Elvis är jul för mig.

Jag minns det så väl. Pirret i magen. Alla härliga dofter, en salig blandning av skinka, kakor, kaffe och knäck. Förväntan. Längtan. Dagen före julafton. En dag då mycket skulle ordnas med, som att slå in alla paket, skriva rim (som inte fick vara för bra, det var tradition), klä granen (det skulle vara så mycket saker i granen att själva granen inte syntes, även det tradition) och ställa ut alla miljarders ljus av alla de slag i trappen. Hade jag inte gjort det än, var det hög tid att baka mina kakor, vilket innebar att man fick trängas med någon syrra och så mamma och pappa i köket. Det var så att alla i familjen skulle göra varsin sorts kaka, som vi sen skulle mumsa på och bestämma vilken som var godast. Mittensyrrans var det aldrig någon som åt av, men hon gjorde ändå samma kakor år efter år. Tradition. Julstök. Och allt ackompanjerades av p1 i köket, pappas musik som skrällde från vardagsrummet, och så lite pianomusik från nedervåningen (och så ett och annat utbrott från farsan:)). Framåt kvällen var det dags att koka knäck, och som traditionen gjorde gällande så skulle vi alltid vara två som gjorde den, och vi skulle korsa armarna när knäcken skulle i formarna så att vi garanterat brände oss. Tradition. Sent på kvällen satt alla syrrorna i källaren och skrattade och tjafsade och skrev klart rimmen, och när någon lagt paket under granen var vi där och läste rimmen, klämde och gissade.

Så kom den då. Dagen med stort D. På morgonen gällde det att gå upp tidigt så att man var bland de första att länsa julstrumpan, och fick välja chokladsort (om detta brydde sig inte den coolaste syrran om, hon sov nog fram till lunchen!) som man sen satt och mumsade på före frukost. Det gällde att äta frukost långsamt för sen hände ju inte så mycket förrän vid halv 12 då det magiska ögonblicket inträffade; stunden då mamma satte på julskivan med Elvis. Den bästa av stunder. Mamma satt först själv med ett glas sherry och tindrade med ögonen och tänkte på...ja vadå?...svunna tider? När hon träffade pappa? Julskinkan? Vad vet jag, men hon satt i alla fall och tindrade och lyssnade sig igenom första sidan (LP my friends!) själv. Och sen kom den stunden som nog var bättre än de bästa av stunder, då skivan vändes och vi andra kom och satte oss i vardagsrummet. Andra sidan var dessutom bättre, det sade mamma. Tradition. Mys! Utom det år då mamma inte hittade skivan och trodde att äldsta syrran hade tagit den. Har nog aldrig sett mamma så arg. Men skivan återfanns, julfriden sänkte sig återigen och LP-skivan byttes snabbt mot en cd, för det var bra att ha en i reserv. Fast cd-skivan är inte riktigt lika bra.

Efter Elvis blev det mat, följt av Kalle Anka (pappa skrattade alltid på samma ställen) och julklappar. Vissa av oss såg Karl-Bertil, pappa skrattade även där på samma ställen. Sen blev det gröt, en massa godis och frukt och så spel, spel, spel, följt av någon dålig film där, tro det eller ej, pappa alltid skrattade på samma ställen. Och så tomtebloss, och när mamma och pappa gått och lagt sig satt vi syrror uppe länge i källaren och pratade. Tradition.

Tänk så många julaftnar jag firat på ungefär samma sätt. I takt med att åren gått, och andra personer (5 systrar, det blir många pojkvänner det!) tagit sig in och ut ur familjen, har traditionerna ändrats något, tagits bort, lagts till. Någon julafton var vi i kyrkan på förmiddagen, men det gjorde vi sen aldrig om. En annan var vi ute hos äldsta syrran, det gjorde vi heller inte om. För 10 år sedan dök jag upp och betedde mig som en fullgubbe och var nästan blind. Året därefter åkte jag färdtjänst hela vägen från Värmland med permobil och allt. Så visst har saker ändrats genom åren. En sak har dock varit konstant, den traditionen bryter vi nog aldrig; att lyssna på Elvis en stund före lunchen. Det symboliserar jul för mig.

Imorgon är det dags, då åker vi hem till Sunnersta, jag och min lilla familj. I över 40 år har jag firat jul där. Jag hoppas att mina barn tycker julafton är lika magisk som den var för mig som liten, att de även i år tror på tomten (och inte avslöjar att det är mormor som gömmer sig bakom skägget). Elvis har vi redan lyssnat på lite hemma, jag vill ju att de vänjer sig:). Själv ser jag fram emot att kliva in genom dörren, tränga mig fram genom kökets p1 och alla dofter, fortsätta till vardagsrummet och sätta mig bredvid mamma i vardagsrummet och med tindrande ögon lyssna på Elvis. Det pirrar faktiskt lite i magen nu. God Jul allesammans!


För övrigt:

• ...har jag fortfarande inte packat, gjort kola, slagit in alla julklappar...hjälp!
• ...har jag faktiskt varit väldigt snäll i år Tomten!