kort där jag dansar breakdance?


För övrigt:

• ...har jag lagt undan mina älskade icebugs (puss, ses i december) och i stället putsat cykel och cykelhjälm.
• ...hade vi en synnerligen trevlig syrrhelg i Stockholm för någon vecka sedan. Vi åt, fikade, fikade, åt och drack vin och drinkar. Just ja, sedan var vi på Berwaldhallen, och vi garvade hysteriskt i typ en halvtimme åt våra lösmustascher. 
• ...har jag den här helgen plötsligt börjat tycka att det är godare med kaffe utan socker. Plötsligt händer det!

/Ida