Frihet är att vingla fram på en cykel

Det var svårt att lära sig gå igen efter förlamning och månader på sjukhus. Jag visste inte om jag skulle kunna cykla igen, jag med min dåliga balans. I något år lät jag det vara, koncentrerade mig på gången i stället. Men längtan efter att få cykla igen fanns där, och med exets stöd bestämde jag mig för att pröva. Vi lånade en cykel av hans mamma när vi var där på besök, och han var beredd att springa bakom och hålla i pakethållaren. Döm om min förvåning när jag, efter en del om och men, kom upp på cykeln och vågade trampa till...det gick ju faktiskt ganska bra! Jag cyklade varv efter varv runt deras lilla kvarter med ett stort leende på läpparna, vilken frihet!

Jag skaffade ingen cykel då, och cyklade nog inget mer förrän något år senare då jag bodde i Falun och fick för mig att jag skulle köpa en cykel för skatteåterbäringen. Sagt och gjort. Jag gick till cykelaffären mitt i centrala Falun. Jag sade inget till säljaren om att jag var "nybörjare" på cykel, och blev därför lite nervös när han efter betalningen bad mig cykla en bit utanför affären (jag upprepar, mitt i centrala Falun), så att han kunde se om han behövde justera höjden på sadeln. Skakig satte jag mig på cykeln och jag vinglade långsamt iväg. Jag gjorde en extremt dålig vändning, och såg hans nervösa och förvånade min när jag cyklade tillbaka. Jag insåg då att jag inte hade någon lust att stanna och förklara varför jag var så vinglig. Dessutom ville jag inte stanna nu när jag fått upp farten. Så jag tog lite extra fart och i samma stund som jag cyklade förbi honom ropade jag "höjden är bra, carpe diem!!!", och så gled jag förbi och vågade inte stanna förrän jag kommit hem.

Väl hemma ville jag inte lämna min älskade cykel utomhus, tänk om den blev stulen. Därför drog jag den med in i hissen, och insåg lite för sent att cykeln inte fick helt plats...panikslagen fick jag böja till cykeln rätt rejält för att inte fastna i hissen. Den gick att rätta till hyfsat men tittar man noga kan man lista ut att min cykel varit med om en incident eller två...

Dagen därpå berättade jag på jobbet om min inköpta cykel och att jag bara vinglat iväg från försäljaren. Mina snälla kollegor samlade då ihop till en hjälm till mig, så oerhört gulligt! Den hjälmen hänger med fortfarande, liksom leendet jag alltid har när jag är ute och cyklar...

Ha en fortsatt trevlig onsdag!!!

/Ida