"Tyvärr. Graviditeten verkar ha stannat upp, jag ser inga hjärtljud."
"Hm...jag ser faktiskt ingenting, det måste ha varit en missed abortion".
Tre meningar. Olika formulerade men med samma innebörd. Missfall. Första gången ofattbar, för då hade vi sett den lilla sjöhästen några veckor tidigare. Och nu hade hjärtat slutat att slå. Varför? Vi ville så gärna träffa dig lilla vän. Andra och tredje gången fanns det aldrig något egentligt foster som vi fick se, endast första stommen i det som var tänkt att bli en graviditet. Lika jobbigt ändå. Ofattbart. Orättvist. Förjävligt.
Sista gången blev jag gravid en tid efter att en av mina närmaste fått plus på sin sticka. Som tur var fick hon behålla sitt barn, allt gick fint och barnet kom till världen. Jag gick ett annat öde till mötes. Samma dag, och ungefär samma tid som hon var och tittade på bebisen på det stora ultraljudet i v. 18-19, så sövdes jag ner, och ur mig sögs resterna av min graviditet. Jag glädje mig åt hennes graviditet samtidigt som jag sörjde mitt eget missfall, sörjde det liv som aldrig fick bli till, som aldrig fick träffa sina syskon, ligga i min famn. Några månader senare kom mamman hem till mig och hämtade bebiskläder till sin lilla tjej. Kläder som Matilda och Stina haft, som det var tänkt att min lilla skulle ha. Jag ville såklart låna ut kläderna, bra att de kom till användning. Men att stå där och vika ihop kläderna, minnas, sörja, det var bland det jobbigaste jag har gjort.
När vi väntade Stina så var Kerstin ett potentiellt namn. Ett tag var jag helt besatt av att bebisen, om det blev en flicka, skulle heta Kerstin. Jag fick nog aldrig med mig Robert på den tanken så jag fick till slut släppa taget om namnet. Men när jag sedan blev gravid igen, och något år därefter igen, så började jag åter tjata om att jag ville ha en liten Kerstin. Sista bebisen hade jag redan döpt (Robert fick säga vad han ville), hon skulle heta Kerstin Ida Josefin, kanske med ett e på slutet av Josefine, det såg bättre ut tillsammans. När så även den graviditeten slutade med missfall lovade Robert att om vi nånsin får ett barn till så ska hon (oddsen för tjejer i vår släkt är bra) få heta Kerstin.
Men hon har ju aldrig kommit! Varje månad har jag hoppats, misstänkt, glatt mig, blivit besviken, tänkt positivt och misströstat. Varje månad har jag gått upp tidigt för att kolla när ägglossningen kan tänkas komma...nej, inte varje månad för ibland har vi bara inte orkat. Jag har testat akupunktur, någon "rökelse", alla möjliga ställningar (!), olika ofta, massage, speciella krämer, givetvis gått till gynekolog (som mest suckade eftersom jag ju inte är purung direkt), och läst på alla möjliga forum och tagit till mig alla tips man bara kan få. Jag har också många månader suttit och läst på olika forum om hur en riktigt tidig graviditet kan kännas, hur flytningarna kan se ut, och försökt hitta halmstrån, något som kan passa in på mig. Jag har gjort av med miljontals graviditetstest, ok, något överdrivet men ändå. Jag har läst vidare, för trots att mensen verkar ha kommit så finns det faktiskt de som får mens fast att de är gravida. Och så har jag läst solskenshistorier om de som faktiskt fått barn efter att de fyllt 40.
Ja. Jag har varit besatt. Besatt av längtan efter Kerstin.Efter det rödhåriga yrväder som jag tänker mig att hon skulle vara. Och ja, jag vet, jag har två friska barn, två barn som jag älskar mest av allt på hela jorden. Två barn som jag inte ens skulle kunna få. Jag vet att det kan sticka i ögonen på folk att jag, som ändå har barn, så förtvivlat gärna vill ha ett till. För det finns ju kvinnor/par som aldrig får barn. Så jag vet att jag är lyckligt lottad, jag kan förstå att ni tycker jag gapar efter för mycket. Men ändå...modershjärtat i mig har längtat. Längtar. Och nu sörjer det, för det ser ju onekligen ut som om det inte blir någon Kerstin som kan hålla oss vaken på nätterna.
Önskar att ingen någonsin behöver höra att deras barns hjärta, deras kärlek och längtan, har slutat slå. Jag önskar så att du kommit till oss finaste Kerstin Ida Josefine. Men du, det är dags att jag börjar ta till mig det faktum att vi nog aldrig kommer att träffas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar