När "Glamour" räddade mitt liv

Jag brukar lite skämtsamt säga att tv-serien "Glamour" räddade mitt liv. Det är förstås inte helt sant men det ligger ändå något i det Jag ska berätta mer senare (vilken cliffhanger:)). Först tänkte jag bli riktigt privat, och lägga ut en deppig text skriven augusti eller september 2004. När jag skrev detta hade jag alltså kommit hem efter 6 månader på sjukhus, och hem var en ny lägenhet fylld av tomhet...:

"Ibland snuddar jag vid tanken att jag inte vill leva längre. Jag passar inte in. Den här världen är inte för mig längre. Det finns en sån sorg inom mig, var ska jag göra av den? Vad ska jag göra när det känns som om jag har en snara kring mitt hjärta, när syret inte når fram till mitt innersta? Och var finns alla? Alla som stöttade mig under tiden jag var så dålig, var finns de nu? I ett nyinköpt hus, på en resa någonstans, på väg att bilda familj, på väg bort, mot framtiden. De lever vidare, förstås och som sig bör, men jag står kvar och stampar. Ett steg fram och två steg bak, två steg fram och ett steg tillbaka...

Jag har blivit lämnad kvar. Inte bara lämnad vid altaret utan lämnad mitt i livet. Hur går man vidare då? När alla andra har någon att planera framtiden med, och de inte längre vill eller orkar eller ens ska sätta mig i främsta rummet. Hur lär jag mig att handskas med det faktum att den som stod mig närmast slutade att älska mig när livet blev som svårast? Han som någon månad tidigare ville dela sitt liv med mig, han som skrev små gulliga lappar till mig varje morgon, han som hävdade att han aldrig älskat någon så som han älskade mig...hur lär man sig att klara sig själv? Hur ska jag ens stå ut med mig själv? Och varför kan jag inte bara nöja mig med att jag är i livet? Hur mirakulöst är inte det? Livet är ju så fantastiskt! Eller? Fy fan, vad jag är otacksam! Kanske hade det varit bättre om de hade lagt ner en miljon på att rädda någon annan, någon som kunde värdesätta det mer? Någon som hade en partner som fanns kvar, som red ut stormen, som fortfarande älskade. Gör det verkligen någon skillnad att jag överlevde? Vad tillför jag världen mer än bitterhet och brist på tacksamhet? Jag borde för fan bara vara glad och tacksam men jag kan inte. Varför? Vad är det för fel på mig som inte kan vara lycklig, som inte kan bli älskad fullt ut? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag ibland snuddar vid tanken att jag inte vill leva längre."

Ajaj, så deppigt! Vill knappt minnas att det var så här tungt men det var det faktiskt. Jag förstod det ju inte då men jag var på väg in i en depression, som det krävdes medicin och terapi för att bryta. Halleluja för Frykcenter som tog tag i mig när jag mådde som sämst! Och tack och lov för familjen och för vänner, nya som gamla, som stod pall, som orkade med mig när jag inte var rolig att vara med alls. Och slutligen, det var ju det här med Glamour...när jag låg på morgnarna i min säng och inte orkade ta mig ur den och allt kändes totalt nattsvart så låg jag och tänkte på Glamour och på vad som skulle hända i nästa avsnitt. Tack vare Glamour hade jag dessutom något att hänga upp mig på varje vardag, det återkom, det svek inte...och jag slapp tänka på mig eget liv en stund...nästa gång ska jag skriva om något roligare hörrni, jag lovar!


För övrigt:

• ...bjuder hösten på sin första vab-dag idag
• ...ska jag äntligen skaffa nya glasögon
• ..är jag så tacksam att ni är några som läser det här!

/Ida

Nu har jag gråtit ut sommaren!

Igår grät jag ut sommaren. Jag hulkade, snörvlade, snorade ut den. Den härliga, jobbiga, varma sommaren 2013. Sommaren som bjöd på så många bad. Sällan har väl min vita feta lekamen visats upp på stranden så många gånger som i somras. Barnen har plaskat, jag har simmat och Robert har i alla fall doppat fötterna:) många härliga gånger.

Solskenslycka, ledighet o kärlek varvat med bråk, tjafs, stress...allt i en enda röra. Livet. Småbarnslivet. Med kärlek som inte visste några gränser, med trötthet som även den kändes oändlig ibland.

Sommaren bjöd på några resor. Vi bodde på hotell i Uppsala. Inte förrän på kvällen kom vi på vad bortkastat det är att bo på hotell med småbarn. De bryr sig inte om de sköna, bäddade sängarna, sovmorgnarna (ha!?) eller frukostbuffén. De bryr sig mest om att inte kunna sova för det är inte som hemma,och att busa så mycket som möjligt så att porslin krossas och en och annan hotellgäst höjer på ögonbryna. 

Barnen och jag åkte till mitt kära Värmland, där vi badade, badade och badade. Långa härliga kravlösa dagar när vi gick på grodjakt, spelade spel och struntade i Bolibompa. Och jag gick runt och älskade Värmland, blev nostalgisk, saknade. Fast kunde även längta hem till mitt nya, mitt Dalarna.

Sommaren bjöd på fest. Bröllopsfest, 50-årskalas och 70-årspartaj:). Roliga minnen att ta med sig in i höstmörkret.

Sommaren bjöd också på mycket bråk. Det var "jävlar mamma" hit och "helvetesmamma" dit. Och som varje sommar har jag ångrat mitt beslut att låta barnen vara lediga så länge som möjligt, för de har ju ibland klättrat på väggarna (iaf möblerna, har ju varit till akuten några gånger...) och jag har varit så trött av bråk och uppstigning 05 att jag inte orkat vara den skojiga mamman varje dag...det har blivit som en ond cirkel. Och jag har känt mig som den sämsta mamman i världshistorien, för vilken mamma vill inte ge sina barn upplevelsen av "den perfekta sommaren"?

Sommaren bjöd även på ensamhet. Med en man som bara var ledig en dag (förutom helger) hade jag ju rätt mycket tid med mig själv och barnen. Och mitt sociala jag har skrikit efter besök, någon att ta en kopp kaffe med, någon som vill stanna några dagar. Ju äldre jag blir desto svårare blir det att hitta rätt i det sociala livet. Visst har jag vänner men alla har ju även sitt eget liv. Att vi har bosatt oss här i Säter gör ju inte heller allt enklare, det tar tid att få nya kompisar! 

Sommaren bjöd på fantastiska läsupplevelser och fina sommarprogram. Kristian Gidlund, jag säger bara det! Jag har läst mycket om döden, och tänkt mycket på döden, och varit så tacksam över att jag lever!

Sommaren bjöd på hoppande på studsmattan, boccia, grillkvällar, megastora spindlar, glass i stora lass, Säterdalen, utflykter, kramar och pussar. 

Igår, efter att ha fått höra "jävla mamma" en gång för mycket så grät jag så ut den, sommaren. Jag grät ut besvikelsen över att allt inte blev som jag ville, att jag känt mig ensam och trött. Men jag grät även för allt härligt jag upplevt, all kärlek och allt bus, för att sommaren nu är slut. Den där härliga, jobbiga, varma sommaren 2013!

För övrigt:

• ...är jag fortfarande rädd för min eltandborste
• ...är jag numera något mindre rädd för spindlar
• ...kan jag inte låta bli att titta på Idol

/Ida

Skratt och att bjuda på sig själv

När jag gick på gymnasiet skulle jag och en kompis göra en redovisning om H.C Andersen. Jag skrev ihop en saga om honom, och så fick min kompis läsa sagan medan jag agerade till, jag spelade alla rollerna. Efteråt kom en kille i klassen fram och sade att det var ett av det mest pinsamma han sett någon göra. Tja...det kanske inte var min bästa stund (även om jag tycker det var ganska kreativt) men jag brydde mig inte så mycket om hans kritik, vi hade ju trots allt berättat om H.C Andersen, och framför allt hade vi bjudit på oss själva.

