Jag har även trivts på de arbetsplatser jag har jobbat, förutom på Gotland, där det rådde Norén-ångest som hette duga! När jag klev in på jobbet första dagen, möttes jag av några kvinnor vars huvuden knappt syntes bakom högen med ärenden de hade liggandes på skrivborden. En av dem började gråta när hon såg mig, hon tänkte något i stil med att "nu kommer hon, frälsaren, som ska rädda mig från mina synder" (dvs högen på skrivbordet hon inte hann med). Jag blev inte långlivad på det jobbet. Men förutom nyss nämnda arbete, har jag trivts där jag har varit, även om det ibland varit alldeles för tufft, tjafsigt, stressigt. Jag har också alltid haft trevliga arbetskamrater, det krävs ganska mycket för att jag inte ska smälta in och bli en i gänget.
Det viktigaste i den här kråksången är att jag alltid haft ett arbete att gå till, något som inte är självklart i dagens samhälle. När jag var liten var det ovanligt, som jag minns det, att föräldrarna inte jobbade (fast jag växte ju upp i kvarter där det endast bodde medel- och överklass, där väl vi var de "fattigaste" i gänget). Min mamma var dock hemma med oss, tills min yngsta syster började skolan. Vi hade en hel del dagbarn drällandes hos oss, men jag tror inte att det genererade någon större inkomst. En dag berättade mamma stolt att hon hade fått jobb, och vi firade med rostbiff och potatissallad.
I min bekantskapskrets har vi varit förskonade från arbetslösheten (nu är ju de flesta jag känner socionomer och vi tycks alltid behövas). Men så träffade jag Robert och fick på nära håll se vad arbetslösheten kan göra med en människa. Det ständiga letandet efter jobb, kraven från samhället, arbetsförmedlaren, frun, att söka jobb efter jobb. Lyckan över att få ett jobb, fast att det är över sommaren och vi inte kommer kunna ha någon ledighet tillsammans den sommaren heller...känslan av att inte bidra, ledsenheten över att inte få vara del i den där gemenskapen som jobb ger. Och så de härliga åtgärderna i form av coacher och "söka jobb kurs" där de mest verkar ha suttit och gjort övningar i stil med "vi är alla i en båt som sjunker. Vad händer? Vem tar kommandot? Vem utför och vem ser på?", för att de ska lära känna sig själva eller för att kursledarna efter tusentals grupper inte kan komma på något vettigare för deltagarna att syssla med?
Jag har också varit arbetslös. I 6 veckor, eller var det 8, när jag kom tillbaka för tidigt från en misslyckad au-pairresa. Jag läste på hur man skulle göra för att klara sig igenom de tomma dagarna. Det viktigaste var att hitta något meningsfullt att göra, åtminstone en sak om dagen. Så jag bakade. Eller tog en promenad. Eller läste. Och det var nog ganska skönt...Även jag hamnade såklart på "söka jobb kurs", i Gottsunda. Det var...trevligt. De lärde mig att göra ett cv som såg ut som alla andras (det gällde att följa mallen!), och att ringa mycket stela telefonsamtal. Man fick sitta med en riktig telefonlur (ja, lur:)) och låtsas ringa. Jag ville säga något i stil med "hej, mitt namn är Ida Berner. Jag är väldigt intresserad av att arbeta med...", men det fick jag inte. Jag skulle prompt börja med "hej, mitt namn är Ida Berner, och jag har gått samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet". De lät mig öva tills jag till slut fogade mig och sade som de ville. När någon på kursen fick jobb, vilket faktiskt hände ganska ofta, bjöds det på tårta. Och det var väl kanske det bästa inslaget med den kursen. Efter 6-8 veckor fixade pappa en praktikplats på sitt jobb, och så var det slut på den farsen.
Nu har min man fått ett jobb. Han har ju tidigare haft arbete till och från, mest hela somrarna och så några veckor här och där. Men nu har han fått ett jobb som kan vara. Hoppas vi. Vågar vi nästan tro (det har varit en del nitlotter på vägen). Och jag kan redan se mer glädje i hans blick. Han ska också få bidra, känna sig behövd, få semester. Slippa tvingas vara med i meningslösa åtgärder, slippa vara en siffra i statistiken. Det ska firas, kanske blir det rostbiff och potatissallad (finns det vegetarisk rostbiff tro?). Och på måndag är det jag som går till jobbet igen!
För övrigt:
- ...är det underbart soligt ute!
- ...ska vi snart till Falun och avnjuta en fantastisk "dubbelsemla" från Focus.
- ...börjar mellon ikväll. Pinsamt nog ser jag faktiskt lite fram emot det!
