Det första tecknet?

Jag träffade mitt livs första stora kärlek när jag var med syrran på KTH i Stockholm. Han var kompis med hennes kille och jag föll pladask för hans charmiga barnslighet (han sa själv att han ville bli "barnslighetsminister"), hans komplimanger och hans världsvana (han var några år äldre till mina föräldrars förtret). Samma kväll som vi träffades följdes vi alla åt till en annan kille i gänget och jag fick spendera natten bredvid honom. Det pirrade och det var mysigt, och vi låg där och tittade på varandra, fnissade blygt och gosade...mer än så var det inte eftersom jag var oerhört präktig och inte kunde tänka mig att ligga första natten:). Hur som helst var allt mysigt förutom en sak; jag kunde inte kissa. Jag kände mig kissnödig och gjorde många försök, både då på natten och på morgonen men det kom inte en enda droppe. Jag försökte åter på tåget tillbaka till Uppsala, men utan resultat. Inte förrän jag kom hem och satt på den välbekanta toan kunde jag till slut kissa. Jag vet inte. Kanske var jag för nervös för att kissa. Eller så var det det första tecknet på den MS som skulle bryta ut många år senare.

Jag minns en period i Östersund då jag hade stora problem med ögonen. Ett tag hängde ett ögonlock, därefter blev det inflammationer som kom och gick. Jag såg inte klok ut, men kämpade på med diverse krämer och salvor. Det gick över till slut och jag tänkte inte mer på det. Men i efterhand har jag funderat på om det var det första tecknet på den MS som skulle bryta ut många år senare.

Sommaren 2003 var en fantastisk sommar, och nykär som jag var spenderade jag all min tid med killen jag var tillsammans med, mest i hans hus i Värmland. En eftermiddag låg jag och gungade hängmatta i godan ro när den plötsligt gav vika. Jag skrek till honom på hjälp, och jag var svår att trösta. Visst gjorde det lite ont, men mest grät jag för att det kändes orovarslande. Jag kunde ju köpa att hängmattan gett vika för min kroppstyngd (inte så konstigt liksom:)!) men på något sätt fick jag för mig att det var ett tecken, ett dåligt tecken på att något skulle hända...ibland hatar jag att ha rätt!

När hösten kom så flyttade vi till ny lägenhet i Karlstad. Jag började sova dåligt, jag vaknade ofta av att höger arm eller höger ben var helt "borta" och jag fick massera för att få känseln tillbaka. Jag var lite smått orolig men tänkte att det kanske var för att vi sov så tätt och det var så trångt i sängen...i efterhand förstår jag att det var ett av de första tecknen på den MS som snart skulle bryta ut. 

På kvällarna satt vi tätt omslingrade i soffan, men jag ryckte ofta till när han rörde vid mina ben. Det gjorde ont i huden när han ens nuddade dem, särskilt det högra. Jag kunde även ha svårt att ställa mig upp, jag ramlade ofta tillbaka i soffan och fick ta sats på nytt. Också det var såklart tecken på den MS som objuden skulle göra en stormande entré några veckor senare. När allt plötsligt slutade fungera, när livet förändrades, när tecknen blev för många...

Förbaskade sjukdom! 


För övrigt:

• ...har jag äntligen varit och besökt Johanna i Karlstad (passade även på att hälsa på hos syrran), och så passade jag på att ta värsta omvägen hem:).
• ...har vi blivit med hund! I början av juli kommer hon hem, vi längtar mycket!!!
• ...kan jag rekommendera Morgan Allings biografi. Mycket bra beskrivning av en extremt tuff uppväxt där samhället svek gång på gång. 

/Ida