Det hände mig för några dagar sedan, eller rättare sagt tror jag att det hände det äldre par som jag fick för mig att prata med på Konsum. Vi stod i en rätt lång kö, och de erbjöd mig att gå före dem i kön. Jag tackade och sade att det var snällt och fick till svar att "man ju ska vara extra snäll i juletid." Då fick jag för mig att berätta att min äldsta dotter skrivit på inköpslistan att jag skulle köpa en "ny järna" till hennes lillasyster. Då såg lite oförstående ut, skrattade inte alls som jag hade tänkt. Jag gick då steget längre och visade dem lappen, men de tittade på mig med blickar som sade: "vad säger människan" (jag tror inte att de var såna som svär:)?
För ungefär ett år sedan hade vi parmiddag med en kille som Robert lärt känna, och hans fru. Det var en av de konstigaste (och längsta) kvällar jag upplevt, därför att frun (som jag kallt räknar med aldrig kommer läsa min blogg) var så totalt egocentrerad. Vi umgicks i många timmar, de ville aldrig gå hem. Under de timmarna pratade hon om sig själv 98 % av tiden, och den resterande tiden pratade hon om sin man, eller så försökte han flika in någon fråga till oss, som HON svarade på. Det här var alltså en kvinna jag aldrig träffat tidigare. Det hindrade dock inte henne att berätta de mest intima och jobbiga saker för mig, saker som jag inte alls ville veta. Hon dränerade mig totalt och jag ställde mig ständigt frågan "vad fan säger människan?" Jag är ändå van att möta människor av alla de slag, och jag brukar inte ha så svårt att få en syl i vädret. När jag ser tillbaka var ju kvällen extrem men ändå lite festlig på något sätt men det paret har vi inte umgåtts med sedan dess...
Nästa exempel var allt annat än festligt. Det var när jag låg på Ackis och behandlingen skulle starta om några dagar. Dåvarande pojkvännen var på besök, jag hade inte sett honom på ett bra tag. Jag hade heller inte pratat med honom på länge (kanske aldrig) om hur rädd jag var, och hur vansinnigt mycket jag älskade honom. Att jag var livrädd för att dö ifrån honom, och alla andra jag höll av. Jag bestämde mig för att tiden var inne att få allt sagt, och jag lättade verkligen mitt hjärta. Jag bjöd in honom i mitt innersta, och visade en ledsenhet och en rädsla som jag tidigare medvetet undanhållit. Reaktionen blev först som jag trott, han började gråta. Men sedan blev det märkligt. Han bröt totalt ihop och frågade hur han skulle klara sig utan mig om jag dog. Inte så konstigt, men därefter började han prata om vilken otur han alltid hade och att det var typiskt honom att träffa någon som blev så sjuk och som kanske skulle dö ifrån honom. Jag fick höra att det inte var någon idé att han träffade någon för det sket sig alltid...och jag minns att jag tänkte "vad fan säger människan?" Men det sade jag inte såklart. Jag älskade ju honom, och jag tröstade honom bäst jag kunde. Där låg jag och var livrädd för att dö, och fick trösta en man som haft oturen att träffa mig.
Läkare, och även andra inom vården, måste ju ha svårt att säga rätt saker, det är inte så svårt att förstå. Jag menar, vad säger man till någon som har fått en dödlig diagnos, eller blivit förlamad, eller just har förlorat ett barn? Det måste vara så svårt, men jag vet vad man i alla fall inte ska säga och göra...
Jag har fått missfall flera gånger. Vid ett av dem fick jag tabletter uppkörda i underlivet, och därefter fick jag blöda ut "graviditeten" på sjukhuset. Efter några timmars blödande och lidande blev jag undersökt av en kvinnlig, något överentusiastisk läkare, som uppenbart tyckte att det som jag blödde ut var spännande att titta på. Hon konstaterade att "jaha, här har vi hinnsäckar och där har vi...", och visade t.o.m upp delar av det som faktiskt skulle ha blivit vår bebis för pappan. Där låg jag med mitt hjärta bultande i handen och flämtade efter någon form av mening med att fortsätta leva och hon var så totalt uppe i blodklumparnas beståndsdelar. Så fel! Så jävla fel! Och det enda jag fick ur mig var: "vad fan säger du för nåt?"
Vid missfall får man ju också höra, både från människor inom vården, samt vänner och bekanta att det var något fel på fostret, att det var därför det blev som det blev. Vissa slår även fast att det nog var bäst det som skedde. Föga tröstande kan jag säga. Innan man fått sörja det barn som aldrig blev, de drömmar som inte blev sanna, så tar i alla fall inte jag till mig av de orden. Kanske till viss del senare, men inte då. Då har jag bara behövt sörja, och få älska även det barn som inte blev.
"Vad fan säger hon för nåt?" kanske ni har undrat nu ett tag eftersom ni hade velat läsa något gladare eller bättre eller annorlunda. Kanske nästa gång...
För övrigt:
- ...åker vi snart till Karlstad, ska bli skoj.
- ...stör jag mig på att jag har lite jobbångest fast jag trivs på mitt jobb. Är det vardagens lunk jag inte vill in i igen kanske?
- ...har tjejerna och jag idag enats om att det roligaste 2015 var att vi skaffade Selma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar