Januari månad 2004. Den månad jag mest gick hemma med hjärtat bultandes utanpå kroppen av ångest, den månad jag trodde jag skulle få ett besked om att jag skulle vara död inom några månader, den månad då livet jag levt innan bara kändes som ett minne blott. Efter en hemsk jul där trötthet dominerade, efter att ha åkt in på akuten flera gånger, famlade jag bara runt hemma, för orolig för att sova, för trött för att vara vaken. En vecka tillbringades i exets stuga, där det var så kallt att jag fick sitta under flera lager av filtar. Vi reste dit för att få komma iväg, skingra tankarna, men det enda vi tänkte på var ju att jag skulle in och göra en magnetröntgen och kanske få svar. Januari månad 2004. Den månad då tiden stod stilla, då varje dag kändes som en evighet, där varje sekund, varje andetag, bar med sig ångest. Och den där månaden kom tydligen att plantera sig i mig för alltid. För att jag inte ska glömma? För att kropp och själ inte kan glömma?
Den 30 januari blev det så dags för MR, den 5:e februari fick jag åka in till akuten där jag fick min diagnos, och den 6:e februari blev jag inlagd. Sen var ju förstås hela våren en kamp, och jag brukar få lite känningar i humöret mot slutet av maj också, men det är ändå i januari det brukar var värst. Och så var det helt klart; att leva i ovisshet var tusen gånger värre än att få veta. Även om det innebar att jag förlorade så många av mina förmågor så var det lättare att hantera än att inte veta varför, att inbilla sig, att föreställa sig det värsta.
Så varje år efter dess gör sig den tiden påmind. Det kommer inga speciella tankar till mig, utan jag blir först mest låg i några dagar. Sen kommer jag på varför, och försöker mota bort det sorgsna, tänka att det ju gått så lång tid nu, att jag har ju ett så bra liv nu, carpe diem och sån där skit...och jag känner mig skitlöjlig som inte kan lägga det bakom mig...tills jag till slut resignerar och inser att jag kommer att vara låg ett tag, att vissa minnen kommer skölja över mig, att jag kanske får dras med en och annan mardröm. Men jag vet ju också att det går över, för även om januari månad är förbaskat lång så tar den slut, och sedan blir det allt lättare att leva igen!
Nu är januari slut för den här gången. Kanske blir det lite lättare nästa år, kanske kommer den där plantan att vissna bort, lämna mig ifred. Innerst inne tror jag inte det, men det är ok. Jag är ok fast jag blir så här varje år, utan att ens först förstå varför. Så tack och hej för i år då jävla januari, hoppas att vi ses nästa år!
För övrigt:
- ...är jag fylld av alla möten med gamla bekanta som jag hann med under två dagar i Stockholm
- ...kan ni ge er på att jag börjar längta efter våren!
- ...drömmer jag om att skaffa en liten pudelvalp till sommaren!
