Skärpning Ida Berner!

För någon dag sedan läste jag en krönika skriven av Felix Herngren, komikern ni vet. Han skrev om att det räcker med skattesänkningar nu för hans del, han vill hellre vill ge pengarna till de som verkligen behöver dem. Det var en bra krönika. Han förde fram något viktigt, han tog ställning, fick läsarna att tänka efter! Och då blev jag lite arg...delvis för att klasskillnaderna ökar i vårt land, men jag blev också rätt förbannad på mig själv som bara skriver en massa nonsens på min blogg! Inte för att jag är någon kändis, eller för att jag har så många läsare men ändå...de sista inläggen där jag har skrivit mina uppsatser från högstadiet. Jag menar...hallå, finns det någon hemma!?! Ska vi trumpeta en intressefanfar, hissa en intresseflagga eller be intresseklubben anteckna att Ida Berner som bor i Säter skrev en uppsats om pensionärer när hon gick i 9:an? Nä, skärpning för fan Ida Berner!

Jag har förvisso inte lovat att leverera samhällskritik, eller vara djup eller smart på något sätt, men liiite substans skadar inte. Så, jag ska verkligen försöka skärpa mig. Åtminstone inga fler gamla uppsatser...

Jag varken hinner eller orkar tänka ut något seriöst inlägg såhär på söndagkvällen, men jag kan åtminstone leverera en lista med några uppmaningar från mig, om sånt jag tycker är viktigt:

1. Snälla. Använd cykelhjälm. Jag har sett några av de som inte gjorde det, när jag var inlagd. Någon hade svåra hjärnskador, någon var förlamad. Så kom igen, det är inte värt att bli förlamad för att man inte vill förstöra sin frisyr eller tycker att man känner sig obekväm i hjälm, eller hur? Och psst föräldrar, ni är förebilder för era barn...

2. Snälla. Ta ställning. För eller emot organdonation. Om det värsta händer kan dina organ rädda någon annans liv. Eller så vill du inte det, vilket är ok. Men ta ställning, fyll i dina önskemål  på livsviktigt.se.

3. Snälla. Försök att hänga med åtminstone litegrann i politiken och använd sen dina kunskaper i nästa val. Fundera på hur du vill att samhället ska fortsätta att utvecklas och rösta efter det. Det viktiga är förstås att du använder din rätt att rösta. Jag erkänner; jag röstade inte i senaste kyrkovalet. Korkat! Sverigedemokraterna var bra på att rösta så de gick framåt. Det misstaget gör jag inte om!

4. Snälla. Du som har barn, låt dem få en vit jul! Skippa alkoholen!

5. Snälla. Lev! Ta tillvara varje dag! Och ta inte allting så allvarligt!


För övrigt:

• ...är jag glad och tacksam för alla barnaktiviteter som finns i lilla Säter! Idag har vi varit både på gymnastikavslutning (där barnen dessutom fick se bio) och på barnteater. 

/Ida

Kyssen

Vi tar väl en uppsats till, också den från högstadiet, på temat "kyssen. Minns att fröken pratade med mig om uppsatsen, tyckte nog att mitt ämnesval var lite obehagligt...

Från ett mörkt litet rum knarrningar och några lågmälda stönanden. I den knarriga sängen befinner sig två människor av olika kön. Hans händer rör sig snabbt över hennes slanka lilla kropp, medan han talar uppmuntrande till henne. Hon ligger helt stilla, med händerna längs sina sidor och ögonen slutna. Hon vet att han snart ska ta sig in i henne men hon försöker att inte tänka på det. 

Han gör allting mekaniskt. Själva förspelet existerar inte, utan han smeker bara hennes kropp medan han tränger in i henne Ur hennes mun kommer bara ett litet pip. Hon ligger och hoppas att han inte har hört. Vill ju inte att han ska veta hur ont det gjorde. Hon tror att det är över nu, han brukar ju inte hålla på så länge.

Så känner hon hur hans tunga sakta särar på hennes läppar. Hon ligger och undrar vad som nu ska hända när han börjar prata: "Det här är skönt", säger han. "Håll bara din mun öppen så ordnar sig allting". Hon nickar och öppnar munnen lite mer. Hans tunga springer nu omkring i hennes mun. Det kittlar lite men hon har ingen lust att skratta. Han har inte heller lust att skratta. Något inom honom säger att han gör fel, men han kan ändå inte sluta. 

Nu snuddar hans tunga försiktigt vid hennes. Han känner hur hon rycker till av obehag, men trots det bestämmer han sig för att göra om det. Han trycker sig tungt mot hennes kropp och sätter samtidigt sin tunga mot hennes. 

Hon känner starka kväljningar. Med alla sina krafter försöker hon få bort den kropp som ligger ovanpå henne men hon är för svag. Plötsligt börjar hon att kräkas. Hon försöker hålla tillbaka vätskan som rinner nerför hennes mun, men den fortsätter att rinna. 

Trycket mot hennes kropp minskar när han reser sig upp. "Fy fan", säger han, medan han sätter på sig kalsongerna. "Du tål ju inte ens att din pappa kysser dig!" Så går han.

Från ett mörkt litet rum hörs nu inga knarrningar eller stönanden. Det enda som hörs är små hjärtskärande snyftningar från en liten flicka som är ledsen för att hon har gjort sin pappa illa.

Jag förstår nu att min fröken blev lite bekymrad...nu ska jag inte "terra" er med fler uppsatser!

För övrigt:

• ...har vi för första gången varit på ett lekland idag. Jag är väl sådär imponerad men barnen (och Robert) hade allt bra roligt och det är ju det viktigaste!
• ...har jag lite svårt att förstå att det är första advent nästa söndag. Men mysigt ska det bli! 

/Ida
 

Uppsatser från förr

Jag gick igenom gamla kartonger förra helgen och hittade en massa gamla skolpapper, bland annat en uppsats som jag fnissade lite åt (minns faktiskt delar av den fast i minnet var den genial:)), återger den här:

Hej Sverige! Det är gamla Gösta som skriver, Gösta på ålderdomshemmet Senilen. Jo förstår ni, jag kunde inte sova och därför började jag rota i min väska. Jag hittade då min gamla ficklampa som jag köpte någon gång under kriget. När jag hittade den kom jag på att den måste komma till användning, så nu tänker jag skriva i skenet från min ficklampa. Ska jag berätta om Lisa? Ja, det gör jag. 

Gott folk! Det var en vanlig söndag på Senilen. Jag och grabbarna satt som vanligt ute i trädgården, spelade poker och tog oss ett glas saft. Det var ovanligt fint väder för att vara i maj månad Länge sedan det var så fint vid den tiden på året, 1987 ungefär sisådär. Ja, det var i alla fall jag, gamla Gösta, och så var det enögde Sixten och långbente Arne, den dumme fan. 

Jag hade just dragit den där roliga historien: "Sixten, du har en fluga på en av dina hakor" när en sköterska dök upp och skulle ge oss mer saft. Jag tittade på henne och herre Jesus vad nära det var att jag tappade mitt emaljöga. Hon var så grann!Hon hade en fin, vit rock på sig, som hon hade dragit åt i midjan. Det var bra, för då kunde man se konturerna av hennes bröst. Jo, och så hade hon fina ben som såg råkade ut. Hon hade nog använt en sådan där kvinno-shave, eller vad det nu heter. Håret var krulligt och hon hade de allra vackraste ögon! Eftersom jag inte är blyg av mig frågade jag vad hon hette och hon svarade kort och bestämt: "Lisa". Inget tvivel om saken, jag blev dödskär!

Gott folk! Det blev måndag och det regnade. Jag tycker inte om när det regnar för då får jag så rysligt ont i benet. Det sitter i sen kriget. En dag när jag kom hem från jobbet trodde min blinda hustru - Gud bevare hennes namn - att jag var en japan så hon slog mig på benet med en stekpanna. Ja, så jag stannade inne den måndagen och läste lite i en dagstidning från 1950 som jag hade hittat i min väska. Rätt som det var om Lisa in och började prata med mig. Jag är inte en sådan där som klagar mycket, men jag berättade i alla fall att jag hade rysligt ont i benet. Till min förtvivlan rådde hon mig bara att dricka en kopp te, det skulle hjälpa. Åh, så vackert hennes bak gungade när hon gick mot dörren. På kvällen var det kåldolmar till middag så jag gick och lade mig hungrig.

