Kommer ni ihåg förra året, när jag genomled magnetröntgen, och tröstade mig med att om jag gjorde den så skulle jag slippa sen (jag gjorde även "ryggsticket", för att analysera ryggmärgsvätska)...jag minns väl hur jag låg där i det förbaskade röret och peppade mig själv med att "snart slipper du det här, inget mer, kom igen, det fixar du...". Jaha, men nu blev det ju inte så, förstås. Min neurolog ringde och pratade glatt på om den extra stora undersökningen som de vill göra i år, den kommer att ta två dagar och innefattar MR och så en annan tunnel som jag ska åka ut och in i flera gånger och långa stunder. Jag vill inte!
Men hur ska jag kunna säga nej? Jag kan inte säga nej. Inte till mannen som räddade mitt liv. Inte till den forskning som det innebär. Den kunskap som kan hjälpa andra, göra behandlingen mer tillgänglig.
När jag skriver det här knyter sig magen och gråten stockar sig i halsen. Jag vet att jag kommer ha ångest tills det är gjort, och därefter blir det någon vecka med mardrömmar...så mycket sätts igång vid dessa undersökningar. Bara att vara på sjukhuset. Träffa sjukvårdspersonal (underbar, men de väcker minnen), andas sjukhusluft, stirra på de gula väggarna, försöka hålla ihop. Vill inte bryta ihop. Vill vara stark. Men vill inte!
Men hur ska jag kunna säga nej? Jag kan inte säga nej. Inte till mannen
som räddade mitt liv. Inte till den forskning som det innebär. Den
kunskap som kan hjälpa andra, göra behandlingen mer tillgänglig.
Att ligga i röret ger mig sådan ångest. De 60-90 min det tar är en evighet av rädsla, ångest, tankar som mal och dessa minnen...av hur jag låg där första gången och inte visste vad det var för fel på mig. Av hur jag låg där och nästan inte var med i matchen alls. Av hur jag låg där och undersökningen visade att det inte fanns någon sjukdomsaktivitet (jippi!). Av hur jag låg där och fick svårt att andas och sköterskan var långt bort så det dröjde innan hon fick ut mig och då dessutom var sur. Och besviken, för nu hade jag ju förstört serien. Vill inte göra någon besviken. Vill vara stark, hålla ihop. Men vill inte!
Men hur ska jag kunna säga nej? Jag kan inte säga nej. Inte till mannen
som räddade mitt liv. Inte till den forskning som det innebär. Den
kunskap som kan hjälpa andra, göra behandlingen mer tillgänglig.
Jag kommer inte att säga nej. Jag kan inte säga nej. Jag gör det för mannen som räddade mitt liv. Jag gör det för forskningen. Framför allt gör jag det för er som kan bli hjälpta av behandlingen. Jag vill att ni ska få det liv ni drömmer om, och att behandlingen ska bli mer tillgänglig. Det är vad jag får fokusera på när jag ligger där i röret. Även om jag inte vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar