Hemma på min gata i stan...

Hemma på min gata i stan har det blivit höst. Från en dag till en annan kom regnet, kylan, mörkret, men även filtarna, de tända ljusen, brasan. Och vi har ju haft en sån lång sommar i år, kanske är vi lite extra laddade att klara av de mörka månader vi har framför oss? Det var en evighet sedan jag skrev något här. Efter missfallet tappade jag lusten. Jag tappade orden. De fastnade någonstans på vägen, och sköljde i stället ur mig i form av tårar. Och när jag gråtit färdigt så lät jag mig svepas med av sommaren, då varken ville eller orkade jag sitta framför datorn och skriva.

I stället satt jag på verandan, hemma på min gata i stan, och njöt av att se barnen springa runt och leka med sina kompisar. De sprang från trädgård till trädgård och stannade till för en stund där det bjöds på fika. Jag tittade på när min stora sprang (för är man 7 år så går man aldrig) med vinden i sitt solblekta hår, och jag tänkte att det kunde ha varit jag som sprang där, för 34 år sedan, på väg hem till mina kompisar. Fast mitt hår var aldrig solblekt, det var alltid lika skrikande rött. Jag gick därför under namnet "Flamman".

Hemma på min gata utanför stan var det ständigt liv och rörelse. Jag hade ofta kompisar hemma, liksom mina fyra systrar, och så bodde det en massa andra barn på gatan. Där fanns Lodaleif och Daniel Doppsko, där bodde kvarterets värsting Per och hans blyga brorsa, och så brorsans kompis, som vi kallade "detskaduskitaidetskaduskitaijävlar". I huset bredvid oss bodde Pär med ä, tillika en av klassens snyggingar, och så hans bröder. På gatan fanns också hunden Olga, en afganhund. Och längst bort på gatan, där den svängde, bodde en gammal gubbe som hade en fantastiskt vacker trädgård som det växte miljontals gula och blå blommor i. En gång var jag och en kompis hem till honom med en bukett blommor, men han sade att vi fick behålla den, för han hade ju nog med alla vackra blommor i trädgården. Gubben hade en slags hammock som vi brukade få gunga i. Idag står det hyreshus på hans tomt. Alla blommor är borta. Liksom gungan och huset. Och gubben förstås.

Ja, hemma på min gata utanför stan var det mycket liv och rörelse. Många gånger lekte vi tillsammans, fast inte med alla. Värstingen Per var ju alla rädda för (utom jag, som sett honom klappa en kanin en gång och därmed var säker på att han var snäll innerst inne). Storasyrrorna var inte heller rädda för honom, de brukade få följa sina kompisar förbi Pers hus, så att de skulle komma säkert hem. Gjorde Per något så gav syrrorna igen på hans blyga brorsa, och så gav sig Per i sin tur efter mig...ja, så där höll det på. Ofta cyklade han efter mig och skrek saker som att "akta dig du Flamman" och "du kan hälsa dina syrror att de ska få", och jag blev rädd. Fast bara lite, för jag trodde ju som sagt att han egentligen var snäll...men det berättades historier om honom, hur han satte eld på katter, och att han spöat någon. De historierna tog jag med en nypa salt, jag hade ju trots allt sett honom med den där kaninen. Och hade han velat ge sig på mig ordentligt så hade han ju kunnat, även om ju jag, "Flamman" var riktigt snabb på den tiden.

Jag minns att vi lekte "röda-vita rosen". Och "halli-hallå". Och en massa boll-lekar. Vi hoppade hopprep, och lekte "hajen", och var vildhästar. När vi var i 7-årsåldern (hm...:)) lekte vi doktor hos Pär med ä. Det gick ut på att man drog ner brallorna för varandra. Tämligen oskyldigt. Vi pallade äpplen. Och plommon. Jag minns långa kvällar, kvällar man aldrig ville gå in. Kvällar där leken till slut avbröts av att mamma kom ut och ringde i klockan för att det var dags att äta mat.

I i år fick jag njuta av mina döttrars lek. Jag fick fixa mellanmål, plåstra om knän, försöka få in dem till middagen. Det har hänt så mycket den här sommaren; lillan växte flera meter när hon slutade med blöjor, napp och välling. Och stora har växt ur en massa kläder och har blivit en kung på att cykla, skriva och läsa. Vi har njutit den här sommaren. Och bråkat förstås, men alltid blivit sams. Vi har badat som aldrig förr och sagt "jag älskar dig" till varandra varenda kväll. För det kan man aldrig säga för ofta.

Jag tar med mig all kärlek och alla minnen in i hösten. Och jag hoppas att orden har börjat komma tillbaka nu. Det känns så. Kanske kommer de i takt med mörkret, och regnet, de tända ljusen och filtarna. För, jag vet inte hur det är hos er, men hemma på min gata i stan har det i alla fall blivit höst.

För övrigt:

• ...vad ska man säga om valet? Jag ville ha regeringsskifte men alla dessa röster på SD? Och varför diskuteras det inte mer nu? Det känns uppgivet på något sätt. 
• ...glädjer jag mig åt att jag återigen ska bli moster i december.
• ...har jag börjat på ett nytt jobb och det känns alldeles omtumlande, och spännande, och jag gläds åt nya arbetskamrater men saknar de gamla...

/Ida