Det är vår låt nu!

Åsa Jinder, nu är tid att leva
Klicka på länken så får ni höra "min" låt. Den finns på en skiva med Åsa Jinder som heter Tro, hopp & kärlek - visor om livet. För mig kom det att bli skivan med visor FÖR livet, ni som känner mig vet hur betydelsefull den skivan var för mig under min transplantationsresa.

Igår låg jag och vilade på eftermiddagen (ren lyx), och för första gången på riktigt länge satte jag på skivan. Jag måste ha somnat in snabbt, för plötsligt vaknade jag till mitt under låten ovan, och mitt hjärta slog hårt och fort - för en sekund trodde jag att jag befann mig på sjukhuset och att jag inte kunde röra mig! Jag genomled några sekunder av total skräck och ångest...

Jag fick skivan av min pappa efter några veckor på sjukhuset. Han tyckte att jag behövde variera mig lite (jag fick även en skiva med val-ljud på, den spelade jag inte så ofta:)). Så jag började lyssna på skivan. Jag föll för låten nedan och fantiserade om att den skulle spelas på mitt och min dåvarande pojkväns bröllop, som var planerat till sommaren det året. I takt med att jag blev sämre blev bilderna jag målade upp om bröllopet allt suddigare, men skivan blev allt viktigare för mig. På något sätt blev jag nästan besatt av att lyssna på den, om och om igen. Jag orkade liksom inte ta till mig något annat. Oftast låg jag och slumrade till den, mina dagar bestod ju till stor del av att jag inte orkade hålla mig vaken, men då blev musiken ett sällskap. Min stackars familj och alla sjukvårdspersonal fick stå ut. Pappa kom säkert med andra skivor, och jag minns att en av undersköterskorna ofta försökte få byta skiva men det gick jag inte med på.

Skivan följde med till Uppsala och tillbaka. Den var med när jag gjorde min första MR efter transplantationen, och när jag fick höra att läkarna inte längre kunde se någon sjukdomsaktivitet utnämnde jag skivan till min "turskiva".

Första gången jag tog några steg igen, det var i slutet av sommaren, så var dåvarande pojkvännen på besök. Jag hade sett allt mindre av honom, men hos mig började åter drömmen om bröllopet spira. Jag spelade låten ovan för honom, men hans gensvar var inte som jag önskat mig; han bröt ihop och gjorde slut. Så var det med det. Så skivan fick ny en ny innebörd; snyftskivan!

Jag skrevs ut från sjukhuset. Jag hulkade till skivan hemma, inte bara för att han gjort slut, utan också för att jag var tillbaka på sjukhuset så fort jag hörde de första takterna...till slut fick jag bestämma mig för att inte lyssna mer på skivan om jag någonsin skulle kunna leva vidare. Så förutom under MR (jag vågade inte sluta spela den då) så fick skivan ligga i skivhyllan.

Många år senare träffade jag Robert. Det tog några månader av dejtande innan jag såg honom som något annat än en vän. Han fyller år på sommaren, och jag fick nys om att Åsa Jinder skulle spela i Smedjan i Stjärnsund. Så jag överraskade Robert med en tripp dit för att lyssna på henne. Konserten var fin, såklart, och bland alla härliga toner sade det "klick" i mitt hjärta och jag blev kär!

2012 gifte vi oss, Robert och jag. Eftersom han förstått hur mycket Åsa Jinders musik betytt för mig, så kontaktade han henne och ordnade så att hon kom och spelade när vi gifte oss. Bröllopet var fantastiskt, och att Åsa Jinder var där var pricken över i. Självklart spelade och sjöng hon "Nu är tid att leva", och den stunden glömmer jag aldrig. Aldrig.

Igår, då när jag vaknade till under låten, så kände jag först skräck. Efter några sekunder motades dock skräcken bort och jag såg Robert framför mig, Robert och mitt liv med barnen. Jag älskar dig Robert!
Och jag älskar den där låten. Vet du, det är vår låt nu!


För övrigt:

• ...tycker jag nog att julen gick lite väl fort.
• ...är jag så evinnerligt trött på folks extrema klagande på tiggare och asylsökanden som inte gör det som förväntas av dem. Mitt tips; åk och besök tex flyktingförläggningen i Horndal och se vilka känslor det väcker hos dig! Eller sätt dig och frys några timmar utanför Konsum. Det finns så mycket i flyktingarnas och tiggarnas situation som vi inte kan sätta oss in i, så tagga ner!!!
• ...är mitt nyårslöfte (som vanligt) att inte börja knarka (om man bortser från choklad och nezeril), hade du något nyårslöfte?

/Ida