För någon vecka sedan satt jag på jobbet och berättade för mina arbetskamrater (och chefen var med, varför drog jag historien då:)?) om hur jag tog död på passionen när jag och min allra första riktiga pojkvän lånat en lägenhet på en av våra första dater ,och jag, efter en stunds oskyldigt pussande sade att "nu tycker jag det är dags att diskutera det här med preventivmedel." Något år senare tog jag studenten. Jag minns ju så tydligt än idag hur min fina (mycket korta) vita klänning sprack när jag hoppade ner från flaket vi åkt hem på. Och hur jag på kvällen bröt ihop och undrade vart livet skulle ta vägen (medan min pojkvän roade sig med mina syrror på krogen:)). Jag var både förväntansfull och orolig för att ge mig ut i världen (ja, nu tog ju jag mig inte så långt). Oceaner av tid har förflutit sedan dess, men ändå...var tog tiden vägen?
Livet lekte. Idag minns jag med glädje min tid som student i Uppsala och Östersund. Alla roliga ämnen, festerna, nationerna, killarna...killen, som jag fått kontakt med via en kontaktannons (varför man nu sätter in en annons som 21-åring?), och som jag i ett lååångt telefonsamtal på något vis försökte imponera på genom att säga att jag hoppade backhoppning. Tentorna, och ångesten de förde med sig, charmen med att bo i korridor, och så längtan bort som resulterade i en flytt till Östersund (då jag flyttade ifrån killen som trodde jag var en kvinnlig Janne Boklöv:)). Och då jag via studentspex fick reda på att jag älskade att stå på scen. Jag fick mitt hjärta krossat. Och lilla mormor dog. Jag tog min examen i Östersund, och blev återigen lite nervös och undrade vart jag nu skulle ta vägen. Oceaner av tid har förflutit sedan dess, men ändå...var tog tiden vägen?
Sedan började arbetslivet och livet i Värmland. Jag fick den hårda vägen lära mig hur det kan vara att arbeta på socialtjänsten. Och jag jobbade, och jobbade, och lärde mig massor, och däremellan var det spex och vänner och samboskap, och så var det spex, vänner och nya samboförhållanden, och så spex, vänner och...ja, ni förstår va? Den enorma kärleken damp ner, och kort efter det blev jag sjuk. Och då blev det sjukhus och jag fick kämpa för mitt liv, och jag stannade upp för första gången i mitt liv, och tänkte på hur mitt liv sett ut och hur jag ville att det skulle fortsätta...jag kan ju så väl minnas dofterna, rädslorna, sorgen från den tiden. Korta stunder känns det som om det var igår men oftast upplever jag att oceaner av tid har förflutit sedan dess. Jag har hunnit med massor. Men ändå...var tog tiden vägen?
Kampen tillbaka till livet. En ny kärlek, flytt, nytt jobb och så kom Tilda. Första gången jag fick uppleva moderskärleken, då allt annat försvann och tiden började mätas genom henne...hennes första steg, hennes första födelsedag...och när hon var fyra kom lilla Stina. Alla underbara stunder med barnen, och så Robert, giftermål, några flyttar, byte av jobb...så otroligt mycket som har hänt på inte så lång tid. Fast minnen vävs ihop, jag är inte alltid säker på vilket av barnen som gjorde vad, eller vilket år vi gjorde den där utflykten. Vardagarna går i varandra, helgerna svischar förbi...var tar tiden vägen?
Tänk vad som kan sättas igång bara av att se Jacob Hård på TV! Livet fick passera revy för en stund, komprimeras till några rader. 42 år av liv blev sammanfattat till ett kort inlägg i min blogg (fast jag skrev ju inget om barndomen förstås). Ta vara på dagen! Stanna upp ibland, njut av tiden och av varandra (halleluja:)). Inse att de flesta av oss får oceaner av tid att spendera på jorden, men den tiden går fort, så fort att vi ständigt frågar oss var tiden tog vägen...
För övrigt:
- ...är nästan all snö borta, vilket jag, med min halkskräck, är mycket glad över.
- ...tycker jag det är festligt att min lilla pratar mer och mer dalmål.
- ...borde jag läsa manus i just detta nu, i stället för att skriva här...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar