Olika perspektiv och tvära kast

I fredags var det så dags för den årliga "besiktningen" på neurologen i Uppsala. Alltid lika jobbigt att gå in genom dörrarna på Akademiska, sjukhus är inte mitt favoritställe! Nervöst, läskigt, spännande på en och samma gång. Denna gång var det lite extra nervöst eftersom det skulle tas ett prov på min ryggmärgsvätska. Besiktningen gick "utan anmärkning", Jan sade att han inte såg något avvikande alls med mig. Han tyckte t.o.m att när jag väl slutade springa som en kärring så hade jag ett hyfsat löparsteg. Jag älskar verkligen den mannen, trots hans ibland plumpa kommentarer. Han är min hjälte som räddade mitt liv, och så har han alltid varit väldigt rak och tydlig gentemot mig. Och då får man stå ut med kommentarer som att man är "rundhylt" ("rundnätt" var det nya för i år) eller att man springer som en kärring. Ryggmärgsprovet gick också bra!

Efter Jans koll fick jag träffa hans efterträdare, som i sommar ska disputera på just ämnet stamcellstransplantation som behandling mot MS, och som ville intervjua mig eftersom han "pratar" om mig i sin avhandling. Det blev ett väldigt intressant samtal. Inte ofta jag har pratat känslor, rädslor, hopp och förtvivlan med läkare. Han ställde frågor som om jag fortfarande anser att jag har MS eller om jag har haft sjukdomen? Han var också intresserad av att höra om hur mycket jag tänker på sjukdomen och behandlingen idag och om jag är rädd för att få sjukdomen tillbaka. Där satt vi med våra olika perspektiv; mitt subjektiva, känslomässiga gentemot hans objektiva, faktastyrda...och det blev så intressant! Han uttryckte bland annat förvåning över att jag fortfarande tänker på den där perioden så ofta som jag gör.Och jag försökte förklara att jag tänker på det då och då (låg trots allt 7 månader på sjukhus så det finns mycket att minnas:)), men det är ju inte bara dåliga minnen. Det kan lika gärna vara att jag sitter och kramar mina barn, och plötsligt slås av en sådan tacksamhet av att det fanns en behandling som fungerade på mig, att läkarna vågade och att jag vågade...den där tiden är en del av mig, så jag tror inte att jag varken kan eller vill glömma den! Samtidigt var det skönt att han på något vis förvånades, för för mig var det en signal om att han inte tror att sjukdomen ska komma tillbaka (eller?). Jag stärktes i de planer jag har framåt, att jag ska ha ett hejdundrande kalas, för att fira min 10-årsdag , men även för att sätta punkt på ett sätt (minnena kommer jag ju ha kvar); att jag återgår till att endast fira min "riktiga" födelsedag, att jag slutar räkna år sedan transplantation, att jag går ur ms-forum (har jag redan gjort!) och att jag ser mer framåt än bakåt, fast det är väl i nuet man ska leva:)?

Efter sjukhusbesöket åkte vi till mina föräldrar och umgicks en stund innan det var dags att bege sig hemåt och ladda för det första framträdandet med teatergruppen. Vi spelade teater för ett gäng barn i olika åldrar, som dessutom fick gå in och ändra i handlingen (s.k forumspel), och det var så kul! På scen hinner man inte med tankar om MS, sjukhus, ryggprov, och det var ett skönt sätt att få "skaka" av sig känslorna från gårdagen- Älskar teater! Älskar livet! Älskar läkarvetenskapen!


För övrigt:

• ...har jag fått en fantastisk nyhet! 
• ...längtar jag efter mina "transplantationssystrar""
• ...vill jag ha vår, vår, vår nu!

/Ida