Hjälp, tänker ni nu, Ida har tappat det, förståndet alltså, men ta det lugnt. Vänligen ring inte psykjouren, inte än i alla fall. Jag ska utveckla min historia om min blommiga tandborste, som enkelt uttryckt står för glädjen i att vara vid liv.
För någon dag sedan hade jag en journalist här. Hon ställde frågan som många andra ställt före henne; vad har din sjukdom, din "nära-döden-upplevelse" gjort med dig? Ser du annorlunda på livet? Jag svarade väl som jag alltid gör, att jag älskar livet men att jag som alla andra springer runt i det berömda hamsterhjulet som heter vardag (eller semester, kraven på vad vi bör göra på den är ju rätt stora!), men att jag ändå tror att jag, mer än de flesta, vet att uppskatta det lilla, och att jag så långt det är möjligt vill undvika sånt som i mina ögon bara är bagateller. Observera att jag skrev "i mina ögon" för jag vet att vi är olika! Jag försökte förklara för reportern att jag tror att jag kommit underfund med hur jag vill summera mitt liv när jag (förhoppningsvis) sitter där på ålderns höst och tänker tillbaka. För mig är det så tydligt, så solklart vad som räknas, och det är inte "flest saker vinner" utan det är tid med dem man älskar, de som betyder något för en (det här har jag ju tjatat om till leda, jag vet!). Kärlek. Tid. De bästa orden, i alla fall för mig.
Jag har funderat vidare på hennes fråga sedan hon åkte härifrån. Funderat på varför det ska vara så svårt att få till det, att uppskatta varje underbar men även varje sketen dag just därför att de är dagar i vårt liv. Det korta liv vi har. Varje dag räknas, varje timme, varje minut. Då vill i alla fall inte jag slösa bort det på gnäll och skäll och missunnsamhet, på onödigt skvaller och på att "sätta dit" varandra i stället för att lyfta, hitta fel i stället för rätt, snåla med komplimanger och hela tiden jämföra mig med andra i stället för att fokusera på mig själv. Vad spelar roll i framtiden, vart ska vi lägga vårt fokus? Är ni med mig?
Jag är långt ifrån Guds bästa barn. Jag skrattar på fel ställen, skämtar fast man inte förstår att jag gör det, och kan bli riktigt arg. Jag har märkt att jag blir oerhört provocerad av andra människor som går igång på det jag tycker är "småsaker", kommentarer som jag själv snabbt skulle skaka av mig. När någon skämtar med mig (fast med mig kan man på riktigt skoja om i princip allt) eller fäller en kommentar väljer jag (oftast) att tänka att personen som sa det hade en dålig dag eller faktiskt inte menade något illa (min kompis Ulrika är dock hundra gånger bättre än vad jag är på att tro gott om folk, hon har lärt mig mycket). Nu menar jag inte att man inte ska säga ifrån, våga ta upp saker, utan var och en måste få utgå från sig själv. Men är inte gemene invånare väldigt lättkränkt? Beter inte vi vuxna oss som att vi går på 8:an i högstadiet och babblar skit om varandra eller skvallrar för fröken? Folk blir kränkta till höger och vänster, och jag skulle så önska att vi i stället för att ständigt bli kränkta (och kränker såklart) lägger fokus på annat, som att ta vara på vår tid till exempel, hjälper varandra, lyfter och bryr oss. Och gör våra liv till de absolut bästa liven, är det inte vårt ansvar nu när vi faktiskt lever? Jag ska försöka bli ännu bättre på det, vilka är med mig?
Åter till min tandborste, min fina blommiga tandborste, som gör mer än borstar mina tänder. Varje morgon blir jag glad för den påminner mig om att jag har en ny dag framför mig, och det gott folk är ingen självklarhet. På kvällen får den mig åter att le, då tänker jag på allt jag upplevt under dagen. Oavsett om det har varit en fantastisk dag, en skitdag eller en dag i mellanmjölkens land så har det varit en dag i mitt liv, ett liv jag delar med dem jag älskar och där jag vill kunna fokusera på det som är viktigt. Tid. Kärlek. Och blommiga tandborstar.
För övrigt:
- ...kanske det finns någon läsare som undrar varför jag inte har skrivit på så länge (senaste inlägget var för nästan ett år sedan). För den undrande kan jag tala om att jag i stället har skrivit en bok, "Mitt år med MS - är jag botad nu?" som är utgiven av Idus förlag.
- ...inser jag precis att jag missat dagens sommarprat. Tur att det går att lyssna i efterskott.
- ...önskar jag er alla en fantastisk sommar. Vi ses nog snart igen, jag mår lite pyrt när jag inte skriver något har jag märkt:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar