Visst är det nu?

Dripp, dropp. Dripp, dropp. Vattenkranen kramar ut några sista droppar, långsamt men bestämt. Britsens metall känns kall mot min hud, den lilla hud jag nu har kvar som kan känna något, reagera mot kylan. Bröstvårtorna är styva och pekar rakt upp mot taket. Tittar du på dem? Jag ser upp på dig, söker dina vackra gröna ögon, din blick. Du ger mig ett snabbt ögonkast, dina ögon är blanka, sorgsna. Visst är det nu? Jag tror att det är nu.

Det kan vara så att du i just denna stund ser min nakna kropp för allra sista gången. Snart beger jag mig till Uppsala och det kan mycket väl bli mitt livs sista resa. Du ler mjukt mot mig och börjar tvåla in min kropp med försiktiga rörelser. Det spelar ju egentligen ingen roll vilka rörelser du använder, jag känner ändå ingenting. Min kropp som tidigare darrade av upphetsning bara du tittade på den ligger nu alldeles still. Det är bara bröstvårtorna som står som ett monument över den fysiska attraktion jag en gång kände för dig. Du som omkullkastade hela min värld, du som gav mig en underbar sommar med så mycket kärlek. Du som nu försöker ge mig en mysig stund, en känsla av normalitet. Och visst är det skönt att slippa bli intvålad av sköterskorna för en gångs skull. Samtidigt är det något som känns så ledsamt, så oroväckande. Jag söker åter din blick, du flackar med den, ser mig inte i ögonen. Visst är det nu? Jag tror att det är nu.

Tårar börjar sippra ner för min kind. Jag hoppas att du inte ska se dem, vill inte visa mig ledsen och sårbar nu. Vill helst säga dig att allt ska bli bra men jag kan inte. Jag har ju redan mist så många förmågor, och jag förstår inte hur något ska få stopp på den sjukdom som fullkomligt slukar mig. Jag vill inte utsätta dig för mer. Jag vill inte utsätta mig för mer. Jag vill bort från den sjukdom som liksom du omkullkastade hela min värld, som redan har raserat så mycket. Som har tagit bort kroppsliga förmågor, lycka och hopp. Vet inte ens om jag vågar hoppas längre. Visst är det nu? Jag tror att det är nu. 

Du sköljer av mig, torkar ömt min förlamade kropp. Snart ska du med hjälp av liften få över mig i min rullstol. Du är stark, så kanske väljer du i stället att lyfta mig över? Ingen av oss säger något, orden räcker inte till längre. Vi har ingenting att säga. Än en gång försöker jag få kontakt med din blick men du tittar bort. Jag kan skymta en tår som letar sig ut från din ögonvrå. Jag anar. Egentligen vet jag nog. Fast att du älskar mig. Trots att jag älskar dig. Jag vill skrika "nej", men jag låtsas i stället som ingenting. Men visst är det nu? Jag tror att det är nu. Som du ger upp om oss. 


För övrigt:

• Har vi äntligen fått lite ordning på barnens rum "Bara" vårt kvar då.
• Borde jag plugga nu. Borde...vilket tråkigt ord.
• Blir det ett besök på Ackis i helgen. 
• Saknar jag redan familjens största pratkvarn som är hos pappa i helgen. 

/Ida