Någon som känner igen sig? Som håller på som jag? Det tror jag nog. Jag ser ständigt på facebook hur ni räknar ner: en vecka kvar till semestern, en vecka kvar på semestern, åtta timmar kvar till den efterlängtade ledigheten. Varför håller vi på så? Med detta ständiga räknande...
Jag minns inte alls att jag höll på så som liten. Jo, kanske att man ägnade någon tanke åt att sommarlovet snart var slut, men mer var det ju inte med det. I högstadiet började nog räknandet, och jag tog det till nya höjder i gymnasiet då jag hade träffat min första pojkvän som bodde långt bort och som jag därför bara kunde träffa på helgerna (ja, de helger han hade tid med mig alltså). Som jag räknade: omsorgsfullt gav jag varje dag ett streck i mitt kollegieblock, och så strök jag...varje dag kom jag ett streck närmare att få träffa honom igen. Natten innan han skulle komma eller jag skulle åka till honom räknade jag i stället timmar, vilket gjorde det väldigt svårt att sova. När vi äntligen var tillsammans ägnade jag mycket tid på att i stället räkna tiden tills vi skulle skiljas åt. Snacka om att inte njuta av tiden vi väl hade tillsammans! Faktiskt var jag så ledsen när vi sagt hejdå att jag ständigt, i min dagbok som innehåller mycket hjärta och smärta, frågade mig om det var värt det. Fast jag kom alltid fram till att det var värt all smärta i världen att få vara med honom, och det var till slut han som tröttnade på min besatthet och mitt tjat...
Nog har jag kommit en bit ifrån det idag men visst är det ett ständigt räknande!? På senare tid har jag kommit fram till att jag har börjat räkna hur många år det kan vara kvar till pension. Apropå det så hade jag en arbetskamrat i Karlstad som räknade dagarna till sin pension (jag håller mig i alla fall till år). Jag har för mig att hon hade 14 år kvar, det blir rätt många dagar det. I mina mörka stunder har jag även räknat på hur många år till jag tror att jag har kvar i livet. Ja, jag är nog lite knäpp!
Som gravid räknade jag veckorna, men det tror jag väl att alla gravida gör? Man läser böcker som beskriver vad som händer vecka för vecka. Jag fick en rätt traumatisk första förlossning, och efter den räknade jag länge hur många veckor sedan det var som hon kom ut...tänk, för två veckor sedan åkte vi in...och så ältade jag förloppet i mitt huvud. Tänk, för 16 veckor sedan åkte vi in...
Som student räknade jag dagar och även timmar tills nästa studiemedel skulle betalas ut. När det var dags stod jag vid bankomaten klockan 24 för att pengarna kom in då. Och så firade jag med nåt gott på macken:)
Jag tycker nog att räknandet har ökat sedan jag fick barn. Värst var det när jag och Tildas pappa precis separerat och Tilda skulle vara hos honom. Då räknade jag timmarna tills hon kom hem igen. Ännu värre blev det när jag började jobba som skolkurator. Återigen delas året in i terminer, och ni ska tro att eleverna har stenkoll på hur många veckor det är kvar på terminen.
Åh, vad jag önskar att jag inte var så fixerad vid räknandet. Bättre på att leva här och nu! Inte får jag någon hjälp med det direkt, snarare tvärtom, eftersom våra tidningar ständigt skriver om festligheter vi ska räkna ner till eller hur man ska tänka på om man har 20 år kvar till pension.
Nej, dags att sluta, endast 10 minuter kvar till ett tv-program jag följer. Förresten; vet ni att det idag är exakt fem månader kvar till julafton?
För övrigt:
- ...är jag supernöjd med årets sommarväder. Lagom varmt om ni frågar mig, och de flesta dagar har det helt klart gått att bada.
- ...insåg jag idag att hoppa hopprep funkar bäst när man är själv, och inte när ens barn ska sno (heter det så?)
- ...har jag lyssnat på många sommarprat i år, och många har varit riktigt bra! Lyssna medan programmen finns kvar!
