Frykcenter i mitt hjärta

I oktober skickar min kloke läkare iväg mig på träningsläger. Fyra veckors tid ska jag spendera i Torsby, i hjärtat av Värmland, eller rättare sagt ”en liten byhåla långt in i de värmländska skogarna.” Det är med skräckblandad förtjusning jag tar mig dit med hjälp av färdtjänst, och med mig på äventyret har jag min rullstol, min rullator, och en hel massa mediciner som jag packat med omsorg, livrädd för att glömma någon av alla sorters tabletter. Och så Tranbärsjuice, som jag lärt mig är bra för att mota bort urinvägsinfektioner.

Väl framme vid min destination visas jag in till mitt rum, som givetvis ligger längst ner i korridoren. Det känns lite ödsligt, jag känner mig ensam på en gång. Samtidigt känns det skönt. Inga journalister härikring vad jag kan se, inget ex, inga kompisar som jag kan beklaga mig för. Nu kan jag fokusera på träning! Jag garvar lite för mig själv åt att jag, den store kändisen Ida, gömmer sig för paparazzis i den värmländska urskogen...riktigt så är det ju inte men det tål att fnissas åt en stund.

När jag installerat mig blir jag ”inskriven” av en sjukgymnast och en arbetsterapeut. Den förstnämnde är kortklippt, lång och vältränad, har glasögon och bakom dem en busig blick. De inleder med att fråga hur jag mår. ”Ja”, svarar jag, ”jag går ju fortfarande inget vidare och får ont i benen när jag är uppe för länge.” ”Jaha”, får jag till svar, ”men vi frågade hur du mår?” Jag blir lätt förvånad. Vadå mår? Vill de veta vad som rör sig i mitt huvud eller vad? Jodå, det vill de faktiskt veta. Det gör mig alldeles tårögd. Ställd, glad. Så jag berättar. Att jag mår pyton. Att jag har svårt att sova på nätterna. Att jag är arg på kroppen som inte verkar komma längre. Att jag inte vill göra en enda intervju till. Att jag är livrädd för att min urinblåsa ska spricka för att jag inte vet om jag kissar ut tillräckligt med urin. De båda tjejerna lyssnar och ställer frågor, och berättar för mig ungefär hur dagarna här kommer att se ut. Sjukgymnasten säger att vi ska fokusera på att jag ska få en bättre gång eftersom det är det jag vill. Så kommer jag få träffa kurator, läkare och även psykolog om jag själv vill. ”På Frykcenter jobbar vi med hela människan”, förklarar hon. Än en gång blir jag tårögd. Det här verkar vara precis vad jag behöver. Jag är i gungning, men här kanske de kan fånga upp mig, få mig på banan igen.

Så blir det. De följande veckorna faller jag, men jag faller omgiven av nya vänner och av professionella. Jag tillåter mig att nå botten. I ett samtal med den kvinnliga läkaren som finns där blir det tydligt att jag är på väg in i en depression. ”Du behöver medicinsk hjälp”, säger hon, och syftar till antidepressiv medicinering. Jag tvekar, säger att jag inte vill ta tabletter, för tänk om jag blir beroende, eller om jag tappar alla mina känslor. ”Du har brist på serotonin”, säger läkaren. ”Att inte ta tabletter i det här läget är ungefär som att inte ta insulin när du har diabetes. Du ska inte bli beroende. Passa på att börja med antidepressivt nu när du är här eftersom man kan må sämre den första tiden, innan det vänder. ” Hon säger en sak till som övertygar mig: ”Du måste acceptera och bearbeta det som hänt. Som det är nu är hjärnan upptagen med att försöka stänga ute minnen och få ordning i ett kaos. Så länge som du inte tar tag i det och sorterar så kommer hjärnan inte ha ork för andra saker, som att hjälpa dig hitta modet i din träning till exempel.” Jag slås av att den här läkaren verkar synnerligen klok, och jag ger med mig, och startar medicinering, i kombination med samtal både med kurator och psykolog.

Jag är skeptisk till att jag ska få någon hjälp av psykologen, jag ska ju vara här så kort tid. Artig som jag är går jag ändå till hans kontor på avtalad tid. Han håller med mig om att det är kort om tid, men säger att han vill prova en metod som heter ”Eye rapid movement” på mig, en metod som ofta används för att behandla trauman. Har jag varit med om ett trauma? Tja, kanske det...Vi pratar kortfattat om det jag har varit med om, och han ber mig att ur minnet ta fram den situation som alltid återkommer, en situation som plågar mig. Därefter ska jag berätta den för honom medan jag tittar på hans fingrar som kommer att röras från sida till sida. Jag har lite svårt att välja ut någon enskild situation, det finns så många, men väljer slutligen att prata om när jag fylld av smärta och ångest bönade och bad M att ta med sig sitt jaktgevär till sjukhuset och skjuta mig. Det minnet är så jobbigt att bära med sig. Det är jobbigt att minnas smärtan, och det faktum att jag i den stunden ville ge upp livet. Dessutom, att jag lade en sån börda på M, en börda för stor att bära. Så jag berättar om det minnet medan ett av hans fingrar pendlar framför ansiktet på mig. Jag känner ganska snabbt att det här sättet nog inte riktigt är min grej. Jag vill att han ska fokusera på att lyssna, inte sitta och svänga med fingret på det där sättet. Nej, jag blir bara irriterad, och säger att jag inte vill fortsätta. 

Psykologen respekterar det men vill ändå att jag stannar en stund till. Så gör han något som är bra. Han lär mig hur jag kan mota bort de hemska minnena när de tränger sig på genom att snabbt plocka fram en annan bild i huvudet. Jag får i uppgift att tänka ut en plats och en person som jag känner mig trygg och tillfreds med, och att därefter försöka se framför mig vad vi gör. Det blir enkelt, för direkt dyker lillasyster upp. Jag ser framför mig hur vi sitter på verandan vid sommarstugan och pratar med varandra. Fnissar. Dricker kaffe, i alla fall jag. I varsin korgstol, insvepta i filtar, och med den vackra naturen som utsikt. Den stora, gröna trädgården. Mammas krasse som hon varje år planterar i balkonglådorna. Den lilla glipan mellan träden där man skymtar vattnet. Den lilla glipan som pappa tycker är alldeles för liten. Han vill att grannarna avverkar träd som skymmer vår utsikt. Och apropå pappa; varje gång jag provar att snabbt ta fram den härliga bilden av att vi sitter på verandan, så är det först bara syrran och jag, men efter en stund kommer pappa alltid klampande uppför trappan, och muttrar något om att ”här sitter ni och slöar.” Han bryter harmonin varje gång. Trots pappa (eller kanske också tack vare för det blir så roligt varje gång han dyker upp) så blir det ett fantastiskt litet knep att ta till; jag kommer att i huvudet spendera mycket tid på den där verandan de kommande månaderna.

Jag tränar både förmiddag och eftermiddag med den allra bästa av sjukgymnaster, Kristina, som har humor, ett stort hjärta och en god portion med tålamod. Mitt humör är väl inte alltid det bästa, jag tycker det går för långsamt framåt. Kristina försöker tygla mitt tålamod så gott hon kan. Jag vill så gärna kunna gå ordentligt igen, inte stappla fram som en robot och bli trött efter någon minut. Det handlar mycket om att jag måste börja lita på kroppen igen, våga låta fötterna gå, tro att de ska bära. Det är svårt. Jag tränar styrka genom att cykla och styrketräna, ack så tråkigt! Då är det roligare att nöta gången, försöka få in flytet. Kristina försöker variera träningen så mycket det går, så vi spelar pingis, kastar boule, simmar, och det går framåt. Men när jag rör mig runt i byggnaden är mina ben trötta, och jag tar oftast rullstolen när jag ska någonstans. Rullatorn är jag fortfarande dålig kompis med.

Jag får snabbt vänner. De flesta som är där och tränar är äldre män som har fått en stroke, men det finns en liten skara yngre människor som är där av olika anledningar. Snabbt finner vi varandra, och sitter tillsammans vid maten, tv:n och vid Bingo-bordet på kvällarna (vilket vi tycker är lite töntigt men vi ställer ändå ganska glatt upp på de aktiviteter som ordnas). I gänget finns Anna-Lena, som är pigg och glad och beställer pizza utan ost. Där finns Hanna, som faktiskt låg på sjukhus samtidigt som jag, precis i början. Vi delade sal några veckor, men pratade aldrig med varandra då. Hanna hade drabbats av en tumör i lillhjärnan som de tog bort. Jag var lite avundsjuk på henne när vi låg inne eftersom hon alltid hade så mycket besök, främst av pojkvännen som idag är hennes man. Med oss sitter också ”killen med solglasögon”. Första dagen fick jag syn på honom inne i en korridor, med sina solglasögon. För att knyta kontakt frågade jag skämtsamt om han tyckte det var soligt inne. ”Nja”, svarar han, ”men jag har en whiplash-skada och har väldigt svårt för ljus.” Pinsamt...den killen är expert på sängar, kuddar och annat till sovrummet eftersom han är lite besatt av att få hjälp med att sova. Vi är ett härligt litet gäng!

Ibland umgås vi förstås även med de andra. En kväll sitter många kvar i matsalen, och vi börjar av någon anledning tävla om vem som har eller har haft det värst, med glimten i ögat. Jag ger mig in i matchen, och berättar med stor inlevelse och viss överdrift om min ”halsoperation” på fem timmar. Jag tror att jag vann ”tävlingen”.

Mot slutet av perioden får Anna-Lena och jag åka på utflykt med varsin 4-hjuling. Vi har en man med på turen, som ska hålla lite ordning på oss. Vi får börja med en enkel träningsbana i skogen, mannen säger åt oss att köra några varv. Det är jättekul men svårt, och jag blir kissnödig hela tiden och får stanna efter varje varv för att kissa. Jag vet inte om han inte låtsas se mig eller om han faktiskt inte gör det, men nöden har ingen lag som det heter. Dessutom är vi ju i skogen. Vi kommer aldrig längre än till träningsbanan, jag tror att han inte känner sig trygg med att låta oss åka någon annanstans.

Jag träffar kuratorn, en mycket sympatisk och humoristisk kvinna. Vi har bra, osentimentala samtal. Jag tar reda på hur gammal hon är, för att kunna hålla koll på när hon ska gå i pension. Hennes tjänst har jag nämligen bestämt att jag vill söka. Att få jobba med det hon gör, och tillsammans med de fina kollegor hon har här på Frykcenter, det känns som en dröm!

Jag kom till Torsby som en vilsen, ledsen själ i en mycket stel kropp. Fyra veckor senare lämnar jag byhålan med ett mycket större självförtroende, en mjukare gång, en lite mindre ledsen själ och tusen erfarenheter rikare. Tack för allt Frykcenter, och ett särskilt tack till vännerna och till min sjukgymnast Kristina. 

/Ida