En fotbollsplan, en halv livstid

Idag lämnade jag sjukstugan en timme och tog med mig Selma på en uppfriskande senvinterpromenad. Så skönt att komma ut, andas frisk luft, slippa gnäll, snor och hostningar! När vi gick över fotbollsplanen hände något ganska häftigt; det var som om livet passerade revy under de få minutrarna det tog för mig att korsa fotbollsplanen. Jag hoppas verkligen att det inte är ett tecken på att jag är döende, eller att jag intagit för stor dos febernedsättande...

Hur som helst så såg jag först en massa ungar i grönrandiga kläder jagandes en boll. Mitt ibland dem sprang jag, med röda flätor som gungade i vinden, och jag sprang fort. Det såg ut som om jag var glad, fast jag mest minns det som om jag helst ville stå vid sidan av och titta på fotbollsmatcherna. Inte var jag något vidare bra heller, fast det var ju ingen i laget utom möjligtvis en eller två. Det var kanske inte så underligt att vi brukade förlora med en 11-0 sisådär. Men Lennart fortsatte tålmodigt att träna oss, och våra föräldrar körde snällt runt oss på de förnedrande matcherna.

Jag gick vidare, och fick då se mig själv betydligt äldre, men jag var även nu mitt uppe i en fotbollsmatch. Håret var lika rött, fast nu uppsatt i tofs. Kroppen började få kurvor, och på fötterna hade jag illgula dubbskor, som jag verkligen minns att jag skämdes över. Men de hade jag ärvt, och då var det bara så att de fick duga. Även nu sprang jag fort, men jag jagade inte bollen så mycket utan siktade mest på tjejerna i det andra laget. Jag var en hejare på att fälla de andra, oftast ganska snyggt, men det hände att jag fick mig en åthutning av domaren. Ärligt talat minns jag inte om jag tyckte det var så kul att spela fotboll längre, och jag slutade ju när det blev lite mer seriöst, och när laget började satsa på att vinna en match eller två.

Ännu lite längre fram såg jag mig och en kille, jag tror bestämt det var första riktiga kärleken. Fniss och pirr...inte för att jag kan komma ihåg vad vi gjorde på en fotbollsplan, men vi ville väl vara ifred...kanske var det då en fotbollsplan i Karlstad, liksom vid nästa minne som poppade upp...

När jag var ute och gick med min fina Elsa, som inte alltid var världens lydigaste hund. Vi promenerade, tydligen alldeles för nära, en fotbollsmatch mellan vuxna karlar. Helt plötsligt rusade Elsa in på planen och började jaga bollen. Spelet fick blåsas av och en jakt tog sin början...jag ville bara vända och gå därifrån men tvingade mig själv att härda ut de långa minuter det tog innan någon äntligen fick tag på bollen och Elsa, och jag kunde gå fram med blossande kinder och koppla den lilla odågan.

När jag nästan var framme vid fotbollsplanens andra sida så fick jag se mig själv sittandes vid sidan av, i mina röda permobil. Jag tittade på en match, utan att Elsa virvlade runt bland spelare och boll den här gången. Vilket leende jag hade! En keps på huvudet, och så smala ben...
Vilken frihet den gav mig den där permobilen! Det var ju så jag fick dagarna att gå de där sista veckorna på sjukhus och den första tiden hemma. Jag återupptäckte världen, eller i alla fall Karlstad! Medan jag legat på sjukhus i 6 månader så  hade väl så mycket förändrats, eller? Någonstans hade i alla fall mitt geografiska minne (som alltid varit kasst men nu alltså inte existerade längre) försvunnit, så jag var tvungen att lära mig hitta igen, och då var det ju perfekt att åka runt i permobilen och förhoppningsvis hitta tillbaka. Eller inte, det var inte så noga...jag kunde ju sitta och stirra på en blomma och bara vara...och jag minns att jag funderade på vad som hänt medan jag varit borta, och inte alls hängt med i varken lokala nyheter eller världshändelser. Hade liv upptäckts på någon annan planet?  Hade Anna Book släppt en ny singel? Fanns Kvarnens pizzeria kvar? Fast den sista frågan visste jag ju egentligen svaret på eftersom syrrorna brukade tröstäta där när de hälsat på mig.

Tänk...en fotbollsplan, ett halvt liv. Hoppas jag, om jag får förmånen att bli över 80. Jag hoppas få se barnen spela fotbollsmatcher, det gör inget om de förlorar med 11-0. Jag hoppas få se Selma jaga en massa bollar på fotbollsplaner, fast helst inte störa mitt i en match. Kommer mina barn att kyssa killar eller tjejer på en fotbollsplan? Ja, fast det vill de nog inte att jag ska se. Och kanske är jag med vid en PRO-match när jag är riktigt gammal. Då vill jag nog helst stå vid sidan av och titta på. Kanske kommer jag skrika och heja så ivrigt att löständerna flyger ut.

En fotbollsplan, en halv livstid. Förhoppningsvis mer.


För övrigt:

• ...är jag trött på förkylningar. Nu är det bra!
• ...börjar jag få vårkänslor och längta till Värmland (och Uppsala)
• ...ska jag snart vara med i en tanttidning, men vilken av dem var det? Återkommer när jag kommit på det:)

/Ida

Vi ska alla dö

Min familj har drabbats av sorg. Det var hamstern Doris som avled efter några timmars sjukdom, ganska hastigt men inte alls lustigt. Jag var rätt nervös för att berätta för barnen, men valde till slut att göra det väldigt okomplicerat men samtidigt ordentligt. Matilda grät, Robert fällde en tår, Stina blev högtidlig och allvarlig. Jag och Robert lade Doris i en liten låda avsedd för mobiltelefoner, på en bädd av bomull och med en blomma ovanpå den döda. Och sen pratade vi om Doris, mest gamla minnen, och hur söt och busig hon var när hon var ung (dvs för typ ett år sedan:)). Vi skålade, sjöng och hurrade för Doris. Vi läste om herr Muffin, ett marsvin som dog. Och så fortsatte vi att prata. Det blev ett härligt samtal, där alla möjliga tankar om döden dök upp, och där inget var fel, för vi vuxna vet ju lika lite som barnen vad som händer efter det här livet, vad som händer när vi dör. Tilda sade att Doris kanske var i Nangijala nu. Stina var mer inne på att hon låg på ett moln och sov. Vi pratade vidare om att Doris kanske träffade min gamla hamster Nisse nu, som jag hade när jag var typ 12, men Tilda var rädd att han skulle skrämma Doris eftersom han nog inte hade någon päls kvar. Kanske skulle Doris bilda en "supertrio" med Nisse och kusinens hamster som också dog för ett tag sedan, och så kanske pappas marsvin Jocke fick vara med på ett hörn.

Vilket härligt, befriande, nyttigt samtal vi hade. Jag kan inte minnas att jag någonsin suttit så med vuxna, pratat så okomplicerat om döden, det vi trots allt vet är oundvikligt men som vi helst håller ifrån oss.

Är inte du nyfiken på hur du ska dö? Och vad som händer sen? Jag är sjukt nyfiken. Inte för att jag på något sätt vill dö, även jag blir skrämd av att tänka på det, men nog är jag ändå nyfiken. Blir det hjärtat som lägger av? Somnar jag bara in, eller faller jag ihop i en kö på Konsum? Drabbas jag av cancer? Stroke? Blir jag mördad för att jag upptäckt en terrorcell? Eller får jag lugnt och stillsamt ta farväl av alla jag älskar innan jag tar mitt sista andetag?

Jag kan förstå om alla inte håller på och funderar som jag:), men nog är det väl ändå viktigt att ibland påminna sig om att vi alla är dödliga? Om inte annat så för att uppskatta livet mer. Vi lever här och nu, men har ingen aning om vad som händer om en minut, en timme, en dag, en vecka, en månad, ett år...








Älskar strippen ovanför! Den är klockren, och påminner oss om det viktiga; lev livet nu, för alla dagar fram tills du dör så lever du!

Vad tror du då händer efter döden? Jag tror inte att det händer någonting. Den tanken kan vara skrämmande nog. I alla fall blev den det sedan jag fick barn. När jag var sjuk så funderade jag faktiskt inte så mycket på döden. Den skrämde mig inte. Jag ville självklart inte lämna min familj och mina vänner, men samtidigt visste jag ju att alla skulle klara sig alldeles utmärkt utan mig. Döden kändes i mina värsta stunder som en befrielse. Med barnen kom rädslan för att dö. För att inte få krama dem, trösta, skratta, skälla, följa dem in i vuxen ålder. Att bara ligga och vara död...den tanken kan nästan ge mig panik! Men då får jag påminna mig om att jag lever nu, att jag måste ta vara på allt så länge jag kan.

Och att våga prata om det oundvikliga. Att skriva ner hur jag vill ha det om det värsta händer. Att jag vill donera mina organ, att jag inte vill att Samir och Victor sjunger på begravningen...fast nu var jag inte allvarlig längre, det börjar bli för jobbigt...Undrar förresten om pappa slängt mitt handskriva testamente från sjukdomstiden, där jag ville lämna en del pengar till min guddotter och ett barn vi var kontaktfamilj åt, och resten skulle delas mellan sambon och mamma och pappa...:)

Men hörrni! Ska vi inte alla fylla i "vita arkivet"? Kanske känns det inte viktigt för dig hur din begravning ska vara, men tänk vad skönt för dina närstående att få direktiv, få veta att det som görs är din vilja? En f.d arbetskompis till mig dog för en tid sedan. Jag var inte själv på begravningen, men fick berättat för mig att hon själv planerat den, bestämt sånger och skrivit en text som lästes upp. Så oerhört sorgligt, så oerhört vackert. Och starkt. Men sådan var hon. En kämpe, så stark.

Och ska vi inte försöka undvika onödigt tjafs, vårda våra vänskaper och fylla livet med så mycket kärlek vi bara kan?  

Jag avslutar med några rader från den fantastiska boken "Adjö, herr Muffin":

Nu vet du mer än vi, herr Muffin.
Nu vet du vad som händer när man dör. 
Visst är det så att antingen är döden en vila
och då är döden ingenting att vara rädd för. 
Eller så förs man någonstans
till ett evigt liv och lever där i lycka.
Och då är döden något att längta efter!
Varför skulle man vara rädd för döden?
Visst är det så, herr Muffin, du som vet? 

/Ida