Smitta mig med lite käckhet

K.ä.c.k, k.ä.c.k KÄCK! Jag har alltid stört mig lite på käcka människor. Gett dem gliringar, skojat om och med dem, fnissat lite hånfullt sådär. Åt det käcka släktet. De som inte alls är som jag. Jag, som mer tillhör det slöa släktet.

I Svenska Akademins ordbok låter en av definitionerna på käck som följer:  käck - som är livlig o. spänstig till lynnet o. som handlar med friskt mod utan att töva (tveka). 

Det finns några kändisar som verkligen representerar käckhet, fast lite uppskruvat. Pernilla Wahlgren och Sandra (hon från Klimpfjäll) är väl exempel på superkäcka kvinnor, eller? Sådär hurtiga, med tusen järn i elden, med ständiga leenden, och så något eller några välartade barn på det. Jag kommer inte på någon man på rak arm. Fick just Peter Settman som förslag av lill-syrran. Ja, han är ju käck! Sen känner jag en del käcka människor privat, som inte når upp till de nyss nämndas kaliber men som helt klart är käcka. Som vispar blodet till sin egengjorda blodpudding, som går upp extra tidigt på morgnarna för att hinna jogga innan jobbet, som varje år lägger undan vinterkläderna i tydligt märkta kartonger som de sedan ställer undan och, nu kommer det mest finurliga (käcka); de kommer ihåg var de ställde den märkta kartongen när nästa vinter närmar sig.

Alltså...jo, anledningen till det här inlägget...det jag vill berätta, erkänna, lägga fram i ljuset...kort och gott...nä, nu säger jag det bara: jag vill också vara käck! Ni ska veta att jag har gjort, och gör mina försök, men det håller ju aldrig i sig. När jag tittar tillbaka så har jag haft två perioder i livet då jag varit mer käck än annars. Den första var när jag kämpade mig tillbaka efter tiden på sjukhus. Då hade jag ett "jävlar anamma" och en glöd i blicket som åtminstone påminde lite om att vara käck. Fast då gick jag ju på nyligen rengjorda stamceller och ilska över att jag blivit dumpad. Sen var jag faktiskt riktigt käck under min första graviditet. Jag lagade mat som om jag därefter aldrig skulle orka stå i ett kök mer, och jag sorterade kläder och "boade" som det så fint heter. Men i övrigt har mina käcka perioder varit både få och korta.

Ju äldre jag blivit, desto mer har jag börjat längta efter att bli lite mer käck. När jag för tredje gången samma vecka sitter med en Nutrilett-bar eller en tallrik gröt på jobbet till lunch (och låtsas att det är helt enligt planen:)) så önskar jag att jag vore mer käck, för en käck person skulle ha en rejäl portion husmanskost framför sig, som hen tillagat själv förstås. Och när jag försöker komma igång med att motionera...hade jag varit käck hade jag motionerat minst lagom mycket, och jag hade förmodligen aldrig blivit tjock heller! Jag har alltså kommit underfund med att käckhet nog inte är så dumt trots allt, i alla fall i lagom dos. Kanske kan jag få gå en kurs hos någon käck person? Någon som anmäler sig?

Hade jag varit käck hade jag nu noga läst igenom den här texten och ändrat stavfel. Därefter hade jag satt mig vid mitt väldukade middagsbord där söndagssteken (eller vegetariskt alternativ) fått de välartade barnen att utbrista i ett "åh, vad det doftar gott mor!". Resten av kvällen hade jag ägnat åt yoga och brödbak och söndagsmys med familjen. Men eftersom jag är jag tänker jag inte rätta stavfel, vi kommer att käka gröt till kvällsmat eftersom barnen ändå inte vill ha något annat, men jag ska i alla fall ha söndagsmys med familjen! Och så ska jag lägga mig och fantisera om att jag imorgon när jag vaknar har smittats av åtminstone en liten käck-bacillusk!

För övrigt:

• ...är det inte Solsidan ikväll tro?
• ...har jag och Robert snart handlat klart julklapparna på nätet (det kanske är lite käckt?)
• ...är jag så trött på att se Reinfeldts långpannade nuna överallt!   

 /Ida