10 år av liv

Det har gått 10 år. Ja, ganska exakt 10 år har det gått sedan jag stapplade gatan fram med en käpp i ena handen och en syrra i den andra. Bakom gick pappa, lite oklart varför, men jag tror att han gick där för att han var stolt. Jag vet däremot varför han inte gick bredvid. Det var för att han dragit någon tråkig vits om att det ju inte gjorde så mycket om jag ramlade eftersom jag ramlade mjukt (med hänsyn till min kroppsstorlek samt snön). Jag som just lärt mig att gå någorlunda igen efter några månaders intensiv träning uppskattade inte hans skämt. Så han fick gå bakom.

Så där stapplade jag fram, bredvid syrran och framför pappa. Det var någon dag före julafton, och vi var på väg hem till min neurolog, Jan, han som räddat mitt liv. Jag ville visa upp att jag kunde gå hjälpligt, och så ville jag ge en present, och tacka för allt han gjort. Innan hade familjen och jag funderat mycket på vad han skulle få. Vad skulle jag ge som tack för mitt liv? Det var inte lätt, förslagen var många men inget kändes rätt. Det närmaste vi kom var nog en kristallvas mn det hade jag ju inte råd med:). Så till slut bestämde jag mig för att köpa gott vin som han skulle kunna avnjuta tillsammans med sin fru. Jag hade även gjort egen glögg, starkspritsglögg med extra sprit. Presenterna blev väl ingen succé eftersom det visade sig att han inte dricker alkohol, det är tur att det ä tanken som räknas...(och i tanken hade han ju redan fått resor och blommor och kristallvaser). Jag tror dessutom att den bästa presenten han kunde få, och som han ju fick, var att se mig komma gående gatan fram, stapplande men ändå gående. Han kom utrusande på gatan, livrädd för att jag skulle ramla, och han log stort och stolt (precis som pappa bakom oss).

Nu har det alltså gått 10 år. Jag, som trodde att jag skulle dö innan julen 2004 sitter här än, i högsta grad levande. Och vilka år jag har haft! Tack för det läkarvetenskapen. Tack till allra bästa Jan!

De här 10 åren har jag fått uppleva kärlek, och hjärtesorg. Jag har flyttat några gånger, tagit mig tillbaka till arbete, och sedan bytt jobb och stad några gånger. Vissa vänner har försvunnit på vägen, men jag har fått massor av nya vänner och bekantskaper. Jag har träffat fina Stefan som jag fick Matilda med, och så mannen i mitt liv, Robert, som såg till att jag faktiskt blev gift innan 40 och som gjort lilla Stina med mig:)! Så mycket kärlek jag har fått uppleva! Lyckan att bli mor, det trodde jag aldrig då för 10 år sedan...

Jag har fått skratta, gråta, svära över vardagets elände för att i nästa stund njuta. Jag har varit rädd, modig, fånig och allvarlig. Mina barn har skämts över mig, men oftast tror jag att de tycker jag är skitbra.Jag har fått tillbringa massvis med tid med de jag älskar; familj, vänner, släkt!

Så tack! Jag kanske inte gav den bästa presenten då för 10 år sedan, men du Jan, läkarvetenskapen och alla underbara under- sjuksköterskor och läkare har gett mig den allra allra bästa gåvan - livet. Tack för 10 år av liv!

/Ida

Idas ekonomiska tips

Såhär inför jul kan det vara extra svårt för många att få pengarna att räcka till. Det ska pyntas och handlas och så ska det handlas lite till. Kanske att det till och med åker ner en enkrona i tiggarens bössa. Till jul kan det vara fint att ha en buffert, ni vet de där två månadslönerna som finns på ett konto och väntar på att eventuellt få användas vid svåra lägen!?! Eftersom jag är känd för mitt ekonomiska sinne (kan vara ironi nu hörrni), och har gjort en del bra klipp genom livet (ännu mer ironi?) så tänkte jag dela med mig av lite ekonomiska tips, så håll till godo:

5. Jag rekommenderar er att inte köpa någon servis genom Fyrklövern. Jag vet en person som köpte en servis där, för att de första kuverten var så billiga. Därefter blev hen uppringd och sade glatt ja till resten av servisen i tron att det pris som uppgavs var för alltihop. Det visade sig senare att priset gällde per kuvert, och det blev en hiskeligt dyr historia. Från säker källa har jag fått höra att servisen i alla fall har använts vid ett tillfälle...

4. Utbilda er inte till något sånt där flummigt yrke där man "jobbar med människor". Det är verkligen inte där de stora pengarna finns. Nej, satsa på något annat; bli golfproffs, världsberömd DJ, porrstjärna eller något annat glamoröst i stället.

3. Köp inte träningsmaskiner! Alltså, jag har en kompis som har köpt så många olika maskiner, men inte har hen blivit mer fit för det. Hen har haft en crosstrainer, som senare byttes till ett gåband. Därefter köptes en cykel som efter sparsam användning byttes ut till ett nytt gåband. Och så någon magmaskin på det...jag vet dessutom att hen har provat alla möjliga slags tabletter/drycker/pulver som alla säger sig leda till en fantastisk kropp, men jag har då inte sett någon skillnad!

2. Bli inte lämnad, alternativt dumpa inte en partner som verkar ha ett ekonomiskt sinne. I mitt fall har det mest blivit så att mina ex börjat tjäna hutlöst massa pengar när förhållandet tagit slut. Vad är det för stil? Ett tips kan ju annars vara att ni ser till att gifta er med dessa partners så att ni roffar åt er underhållet sedan.

1. Bli för jösse namn inte sjuk! Att ligga på sjukhus är förvisso inte dyrt (i alla fall inte om någon tar hand om de räkningar som kommer hem under tiden man ligger där, om man ser till att inte ringa för tusentals kronor för att man inte har annat att göra eller man har en partner som inte dumpar en så man måste flytta till egen lägenhet då man skrivs ut som dessutom måste vara ganska stor om det råkar vara så att man har en massa hjälpmedel som ska få plats!). Det är när man komemr hem som det verkligen märks att man inte arbetar; då man ska leva på först 90 % men senare betydligt färre % av sin lön (samtidigt som man då ska betala sjukhusräkningen som kommer i en klump med den medföljande telefonräkningen som som sagt kan vara ganska stor eftersom det inte finns så mycket annat att göra på ett sjukhus) och man kanske har fått en ganska hög hyra då det kan hända att man blivit dumpad och skaffade en stor lägenhet för att få plats med hjälpmedel. Ja, ni fattar va? Har man riktigt stor otur så kan det dessutom vara så att man något år senare får över 10 000 i kvarskatt eftersom försäkringskassan dragit för lite i skatt. Nej, mitt tips till dig är att du ska skaffa en dyr privat sjukvårdsförsäkring men att du helst ska se till att inte alls bli sjuk (fast då får du i och för sig ingen utdelning på din privata försäkring...)!

Så, det var väl bra tips? Följ mina råd så ska du se att det snart finns en buffert på kontot. Och väl där kan du väl skänka en tiokrona till tiggaren utanför Konsum nästa gång?


För övrigt:

• ...har min blogg fått en följare! Det är stort, skulle vilja ge min följare en julklapp...
• ...ska jag åka och hälsa på senaste tillskottet i släkten, lilla Rosa, imorgon. Längtar!
• ...så önskar jag er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År, om vi inte ses här innan dess...

/Ida

Klipp dig, och skaffa ett (nytt) jobb!

För någon vecka sedan var jag på gyn (jag förstår att ni tänkte gym när det gäller mig men det var gyn:)), stället man helst av allt vill undvika. Där fick jag träffa läkare nr fem i ordningen (femte gången jag var där) och den damen hade inte direkt "solsken i blick". Hon inledde med att ifrågasätta varför jag ens var där eftersom jag ju bara fått två missfall i följd. Gyn:s regelverk säger att man ska ha tre missfall efter varandra för att få komma på utredning. Hur som helst gjorde hon väl det hon skulle, tittade och klämde mig i underlivet, och sen tänkte hon skicka iväg mig. Jag undrade då vad alla tester visat som jag ju tagit inför undersökningen? Sex rör med blod hade en sköterska tagit, vad var det för test? Doktorn tittade snabbt på datorn och mumlade lite, och konstaterade att blodsockret var ju högt (ja, högt som i diabetesvarning förstod jag senare!). Sedan pratade hon om annat. Precis när jag skulle gå ut genom dörren sade hon "du kan ju gå till vårdcentralen och kolla det där blodsockret. Hej då!". "Mmm", svarade jag, och sade tyst för mig själv att "du borde klippa dig och skaffa ett nytt jobb tanten."

Vilket dåligt bemötande! Jag var helt häpen över att ha blivit mött med sånt ointresse, sådan nonchalans! I bilen på vägen hem tänkte jag på de fantastiska människor jag många gånger mött, och vad just deras engagemang betytt. Var hade jag varit idag om jag inte stött på de neurologer jag haft? Om jag inte hade haft engagerade och kunniga sjukgymnaster, arbetsterapeuter, sjuksystrar och undersköterskor som stöttat mig, lyft mig, fått mig att komma tillbaka till livet? Tänk om jag i stället för Fagius fått träffa en läkare som hon på gyn när jag kom till Akademiska? Skrämmande!

Jag blev uppskrämd av det höga blodsockret. Jag googlade förstås (inte helt bra i alla lägen!) och förstod att jag endast var någon dag ifrån en hjärtinfarkt. Eller så skulle jag falla i koma eller åtminstone få börja ta sprutor...så jäklar vad taggad jag blev att lägga om kosten! Jag blev nyttigare än på många år, och jag tränade varje dag. Så fick jag åka till VC och blodsockret hade ju sjunkit (fast fortfarande lite högsta laget) men ville jag ända ha en tid hos diabetessköterskan? Ja, absolut! Jag ville ju ha all hjälp jag kunde få i att ändra min livsstil, få leva ett längre och friskare liv! Så ringde hon äntligen, diabetessköterskan!!! Och vad tror ni hon gjorde? Bokade tid med mig för att lägga upp en plan och för att lyssna på min oro? Sade att vi måste ta allvarligt på det här och att hon skulle hjälpa mig (för att det är hennes jobb)? Icke! Hon suckade lite, sade att det var bra att äta makrill (och suckade igen när jag svarade att jag är vegetarian), och att hon, om jag verkligen ville, kunde lägga ut en broschyr i receptionen om bra livsmedel. Jag bönade och bad om att hon skulle hjälpa mig men möttes av ointresse, noll engagemang! "Klipp dig och skaffa ett nytt jobb" fick jag tänka igen...

Arg som ett bi gick jag senare på dagen ut på promenad. Det pyste ur mina öron av ilska, jag gick snabbare än någonsin, och jag tänkte på att det är farligt när människor i hennes position inte (längre?) har intresset, engagemanget för sina medmänniskor! Och de finns ju överallt! Jag gick igång på min mans arbetsförmedlare, som aldrig hör av sig. Min man skrev in sig på AF i augusti (fick via en dator i Säter prata med någon i en annan stad), och han har därefter blivit uppringd av sin kontakt på AF NOLL gånger! "Klipp dig och skaffa ett nytt jobb", säger jag om det. Det är tydligen ok att min man arbetar någon dag i månaden. Att han skulle vilja ha hjälp till en utbildning som kan ge jobb struntas det i, jag vet inte ens om handläggaren svarar på de mail som skickas. Fick han lite stöttning, rådgivning kanske han kunde få ett jobb som varar!?! Då kunde han betala mer skatt, hjälpa till, "ta ansvar för Sverige" som det så fint heter. Förra året, när han hade en annan handläggare, var det faktiskt på gång att han skulle få ta busskort. Sedan ändrade handläggaren sig, för min man fick ju nya stämpeldagar. Grrr!!! Det är alltså inte förrän man verkligen är illa ute som man kan få hjälp! Som sagt, det är tydligen ok att ha jobb några månader per år samt därefter någon dag per månad. 