Gott folk! På tisdagen kom Lisa, igen. Hon frågade om min krigsskada, det där med stekpannan  ni vet, och medan jag berättade såg jag medlidande i henens ögon. Jag berättade också att jag inte tyckte om kåldolmar. Då klappade hon mig på huvudet och sade: "Stackars Gösta! Men det blir stångkorv och rotmos ikväll." Jag lade mig hungrig den kvällen också. 

Gott folk! Onsdagen var den bästa dagen på hela veckan. Dagen började med att jag fick vända blad i min almanacka, det är kul. Sedan kom Sixten in och vi satt vid mitt röda skrivbord och tittade på gamla foton. Efter sisådär en timme upptäckte vi att vi redan hade tittat på korten några gånger, så vi slutade. Enögde Sixten har bara ett öga. Det är en skada från kriget och han skryter jämt om det. Som om det skulle vara något! 

Onsdag är städdag. Då komemr alltid en tjurig städtant med en maskin som låter som en myggkoloni. Hon var i färd med att städa då Lisa klev över tröskeln. Lisa sade att jag skulle lägga mig på sängen så hon kunde massera mitt onda ben. Oj, det var inte dåligt det ska jag säga! Jag lade mig ner och njöt, och det dröjde inte länge förrän jag inte ens hörde maskinens myggläte. Hennes smala fingrar rörde sig snabbt över mitt ben. Då och då klämde hon snabbt till, för att sedan fortsätta. När hon var klar var jag så lycklig att jag inte fick fram ett ord till tack. På kvällen låg jag och tänkte på henne medan jag räknade fläckar i taket. Jag hittade nitton stycken. 

Gott folk! Torsdagen var en katastrofdag och om den tänker jag inte berätta mycket. Vi satt i allrummet och spelade gamla godingar på stereon. Långbente Arnes ben är inte bara långa, de är vingliga också. Han stod som vanligt vid fönstret, med kikaren i högsta hugg. Hur det nu var vinglade han plötsligt till. Jag var beredd att som vanligt få se honom trilla i golvet, men det gjorde han inte den härgången. Lisa sprang nämligen fram och lade armarna runt hans kropp. I den hemska ställningen befann de sig länge, innan Arne slutligen kunde räta på sig. Hur kunde hon göra så mot mig? 

Gott folk! Nästa dag, som var en fredag, var en mörk dag i mitt liv. Ett tag trodde jag att jag hade satt in emaljögat åt fel håll och blundade med mitt andra öga, ty jag såg bara mörker. Men sedan kom jag på att det var min sinnesstämning som gjorde allt mörkt. Dessutom kanske solglasögonen bidrog en del. Jag satte mig vid fönstret och skrek "hämnd" allt vadjag orkade. Till slut beslöt jag mig för att verkligen hämnas. I min väska hittade jag ett gammalt ärtrör och några ärtor. Jag gav mig ut på jakt och det tog inte lång tid innan jag hittade mitt byte, giraffen Arne. Jag pepprade honom ordentligt! Han trodde att det regnade, trots att vi var inomhus, och började leta efter ett paraply Hoppas Gud förlåter mig! 

Gott folk! Lördagar är riktiga festdagar Då brukar vi åka på utflykt och det gjorde vi också denna lördag. Såren i mitt hjärta hade börjat läka och eftersom jag ångrade vad jag gjort dagen innan skötte jag mig exemplariskt. En gång i tiden jobbade jag som servitör på ett café och därför hjälpte jag till med att servera kaffe. Fåglarna sjöng och himlen var blå. Runt omkring oss sprang det barn, de spelade fotboll och ropade elaka saker åt oss. Jag såg inte till Lisa så mycket, men jag kunde känna hennes närhet. 

Gott folk! Det blev söndag igen Vi satt som vanligt ute i trädgården, spelade poker och tog oss ett glas saft. Jag hade just dragit den där roliga historien: "Arne, du har en geting på en av dina hakor", när Sixtens dotter dök upp. Oj, vad kär jag blev! Hon var inte lik farsgubben, utan bedårande vacker. Maj hette hon och det tyckte jag var kul eftersom det var maj månad. Det var förresten ovanligt varmt ute ör att vara i maj månad Länge sedan det var så varmt vid den tiden på året, 1968 ungefär sisådär. Men...vad nu då? Har jag solglasögonen på mig eller? Jaså, batterierna har tagit slut. 

För övrigt:

• ..upptäckte en kollega en riktig journalgroda jag gjort. Det skulle stå att ett barn sov dåligt eftersom han oroade sig för sin släkting som var utvisningshotad, men jag hade i stället skrivit att han var utrotningshotad...

/Ida

En kartong med Östersund

I helgen har jag spenderat många timmar i Östersund, och jag har varit 22-26 år gammal. Jag har gått igenom en kartong fullproppad med minnen från den tiden, tiden då jag utbildade mig, blev lite mer vuxen, var olyckligt kär och hade ofantligt roligt!

Jag åkte dit på "vinst och förlust". Uppsala var jag trött på, och när de sände på radion från Storsjöyran tyckte jag att det lät som en trevlig stad. Därför valde jag Östersund som min studieort framför Stockholm, Göteborg, Linköping och Umeå (till min pojkväns förtret, det förhållandet höll givetvis inte!). Och jag kom aldrig att ångra mig!

Östersund bjöd på vacker natur, patriotiska jämtlänningar, fina caféer, många pizzerior, ljusa härliga sommarkvällar och smällkalla vintrar! Idag avskyr jag kylan men när jag bodde där gick jag glad i hågen (?) från Frösön och in till skolan nästan varje dag. Jag brukade ha sällskap med min norska väninna, som jag inte förstod alls i början, vilket hon märkte och hade roligt åt. Eller så gick jag med en annan väninna som inte vågade gå över isen (där lastbilar körde) för att den kunde spricka, och därför fick vi gå en ganska rejäl omväg runt isen)!

I kartongen hittade jag rester från den ambitiösa Ida, hon som skrev typ 1 fel på tentorna. Det var lite förvånande att hitta tentan från Statsvetenskap, en kurs jag gick efter socionomexamen, och som jag brukar säga att jag "totalt struntade i, jag ville bara åt studiemedlen". Nåja, den tentan hade jag 79,5 av 80 poäng så jag tror inte att jag direkt struntade i att plugga... Nej, jag var ambitiös på den tiden, idag gör jag allt för att slippa ägna några minuter åt en uppgift jag fått i en internutbildning på jobbet...:)

Kartongen påminde mig även om den lite vildare Ida, och hon som var vilsen i jakten på kärlek. Jag var under de åren galet kär i en kille som tyckte om mig, men som nog aldrig såg mig som sin framtida partner om ni förstår vad jag menar!?! Där fanns några smärtsamma brev...och så fanns lite brev och annat som jag lättad slängde i papperskorgen, lättad för att det inte var något som jag vill att mina barn en dag ska läsa...

Det som mest fyllde ut kartongen var sånt som hade med Studentspex att göra, och det är framför allt det jag minns från de här åren; att skriva manus, träna in sketcher, stå på scen och vara totalt hämningslös...det var underbart! Och vilka härliga människor som var med där, där passade alla in! Ett år tror jag vi var ca 70 personer som hjälptes åt med en uppsättning, och där alla bitar var viktiga och gemenskapen hög! Det kändes lite vemodigt att tänka tillbaka på fina Lars, han som var vår uppskattade ledare, och som dog för ca 10 år sedan. Och jag blev lite undrande över vad som har hänt med alla mina gamla vänner; är Makaronen och Roger fortfarande ihop? Hittade Foppa någon tjej till slut? Och är Monica och Linda fortfarande vänner?

De där åren i Östersund minns jag med mestadels glädje. Det var nyttigt att flytta en bit hemifrån och att stå på egna ben och få pengarna att räcka till (vilket de ju aldrig gjorde, lånade i slutet av varje månad 300 kr av en kompis som var mer ekonomiskt lagd), och det var fruktansvärt roligt både att studera och att vara en del av studentlivet i stort. Och det var roligt att i helgen få vara 22 år igen, jag var allt rätt rolig på den tiden...:)!

För övrigt:

• ...är det ett himla tjat om nåt Kongo-nr som ringer på telefon. 
• ...är livet faktiskt mycket tråkigare när man försöker hålla sig ifrån godsaker!
• ...har jag varit på kurs med jobbet, och jag kan lova att den ambitiösa Ida höll sig på långt avstånd!

 /Ida

Ida hissar och dissar!

Vi börjar med att hissa tycker jag:

1. JAG. Ja, ni andra får ursäkta men vem är det som fyller år idag? Det säger sig självt att jag hamnar på första plats.

2. ROBERT. Min man. För att han ordnade en helt underbar helg till mig. Jag blev bortskämd med hotell (asful utsikt, superbra frukost, intressant toalett, sovmorgon...), Jonas Gardell, god mat, ett trevligt besök hos syrran med man, riktigt långa promenader, ett biobesök (men Gravity var ett riktigt sömnpiller, varning!) och falafel på ett riktigt tvivelaktigt ställe.

3. JONAS GARDELL. Vilken härlig föreställning, en mix av allvar, skämt och lite falsksång. Han påminde publiken om att livet går så fort och att vi kanske bara får ett liv så ta hand om det!

4. HOTELLET vi bodde på. För att det var roligt att gå in i hissar som spelade olika musik. Där fanns tex jazzhissen och pophissen:). Och för den underbara frukosten! 

5. FIKEN I GAMLA STAN. Så mysiga, så inbjudande med sina mysiga fåtöljer, tända ljus och praktfulla bakverk.

Och så några dissar:

1. Att det finns TIGGARE i Stockholm, och så många...:(. Jag struntar om det är ligor, ingen kan sitta på knä på gatan en hel dag om han inte verkligen behöver pengar. Det var hemskt att se!

2. HOTELLET vi bodde på. För utsikten och för toaletten, där man endast kunde stänga om sig med en typ provhyttsdörr av frostat glas. För det första vill jag gärna skita i fred, för det andra var det ganska trist att bli väckt på natten när den andre gick in där för att kissa och tände lyset (som man då fick i nyllet!).

3. FIKEN I GAMLA STAN. För att vi aldrig fick plats! Är det meningen att man ska köa utanför fiken från 07 på morgonen eller hur ska man bete sig för att få ett bord?

4. GRAVITY. Första 5 minuterna var coola, 3D vet ni:), men sen var det bara en trist transportsträcka och en massa flås från Sandra Bullock.

5. FREDRIK REINFELDT. Bara för att. Han kommer nog alltid att hamna på min dissarlista!

För övrigt:

• Ska jag alldeles strax fira min födelsedag med sedvanlig marängsviss! 

/Ida

Vad gör dig lycklig?

”Det finns inget bättre skönhetsmedel än lycka.” Blessington. 

”Den högsta lyckan i livet är förvissningen om att vara älskad för sin egen skull, eller rättare sagt: att vara älskad trots en själv.”  Victor Hugo

 

Häromdagen fick jag så det fruktade men ack så efterlängtade svaret från Akademiska om min MR-undersökning; puh, inga förändringar, inga tecken på sjukdomsaktivitet. Jag satt länge och stirrade på de underbara raderna, ett leende växte fram och jag kände mig så lättad och tacksam och lycklig! Jag skrev nyheten på facebook och jag fick så fina kommentarer och fler gillanden än när jag skrev att jag gått ner två kg:). Och då blev jag ännu lyckligare, av att det finns så många som bryr sig om mig! 

Jag tänker ofta på lycka. Den lilla vardagslyckan och den stora omvälvande! Den stora som skakar om hela ens innersta, som gör så att det känns som om hjärtat ska sprängas, när det går som en lycklig stråle genom hela kroppen och man inte riktigt vet var man ska ta vägen. Den underbara men lite ovanliga lyckan, som jag nog faktiskt bara har upplevt några gånger i livet. Som när jag gifte mig. Och när barnen för första gången lades i min famn. Och när jag gjorde första MR efter transplantationen och fick höra att de inte längre såg någon sjukdomsaktivitet! Och när jag skrevs ut från sjukhuset och gick på stan med min lillasyster och det plötsligt slog mig att jag ju gick där som vem som helst.

Den stora lyckan i alla ära men det är ju den andra sorten som är mest frekvent, som förgyller våra vardagar och kan förvandla dem till en fest! Som 8-åring skrev jag i min dagbok om den perfekta söndagen: jag var med mina systrar och åkte pulka i Sunnerstabacken hela dagen. Sedan gick vi hem till en av syrrans kompisar, drack choklad och såg på Fame. Jag skrev att jag var så lycklig och att det var den bästa söndagen i mitt liv! Härligt, tycker jag, det behövs ju inte så mycket för att få känna av det där pirret, lyckan! 

Tyvärr stressar vi nog bort en hel del tillfällen till lycka och skratt, eller så förminskar vi det vi känner för att någon vän eller arbetskamrat eller kändis upplever något mycket häftigare. Men ingen annan kan ju avgöra vad som gör dig lycklig, vad du vill uppleva i ditt liv! "Man är sin egen lyckas smed" som det så fint heter. Kanske är du som jag och blir lycklig av att åka pulka och se på Fame eller känner du känner pirret när du bestiger ett berg eller kniper chefspositionen på arbetsplatsen eller köper ett par dyra snygga skor?

Jag skulle hellre velat vara utan ”året från helvetet”, 2004, då jag ju hade så ont och faktiskt korta stunder ville dö. Men samtidigt har ju det där året gjort mig till en mer dödlig person, och jag tror att jag många gånger kan ha en liten genväg till lyckan. När jag stirrade döden i vitögat och klarade mig blev jag så medveten om att det liv jag har är mitt och att det är begränsat. Som många andra så började jag därefter göra en lista på allt jag skulle uppleva innan jag dör! Skulle jag kanske skola om mig? Resa mer? Skriva en bok och bli känd? Ärligt talat fick jag inte ner så många tankar på det där pappret. Först gjorde det mig lite frustrerad och jag blev lite besviken på mig själv som inte kunde komma på några högtflygande drömmar som jag skulle förverkliga! Men sen kom jag ju på det; det var ju inte det jag ville ha, det var ju inte det som innebar lycka för mig. Nej, jag längtade efter den triviala vardagen, jag ville fika på café August, jag ville lyssna på Elvis på julafton hemma hos mamma och pappa. Trygghet. Lycka. Och sån har jag ju alltid varit, en riktig familjemänniska som vill ha nära och kära omkring mig och inte verkar skapt för äventyr utomlands för de äventyren slutar alltid i katastrof. Och så ville jag ju så gärna ha barn och finna kärlek igen! 

Säkert skiftar det genom åren. Om några år kanske jag visst strävar efter den där chefspositionen. Fast jag tror att det för mig aldrig kommer att vara den stora källan till lycka. För mig innebär lycka att Robert håller om mig och säger fina ord i mitt öra, att lyssna på barnen när de sjunger med i någon sång, att få andra att skratta, att öppna presenter på min födelsedag, att träffa mina systrar, att lyssna på vacker musik eller läsa sista kapitlet i en riktigt bra bok, att äta en riktigt saftig bit kladdkaka (med grädde) eller att som sagt få ett riktigt bra besked! Och så mycket mycket mer. Nu ska ni dock inte tro att jag är någon övernaturlig människa som är lycklig jämt. Nej då. Även jag har skitdagar, stunder då jag vill avsäga mig moderskapet, då jag ber Robert fara och flyga, stunder då allt känns svårt. Men jag brukar ändå ganska snabbt komma tillbaka, minnas värdet med livet, mitt liv, min lycka.

Kanske låter jag torr, kanske suckar ni mer äventyrslystna därute av tristess? Det gör inget. Vi kanske bara vill olika saker med våra liv? För mig tror jag att det jag kommer värdera högst när jag sitter med mina glappande löständer på ålderdomshemmet (om jag har lyckan att leva så länge!), det jag kommer prata om så att de andra blir trötta i öronen, är just de saker jag nämnt; kärleken till mina barn,min man, övrig familj, släkt och vänner och alla de saker vi upplevt och gjort tillsammans.

Så, handen på hjärtat, vad gör dig lycklig? 


För övrigt:

• ...är det snart dags för Stockholm, Jonas Gardell och annat skoj! 
• ...är jag snart 41 bast!
• ...vill jag önska er alla en riktigt skön Allhelgonahelg, passa på att skänka en tanke till någon kär person som inte längre finns ibland oss. 

/Ida