Jag var faktiskt ganska blyg när jag var liten, så att göra redovisningar till ett skådespel blev tidigt strategi för att klara av dem. Jag utmanade även mig själv genom att vara med på klassens timme eller spela upp mordpjäser som jag skrivit själv (och där jag alltid spelade mördaren). Och senare blev det teater och studentspex.

Kommer ni ihåg när ni var i tonåren och satt och busringde (kom igen ni, jag är säker på att de flesta har gjort det nångång)? Det var ju så kul! Bästisen och jag tyckte vi var otroligt roliga när vi ringde till järnaffären och skrek att "vi måste ha ett järn!" Och vad vi fnissade jämt och ständigt! Jag brukade få gå ut från lektionerna för att jag fnissade för mycket. När jag lugnat ner mig i korridoren gick jag in igen, bara för att få en ny fnissattack...härligt med fniss!

Det var väl inte så att humorn flödade överlag när jag låg på sjukhus, men faktiskt kunde jag på nätterna, morfinpåverkad som jag var, fnissa i mörkret när jag tänkte på hur sköterskorna inte kunde med den nya liften och höll på att tappa mig i golvet, eller när syrran höll på att tappa rullstolen (med mig i) när vi var på promenad i slottsbacken...förlåt syrran, vet att du inte tyckte det var kul men för mig var det ju en happening, och seriöst; det hade i alla fall varit ett annorlunda sätt att dö på... eller när mamma myntade uttrycket "morgonstånd har guld i mund":). En gång, när jag började bli lite bättre, så kunde jag inte låta bli att skoja lite med en av de manliga sköterskorna. Jag hade påsar fyllda med nåt (!) som jag tränade handstyrka med. De lade jag under tröjan och påpekade sedan för sköterskan att mina bröst blivit så konstiga och kunde det vara en bieffekt av medicinen (minns du Gusan?)? Han såg lite förlägen ut.

Humor och skratt har burit mig genom livet. Jag älskar att skratta och jag har lätt för att göra det. Det är få förunnat och jag är tacksam att jag så lätt kan se det roliga i saker och ting, kunna skrynkla ihop ansiktet i en riktig fulgrimasch och skratta så tårarna flödar och jag kiknar efter luft...(min man tycker att jag är rätt jobbig kan jag lova!). Jag tror det är en fantastisk medicin i livets ofta svåra tillvaro.Förmodligen är jag en av Sveriges barnsligaste mammor, men jag vill ha roligt med mina barn, skratta med dem,och visa att livet ska vara roligt att leva, och att man överlever morgondagen även om man gör bort sig lite...

Vad jag har gjort bort mig under mina 40 (snart 41) år på jorden! Jag har gått med kjolen innanför trosorna, jag har haft en bajskorv på huvudet, jag har skrattat i helt fel stunder, jag har skyndsamt tagit min väska som gått sönder och hade ett par av mina (fula givetvis) trosor liggandes på sig när alla skulle hämta sitt bagage efter en bussresa, jag har tappat peruken som flög iväg när det var storm och jag skulle ut på krogen, jag har återigen skrattat i helt fel stunder, jag har tappat landstingets brallor ner till knäna utan att känna det...Om jag var en kändis skulle jag ha prytt tidningarnas omslag med rubriken "Troschock" med jämna mellanrum:).

Jag önskar att vi alla skrattade lite mer, jag tror faktiskt att världen skulle bli lite bättre! Så min uppmaning till er därute är att försöka att inte ta allt så allvarligt, bjud på er själva och skratta så ni kiknar ofta, ofta. Personligen tänker jag fortsätta att skratta mig igenom livet och förhoppningsvis igenom hela evigheten med. Amen och fniss på det!

För övrigt:

• ...har jag haft en trevlig eftermiddag med Anna från Karlstad. Tycker att alla mina Karlstadvänner skulle besöka Säter lite då och då. 
• ...önskar jag att vi hade råd att köpa ett eget hus.
• ...diggar jag Emma Tregaro Green

/Ida

Tips om ljud från Sverigesradio.se

Hej! Jag vill tipsa dig om ett ljud från sverigesradio.se Gå till http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=5613435 Hälsningar Ida Berner

Är vikten så viktig?

