Moralisten inom mig

Nej. Vi börjar med att slå fast det uppenbara; jag är ingen moralens väktare! Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Jag tror att det finns några systrar och vänner som kan intyga det, men fråga dem inte för guds skull:). Kanske att jag någon gång fuskat på ett prov, eller två. Kanske att jag åkt tåg utan att betala biljett, eller kanske inte...kanske har jag någon gång lånat ett leg av någon person jag är rätt lik för att kunna komma in på krogen, och kanske har jag i min tur lånat ut mitt leg till någon annan. Kanske har jag i min ungdom sparkat på en gatlykta så den gick sönder (fasen vad tufft!), och kanske har jag i tysthet sett på när mina kompisar snattade tuggummin nere på Konsum (inte en chans att jag vågade). Kanske har jag t.o.m dristat mig till att inte betala tv-licensen, med följd av att jag kanske fick krypa runt på golvet i lägenheten för att inte bli sedd när det ringde på dörren. Kanske, men bara kanske, har jag sprungit ifrån en nota en gång, på den tiden jag kunde springa. Och just ja; kanske har jag sluppit betala tv-licens en period för att jag kraftigt överdrev min synnedsättning när de ringde upp, och jag då (kanske) talade om att jag nog aldrig skulle se bra igen...

Så. Där ser ni att jag inte är moralen personifierad. Ifall nu någon trodde det, vilket inte är så troligt kanske. Hur som helst. Det finns en sak som jag sätter högt, något som den lilla moraliska ådra jag har, pulserar högt för, och det är mitt jobb. Att jobba. Man ska vara på sitt jobb. Punkt och slut. Jag har alltså svårt att vara hemma från jobbet trots att jag eller mina barn är sjuka. För jag menar, hur ska jobbet klara sig utan mig? De saknar ju självklart min kompetens, även om den i nuläget är något suddig i kanterna av allt snor som florerar runt i skallen. Och vad ska de tro? Tänk om de tror att jag inte är sjuk eller att barnen inte är sjuka, fast att det faktiskt är sant. Tänk på alla som söker mig just i detta nu, och bara möts av ett besked om att jag är sjuk...illa! Tänk vad många mail jag kommer ha att läsa när jag är tillbaka på jobbet, och tänk på allt skvaller jag missat vid fikat...

Mina föräldrar (som aldrig läser min blogg) tror att det här började redan i skolåldern, de hävdar att jag grät när jag var sjuk och inte kunde gå till skolan. Detta minns inte jag. Däremot minns jag att jag ofta "passade på" att bli sjuk på torsdagar eftersom vi hade syslöjd då, och jag inte hade någon lust att gå på syslöjd då jag fått världens utskällning för att jag sytt en klasskompis i handen (var ju och letade nålar på golvet och råkade lägga armen på hennes pedal till symaskinen). Så jag tror inte att min plikttrogenhet startade som liten, utan jag tror mer att det har växt fram.

Kanske hänger det ihop med att jag tycker så mycket om att jobba, och att jag tror att jag kan göra skillnad. Men för att kunna göra det så måste jag ju vara på mitt jobb...jag hör ju nu att jag låter som en gammal moderattant, fast det vill jag verkligen slå ifrån mig. Min åsikt är inte att alla ska arbeta till varje pris, det här handlar bara om mig. Jag ska jobba, för annars går nog världen under...eller vad tror ni?


För övrigt:

• ...fyller jag år idag så GRATTIS till mig!
• ...har det varit så mörkt i Sverige ett tag nu så att jag förra veckan kände för att gå hem, dra ner rullgardinen och bara "gömma" mig ett tag. Men det gjorde jag såklart inte!
• ...saknar jag Elsa lite extra idag. Det är hennes födelsedag också. 

/Ida