Jag vet att många styrs av regler och ramar, och att den enskilde arbetaren ibland måste slåss med sitt eget samvete och kanske gå emot det. För tusan, där har jag ju själv varit, särskilt när jag arbetade inom socialtjänsten. Säkert har jag inte agerat rätt alla gånger jag heller. Men jag hoppas ändå att jag mött mina medmänniskor med den respekt som de förtjänat, med nyfikenhet och engagemang. Och när jag känt att jag inte haft tiden till de jag träffat, när jag fått ge avkall på det jag tror på, när det inte känts bra i magen, då har jag letat mig vidare till annat jobb. Vi kan väl göra en deal hörrni? Om ni märker att jag börjar bli blasé, om ni hör rykten om att den där skolkuratorn i Säter minsann inte har hjärtat på rätta stället, att hon inte bryr sig om sina elever. Då stämmer ni unisont upp i ett "klipp dig och skaffa ett nytt jobb kärring!"


För övrigt:

• ...Försöker jag och barnen övertyga Robert om att det är humor att skicka ut ett julkort där allt ser fröjdefullt ut men jag har glasögonen på mig uppochner...
• ...Älskar jag att barnen har en lekkamrat i samma hus!
• ...Tycker jag att vi alla kan skänka en tanke (och gärna en slant) till de familjer där julen inte är en högtid av olika skäl!

/Ida

På egna villkor

När jag var liten hade jag en återkommande mardröm. Jag låg i en säng i ett rum, som var svagt upplyst. Runt mig satt min familj, mina föräldrar, mina systrar och min moster. Ingen sade något, men de grät och jag grät. Scenen ackompanjerades av musik. I drömmen skulle jag dö. Jag hade gift i en mugg som jag höll i handen. Precis i det ögonblick när jag tittade runt på min familj och förde muggen mot munnen, så vaknade jag. Varje gång vaknade jag i samma ögonblick, med hjärtat bultande och med gråten i halsen.


Jag kom att tänka på den här drömmen för någon dag sedan när jag läste om en kvinna i USA, som har en obotlig hjärncancer och som tänker avsluta sitt liv 1 november. Hon kommer att svälja en tablett och somna in, med vacker musik i bakgrunden och med de närmaste närvarande. I en intervju sade kvinnan att hon inte vill dö. Men hon är döende, och hon vill dö på egna villkor. För henne var det så viktigt att få göra det att hon flyttade till en annan stat i USA där aktiv dödshjälp är tillåtet.


I Sverige är det inte tillåtet med aktiv dödshjälp, och det känns som om det är en sådan fråga som knappt vågar diskuteras. Rätten till sitt eget liv. Rätten till sin död. Jag har funderat på frågan mer än många andra kan jag tro, eftersom jag ju var så sjuk och under flera månaders tid bara blev snabbt sämre. Jag är övertygad om att jag inte hade överlevt länge om jag inte hade genomgått stamcellstransplantationen, för min kropp lade av i galopperande takt.


Och då, när jag låg i min sjukhussäng på nätterna och inte kunde förmå hjärtat att sluta slå, började jag fundera på hur jag skulle gå till väga för att slippa plågorna, slippa bli sämre, slippa ruttna bort, slippa utsätta familjen för att se mig lida…


Idag har jag faktiskt svårt att komma ihåg hur det kändes. Hur det var att inte längre känna något nedanför midjan förutom en extrem smärta från rumpan. Att ha svårt att se, höra, prata, använda händerna. Att ha blöja och tappas på urin. Såklart minns jag händelser, sekvenser, men så mycket har även suddats ut, tack och lov. Och tankarna känns skrämmande idag, även om jag förstår att de tänktes, i den situation jag var i då. Att ha så ont, det var det som tog min livsvilja. Kärleken till, och från familjen, höll mig under armarna länge, men till slut ville jag inte mer. Jag ville inte ha ont. Och jag kom fram till att jag ju inte kunde leva för någon annan. Och jag funderade på om den där mardrömmen var något som skulle slå in, att jag faktiskt skulle dö ifrån min familj, min släkt och mina vänner.


Tack och lov slutade inte mitt hjärta att slå av ren viljekraft. Och tack och lov blev jag bättre. Vet ni att smärtan, den enorma smärtan som sjukvården inte lyckats få bukt med, försvann i samma stund som jag åter, på darrande ben, kunde ställa mig upp för första gången på flera månader!?! Förmodligen var min smärta psykisk.

Efter transplantationen repade sig kroppen snabbt, betydligt snabbare än själen, och i slutet av sommaren skrevs jag ut och kom hem till min lägenhet. Innanför tröskeln väntade depressionen på att få sätta klorna i mig, vilket den lyckades med delvis.


Och då, när jag satt ensam och lämnad i min lägenhet och hade papper i handen som visade att så många av de transplanterade blivit sjuka igen, började jag läsa om Dignitas, en dödsklinik i Schweiz. Och jag bestämde, att skulle jag bli sjuk igen, och om behandlingen inte skulle hjälpa nästa gång, så skulle jag bli medlem i den organisationen… 


Jag var och föreläste i Uppsala, och hörde läkaren prata om min behandling. Han visade en massa statistik från omvärlden, och för mig blev det en chock att det var så många som behandlats och därefter fått sjukdomen tillbaka. Inte visste jag då att hans statistik grundade sig på patienter som haft MS betydligt längre än jag, som var i en annan fas av sjukdomen. Men hur det skulle gå för mig visste ju heller ingen, jag var först i vårt land, med allt vad det innebär, och jag befann mig i ett läge där jag hade haft en kort men galopperande sjukdomsperiod. Skulle det förändra mina odds? Min läkare trodde ju på det, ville det, hoppades det. Men att leva i ovisshet om framtiden var inte lätt, det tog tid att hitta ett sätt att hantera det, att våga leva. Ibland gjorde sig mardrömmen åter påmind. Till slut bestämde jag mig ändå för att leva, våga tro på livet. Fast någonstans i bakhuvudet fanns tanken på Dignitas kvar. Det skänkte mig tröst. Inte för att jag vet om jag någonsin hade åkt, och om jag i slutändan hade vågat ta giftet, men det fanns ändå en möjlighet att slippa lidandet, slippa ha ont, slippa dö långsamt om jag skulle bli sjuk igen och det inte fanns någon bot.


Och sen, när jag satt med min förstfödda i famnen, och älskade som jag aldrig älskat förut, så förstod jag att jag nog aldrig skulle kunna avsluta mitt liv på egen hand, att varje sekund, varje andetag med henne räknades…

Med barnen, det bästa som hänt mig, förändrades ju allt. Hela livet. De får mig att älska mer, våga mer, älska mer. Varje sekund. Varenda andetag.  Självklart hoppas jag att jag får vara frisk tillsammans med dem, tills jag blir gammal och dör av ålderdom. Jag har i skrivande stund väldigt svårt att ens tänka tanken på att jag, om jag blev obotligt sjuk, skulle åka till Schweiz. Men allt handlar ju inte om mig:). Det finns andra, som är obotligt sjuka, som inte får dö på sina egna villkor. Några tar sina sista besparingar och reser till Schweiz. Jag önskar att de kunde få den hjälpen i Sverige i stället, att det inte ska bli den som har 100 000 på banken som kan slippa ett onödigt lidande. Jag vet att det finns etiska dilemman, och att det inte skulle vara enkelt att införa aktiv dödshjälp i Sverige, men frågan bör väl ändå kunna diskuteras, utredas? Eller vad tycker ni?

Jag älskar mitt liv. Varenda andetag. Jag tror aldrig någonsin att jag kommer vilja dö. Men skulle jag vara döende så vet jag att min önskan skulle vara att få dö på egna villkor, hur än de villkoren ser ut. Allt annat vore en verklig mardröm.


För övrigt:

• ...bär det snart av till Stockholm för min och Roberts årliga myshelg. Vi komemr inte så långt men det blir nog underbart!
• ...glädjer jag mig åt att teatergruppen äntligen har börjat spela efter manus.
• ...är det väl åtminstone lite mysigt med höst och mörker? Snart bjuds det dessutom på marängsviss hemma hos mig för den som önskar (avslöjar inte varför:)). 

/Ida

Hemma på min gata i stan...

Hemma på min gata i stan har det blivit höst. Från en dag till en annan kom regnet, kylan, mörkret, men även filtarna, de tända ljusen, brasan. Och vi har ju haft en sån lång sommar i år, kanske är vi lite extra laddade att klara av de mörka månader vi har framför oss? Det var en evighet sedan jag skrev något här. Efter missfallet tappade jag lusten. Jag tappade orden. De fastnade någonstans på vägen, och sköljde i stället ur mig i form av tårar. Och när jag gråtit färdigt så lät jag mig svepas med av sommaren, då varken ville eller orkade jag sitta framför datorn och skriva.

I stället satt jag på verandan, hemma på min gata i stan, och njöt av att se barnen springa runt och leka med sina kompisar. De sprang från trädgård till trädgård och stannade till för en stund där det bjöds på fika. Jag tittade på när min stora sprang (för är man 7 år så går man aldrig) med vinden i sitt solblekta hår, och jag tänkte att det kunde ha varit jag som sprang där, för 34 år sedan, på väg hem till mina kompisar. Fast mitt hår var aldrig solblekt, det var alltid lika skrikande rött. Jag gick därför under namnet "Flamman".

Hemma på min gata utanför stan var det ständigt liv och rörelse. Jag hade ofta kompisar hemma, liksom mina fyra systrar, och så bodde det en massa andra barn på gatan. Där fanns Lodaleif och Daniel Doppsko, där bodde kvarterets värsting Per och hans blyga brorsa, och så brorsans kompis, som vi kallade "detskaduskitaidetskaduskitaijävlar". I huset bredvid oss bodde Pär med ä, tillika en av klassens snyggingar, och så hans bröder. På gatan fanns också hunden Olga, en afganhund. Och längst bort på gatan, där den svängde, bodde en gammal gubbe som hade en fantastiskt vacker trädgård som det växte miljontals gula och blå blommor i. En gång var jag och en kompis hem till honom med en bukett blommor, men han sade att vi fick behålla den, för han hade ju nog med alla vackra blommor i trädgården. Gubben hade en slags hammock som vi brukade få gunga i. Idag står det hyreshus på hans tomt. Alla blommor är borta. Liksom gungan och huset. Och gubben förstås.

Ja, hemma på min gata utanför stan var det mycket liv och rörelse. Många gånger lekte vi tillsammans, fast inte med alla. Värstingen Per var ju alla rädda för (utom jag, som sett honom klappa en kanin en gång och därmed var säker på att han var snäll innerst inne). Storasyrrorna var inte heller rädda för honom, de brukade få följa sina kompisar förbi Pers hus, så att de skulle komma säkert hem. Gjorde Per något så gav syrrorna igen på hans blyga brorsa, och så gav sig Per i sin tur efter mig...ja, så där höll det på. Ofta cyklade han efter mig och skrek saker som att "akta dig du Flamman" och "du kan hälsa dina syrror att de ska få", och jag blev rädd. Fast bara lite, för jag trodde ju som sagt att han egentligen var snäll...men det berättades historier om honom, hur han satte eld på katter, och att han spöat någon. De historierna tog jag med en nypa salt, jag hade ju trots allt sett honom med den där kaninen. Och hade han velat ge sig på mig ordentligt så hade han ju kunnat, även om ju jag, "Flamman" var riktigt snabb på den tiden.

Jag minns att vi lekte "röda-vita rosen". Och "halli-hallå". Och en massa boll-lekar. Vi hoppade hopprep, och lekte "hajen", och var vildhästar. När vi var i 7-årsåldern (hm...:)) lekte vi doktor hos Pär med ä. Det gick ut på att man drog ner brallorna för varandra. Tämligen oskyldigt. Vi pallade äpplen. Och plommon. Jag minns långa kvällar, kvällar man aldrig ville gå in. Kvällar där leken till slut avbröts av att mamma kom ut och ringde i klockan för att det var dags att äta mat.

I i år fick jag njuta av mina döttrars lek. Jag fick fixa mellanmål, plåstra om knän, försöka få in dem till middagen. Det har hänt så mycket den här sommaren; lillan växte flera meter när hon slutade med blöjor, napp och välling. Och stora har växt ur en massa kläder och har blivit en kung på att cykla, skriva och läsa. Vi har njutit den här sommaren. Och bråkat förstås, men alltid blivit sams. Vi har badat som aldrig förr och sagt "jag älskar dig" till varandra varenda kväll. För det kan man aldrig säga för ofta.

Jag tar med mig all kärlek och alla minnen in i hösten. Och jag hoppas att orden har börjat komma tillbaka nu. Det känns så. Kanske kommer de i takt med mörkret, och regnet, de tända ljusen och filtarna. För, jag vet inte hur det är hos er, men hemma på min gata i stan har det i alla fall blivit höst.

För övrigt:

• ...vad ska man säga om valet? Jag ville ha regeringsskifte men alla dessa röster på SD? Och varför diskuteras det inte mer nu? Det känns uppgivet på något sätt. 
• ...glädjer jag mig åt att jag återigen ska bli moster i december.
• ...har jag börjat på ett nytt jobb och det känns alldeles omtumlande, och spännande, och jag gläds åt nya arbetskamrater men saknar de gamla...

/Ida

Tomhet

Det är tungt nu. Och tomt. Tomt i hjärtat. Tomt i själen. Tomt i livmodern. Det liv som maken och jag har gått och glatt åt oss i smyg i några veckor finns inte kvar.

Nervösa, oroliga men uppspelta åkte vi till gynmottagningen för att få se det lilla livet. När läkaren började med ultraljudsundersökningen förstod vi direkt att allt inte var som det skulle. Det syntes inte så mycket på läkaren men kandidaten som var med visade tydligt med sitt minspel att vi skulle få ett tråkigt besked.

Och under de korta, smärtsamma sekunderna stannar världen. Allt står still, förutom hjärtat som pumpar så att det känns som om det ska explodera. Jag andas inte ens. 

Och så kom bekräftelsen. Det fanns inget foster i livmodern. Missed abortion. Om fostret inte växte utanför livmodern, vilket måste följas upp noga. Förmodligen skulle det bli det en skrapning.

Och läkaren pratar på men jag är inte där. Jag är i ett virrvarr av tankar. Det här kanske är en mardröm. Jag har ju mått så dåligt den här gången, det måste väl vara något där? Fast nej, jag vet att hon har rätt, att mina planer och förväntningar återigen har krossats. Och det gör så ont. Så förbaskat ont. I hjärtat. I själen. I livmodern.

Och jag tänkte tanken. Tanken som jag faktiskt inte tror att jag har tänkt, varken under min sjukdomstid eller vid tidigare missfall. Men nu kom den. "Varför jag?". Varför ska jag drabbas igen? Varför glider andra genom livet på en räkmacka medan jag får möta så stora svårigheter? Någon dag efter den skrapning som följde skrev jag till min lillasyster att om man ska tro på karma så måste ju jag ha varit massmördare i mitt förra liv. Hon tyckte dock att jag ju fått mycket bra i livet också så jag var nog "bara" djurplågare:). Och det hade hon ju rätt i förstås. Jag har två fina barn. Jag har en man, vänner, familj och släkt. Men vi ville verkligen ha det där barnet, ett syskon till barnen. Visa att det går att få barn när man passerat 40 fast någon upplyst mig om att det endast är 5 % chans...Nummer tre. Hon hade blivit så älskad!

Så nu är det tungt. Det får det vara ett tag. Innan jag reser mig igen, för alltid förändrad, för alltid sorgsen när jag tänker på det lilla liv som aldrig blev. Och jag inbillar mig att jag rent fysiskt kan känna tomheten. I hjärtat. I själen. I livmodern.


För övrigt:

• ...hade vi härliga dagar i Värmland med sol och bad, resor, skratt och tjafs - allt som hör en semester till!
• ...vågar jag knappt skriva det men jag är urbota trött på värmen!
• ...får jag besök av lillasyster i helgen. Jippi! 

/extra mycket kärlek idag, Ida

Snurriga tankar...

Det här blir nog mitt snurrigaste blogginlägg hittills. Men det är just det jag är just nu; snurrig. Och lite arg, lite bekymrad, lite oroad. Över världen. Över Sverige. Över mina medmänniskor. På facebook läser jag mest uppdateringar om vädret (själv skriver jag mest om mina barn). Och jag blir lite trött. Nog för att vi har skitväder men det borde inte vara vårt största bekymmer, eller? När folk dör i krig och svält i världen, när människor inte får den vård de har rätt till (i världen och i Sverige), när tiggarna ökar lavinartat, när miljön behöver vår uppmärksamhet, när vi är ett land med stor ojämlikhet mellan könen, när det är valår och det finns så många politiska frågor att penetrera!?! Kanske är facebook inte rätt forum? Kanske orkar vi inte tänka längre på vår semester än om vädret är kasst eller inte. Men jag tycker att vi alla borde kunna engagera oss lite mer, visa att saker är fel, orättvisa, att vi bryr oss!

På facebook har jag också på senare tid sett några som har lagt ut att de vill låna ut sin husvagn eller sin sommarstuga till människor som har det sämre ställt, föräldrar som inte har råd att ta sina barn på semester. Vad fint! På riktigt! Samtidigt lite skrämmande, att det ska behövas. Att klyftorna har ökat i samhället. Att vissa har råd att åka på semester, andra har det inte. Kanske har det alltid varit så, men jag får ändå känslan av att gapet har ökat. Själv har jag ju tack vare jobbskatteavdraget fått någon tusenlapp mer i månaden att spendera. Min man däremot, som i perioder är arbetslös, står kvar och stampar på samma arbetslöshetsersättning, så för vårt hushåll går det väl på ett ut. Hans ersättning står still (sänktes nog till och med för något år sedan), för att jag ska kunna få lite mer i min plånbok. Jag som ju faktiskt jobbar 100 % hela året måste ju belönas!

På mitt jobb diskuterade vi för någon vecka sedan "Obamacare", och varför så många amerikaner är emot sjukvårdsreformen. Frågan ställdes till vår arbetskamrat som kommer från USA och hon sade ungefär att amerikaner inte har den tradition som vi har i Sverige att tänka solidariskt, lite "en för alla, alla för en". Däremot finns det mycket välgörenhet i USA konstaterade vi. Är det dit vi är på väg i Sverige? Jag hoppas verkligen inte det, men när så många de senaste åren glatt sig över att just de har fått mer i plånboken men inte funderat på hur det gått till, och om någon annan fått ge avkall, så blir jag ju lite nervös...Och Rot och Rut och allt vad det heter, har människor verkligen fått mer jobb pga de systemen eller har det endast fört med sig att medel- och överklassen har kunnat få sina hem städade?

Vi tecknar privata sjukförsäkringar som aldrig förr (ja, de som har råd förstås, bland annat jag själv!), många väljer att gå ur facket för att spara några hundralappar i månaden, eller så går de ur svenska kyrkan av samma anledning, fast oftast skyller de ju på att de inte är troende. Inte en tanke på att kyrkan gör mycket bra också, hjälper människor som samhället vänt ryggen till. Vi tänker mer och mer på oss själva, mindre på kollektivet, våra medmänniskor, vår omvärld. Eller? Har solidaritetstanken fått ge avkall för större egoism? Har "en för alla, alla för en", ersatts av "tänk på dig själv och skit i andra"? Nej, nu är jag väl alldeles för negativ...? Det finns ju så fina medmänniskor som engagerar sig, som kämpar för det de tror på, och som delar med sig till de som har det sämre. Och som jag skrev förut; det är valår nu, och då borde vi ju alla engagera oss för att styra samhället i den riktning vi själva tror på. Eller? För då gäller det ju att vi alla orkar ta i det som kan kännas svårt och tungt, orkar tänka till några varv och engagera oss i olika frågor, som inte rör vädret eller melodifestivalen. Tyvärr var folk mer benägna att rösta i melodifestivalen än i EU-valet...och media hjälper ju inte alltid till att skapa opinion, när det tycks viktigare att rapportera om prinsar som förlovat sig och skitväder än om hur situationen ser ut tex i Irak...

Personligen gillar jag valår. Det ska bli spännande att följa debatterna i Almedalen, och jag ser med spänning fram emot valet i höst. En sak kan ni väl lova mig; att ni går och röstar i höst! Era röster är precis lika mycket värda som alla andras! Jag kan förresten avslöja att även jag röstade i melodifestivalen (det ena behöver ju inte ta ut det andra!). Och jag tycker att vädret suger, det suger rejält!


För övrigt:

• ...vill jag rekommendera Derek på Netflix. Överdrivet mycket snusk ibland, men mycket värme och humor! 
• ...hade vi det fantastiskt skoj på Kolmården.
• ...har vi nu bott i Säter i snart två år. Nästan rekord för mig att bo så länge på samma ställe:)!

/Ida