"Jag kommer ihåg när du vägde 60 kg och tyckte du var tjock" var det någon som sade till mig igår. "Fast så var det inte, svarade jag, det var andra som tyckte jag var tjock, inte jag själv." Då gick jag på gymnasiet och ja, jag fick en del gliringar för min 60-kiloskropp, bland annat en rätt taskig vers om att jag borde äta mindre för att få mindre hull som lästes upp på någon klassfest på gymnasiet. Fast jag brydde mig inte så mycket, tyckte nog att jag var rätt snygg (vilket jag var:)).

I takt med årens gång lades fler kilon till min kropp. Jag, som nog lider av någon form av "omvänd anorexi" tänkte dock inte så mycket på det, utan när jag har sett mig i spegeln har jag kunnat störa mig på att jag tex har varit finnig eller haft en trist frisyr eller fel glasögon, men jag har ändå tyckt att kroppen var ok...den var ju jag.

På samma sätt märkte jag inte att jag gick ner hiskligt mycket i vikt när jag låg så länge på sjukhus. När jag ser på foton från den tiden kan jag ju konstatera att jag var betydligt smalare men...för mig var det då inte så viktigt om jag gick upp eller ner i vikt, det var mer häpnadsväckande att jag levde, att jag började kunna gå igen, kissa igen, älska igen...så nej, vikten var inte så viktig, inte för mig!

Men visst, för några år sedan kunde ju inte ens jag värja mig mot alla löpsedlar om att få bikinikroppen, allt snack på jobb och bland vänner om alla metoder som prövats; GI, LCHF, Viktväktarna...å, så trött jag är på allt sånt snack,och allt predikande som alltid ska tas till! Men nånstans kunde jag ju som sagt inte hålla mig undan längre utan även jag försökte mig halvhjärtat på den ena dieten efter den andra. Utan resultat. Jo förresten, med resultat att jag som alltid tyckt om min kropp nu började tycka att den var ful.

Har ofta funderat på det här med folks kommentarer, hur vi i samhället tillåter gliringar mot folk som är tjocka. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att påpeka någons vikt för vederbörande. Jag skulle ju heller aldrig påpeka att någon hade en ful näsa, taskig hårväxt eller en ful vårta! Finns det inte viktigare saker att bekymra sig över? 

Idag kan jag ju se att jag är stor, rentav lite halvfet, och jag tänker göra mitt bästa för att bli en lite mindre Ida. Men inte fan gör jag det för att du tycker att jag är för stor. Nej, jag gör det för hälsans skull, och för att jag vill kunna leka och "springa"med mina barn. Kanske blir jag också lite vackrare på kuppen. Men jag kommer ändå att vara jag. Och om jag blir lyckligare återstår ju att se...

För övrigt:

• ...firade vi min mamma igår. "Jag bestiger hellre min fru än Kebnekaise"  är en kommentar man helst inte hör från sin pappa. 
• ...saknar jag redan sommaren.

 /Ida

Dagen D

Jag vet inte hur många av er som såg när de pratade om stamcellstransplantation mot MS på nyheterna för några dagar sedan, och de fina resultat som hittills uppnåtts:)! Jag försökte lägga in länken här men lyckades inte (!), kanske kommer den senare...så kul att läsa såklart, och det väcker ju så många minnen varje gång jag hör ordet MS eller stamceller...tänkte dela med mig, ocensurerat, från min "dagbok", som jag skrev efter att jag kom hem från sjukhuset och behövde sortera alla miljoner tankar och händelser i mitt huvud och faktiskt mådde väldigt dåligt...att skriva blev lite terapi för mig då, så här kommer ett litet smakprov...

"Den sjätte februari 2004, dagen D, då jag skrivs in på avdelning 22 C, neurologiska kliniken på Centralsjukhuset i Karlstad. X och syrran följer med mig. Jag orkar inte gå själv från bilen så X lånar en rullstol och körmig in. Sen måste han åka till jobbet. Syrran och jag får sätta oss i dagrummet och vänta eftersom inget rum finna ledigt. Efter en stunds väntande i tystnad måste även syrran åka till jobbet så jag blir ensam. Vad går igenom mitt huvud? Inte mycket, jag känner mig helt avstängd. Jag ser mig noggrant omkring, tänker att jag nog inte ska stanna länge på den här dystra platsen med den starka lukten. Lukt av vad? Desinficeringsmedel kanske? Död? Vad vet jag. Andra patienter rullar förbi i sina rullstolar. De tittar på mig, men vi hälsar inte. Är jag verkligen så dålig som de ser ut att vara? Det kan väl inte vara så? Efter en lång tids väntan kommer äntligen en undersköterska och tar mig med till min sängplats. En säng, ett nattduksbord, och så några skärmar eftersom jag ska dela rummet med tre andra kvinnor. Min avstängdhet blir ännu mer tydlig.Jag försöker att inte känna och inte tänka. Placerar ut lite personliga föremål på nattduksbordet så att det blir mer mysigt, men vem försöker jag lura? Det blir inte mysigt i den här salen om jag så strödde ut prydnadskuddar i alla sängar, bytte ut de fula konstgjorda blommorna mot levande och hängde kandelabrar i taket. I det här rummet regerar ångest, och så den gula sjukhusfärgen förstås!

Det skriks bakom en av skärmarna. En kvinna ropar: "Har du också MS eller?" Det tar ett tag innan jag förstår att frågan är riktad mot mig. Vad ska jag svara på det? Ett litet "ja" tränger sig ur min mun, och då börjar hennes svada om hur ont hon har det, hur hennes liv har förändrats och hur jävligt allting är. Hon pratar högt och hon gråter mellan orden och jag känner en slags lättnad över att jag ändå verkar må bättre än vad hon gör. Psykiskt i alla fall. Jag har ju bestämt mig för att jag ska behålla min livsglädje även om jag nu råkar ha MS, och jag tänker inte ligga i en säng och skrika ut min aggression och min smärta. Ett styng av rädsla far igenom mig. Tänk om jag inte klarar det då? Den där tjejen kanske gick in med samma ambition som jag, men så har sjukdomen knäckt henne. Fan, det gäller att inte tänka på det..."

För övrigt:

• har jag varit på strutsfarm idag med familjen. Skoj! Kan inte få en bild ur mitt huvud bara...funderar på hur det skulle se ut om någon utförde en heimlich-manöver på en struts...
• Tyvärr tänker jag också mycket på de pojkar som blev strypta av en pytonorm. Inte lika roligt! 
• Ska jag bli intervjuad av Sveriges radio Värmland imorgon alla värmlänningar! Vet inte när det ska sändas men håll gärna en tumme!

 /Ida

Fika vid strutsfarm utanför Borlänge.

Välkomna!

50 nyanser av Ida, Flamman, I vått och torrt med Ida, En rödtotts bekännelser, I huvudet på en Berner...det fanns många namnförslag på den här bloggen, som nu äntligen är på väg att utformas. Jag är ju lite efter min tid, o jag är ju väldans hopplös på datorer o att göra saker snyggt, så om ni vill se mängder av vackra bilder eller bara njuta av en snygg blogg så ska ni nog inte ödsla tid här. Inte heller om ni vill läsa smarriga recept eller ha tips på hur man uppfostrar sina barn enligt nån särskild metod (här hemma kör vi sunt förnuft). Däremot tänker jag bjuda på mig själv, ni som känner mig vet att jag berättar mycket o gärna, o ibland kanske lämnar ut lite väl mycket om mig själv...men det som händer i Idas blogg stannar i Idas blogg, eller hur:)? Och vad jag ska skriva om? Ingen aning, men det ger sig nog...varmt välkomna ska ni vara!

Ida